Det är pingst och jag minns en gång när en klasskompis frågade varför vi egentligen firar den. Fast det för mig är mycket mer självklart än vad Valborgsmässoafton kommer ifrån, fick jag börja om några gånger innan jag hamnade på en begriplig våglängd.

Idag predikades det förstås om helig ande, andedop och tungotal - jag tänker mig att det senare kan tyckas som det märkligaste kyrkfolk har för sig. Det skulle jag nog tycka iallafall, om jag inte var mitt inne i smeten... För övernaturligt måste man nog säga att det är. När det gäller Gud är övernaturligt liksom naturligt.

Tungotalet är, såvitt jag kan förstå, ett språk ämnat för privata samtal med Gud. Det kommer stunder när jag inte förstår mig själv och det som händer mig, och Gud är alltid bortom det jag fattar. Ibland känner jag att jag behöver uttrycka mer än jag kan, helt enkelt för att orden och förståelsen inte räcker till. Då är tungotalet en gåva - Gud hjälper mig att lätta mitt hjärta för honom, att formulera det jag inte kan. Det är väldigt snällt, tycker jag, eller kyrkligare uttryckt - vilken nåd! Jag kan inte påstå att jag vet hur det går till, men det fungerar och det räcker. (Jag använder många saker jag inte förstår. Mobiltelefoner, datorer och blixtlås, till exempel. Så jag är van, menar jag.)

Alltså - jag säger något som är verkligt viktigt för mig att säga. Jag vet inte vad, men Gud hör och förstår, och eftersom han är Gud och inte jag, är det nog. Det gör mig extremt beroende av honom, förstås, men det är okej. Alla gånger att jag hellre är buren av Gud än utlämnad åt min egen pyttiga styrka. 

Om jag skriver ner mina inte så positiva tankar helt kort först, kanske något mer upplyftande kan komma fram sedan?

Åderbråck.
Torra muffins.
Inga fler långhelger.
Säkerhetsdosestrul.
Pollen.




(väntar)

Funkade inte. Återkommer en annan dag.