Efter helgen och lillebrors bröllop har jag så mycket att tänka på, att allting blir halvtänkt och osorterat. Somt är på riktigt tänkvärt, annat är kanske tids-slöseri att grubbla på, och så finns det så'nt som jag gärna dröjer vid bara för att det gör mig glad. Och eftersom det tänkvärda fortfarande är halvtänkt, delar jag med mig ur de två andra kategorierna.

Jag borde inte lägga mer jobb på att grubbla på var vår restid tog vägen. Mer än en timma försvann någonstans på vägen, och fast vi körde till oss en fortkörningsbot hann jag inte fixa håret. Ligger Skåne i en annan tidszon?

Kanske borde jag inte heller bry mig om att fundera på varför det var så viktigt för brorsans kompis att tala om för mig att vi brukade åka samma buss för längesedan. Det var faktiskt inte konstigt alls, eftersom vi bodde i samma samhälle och gick i skolan i samma stad (precis som alla andra i vår ålder i byn). Men det var viktigt för honom. Han pratade om det ganska länge och flera gånger. Om du, reskamrat, mot all förmodan läser det här: Ville du ha något särskilt sagt? (Observera att jag faktiskt undrar och inte försöker driva med någon. Tänk om jag borde ha kommit ihåg något vi pratade om någon gång, till exempel, och så gjorde jag inte det. Så'nt är ganska retligt. Jag vet, för det har hänt ett par gånger att jag glatt hejat/kramat om personer som inte vetat vem jag är.)

Glad blir jag av att lillebror har så mycket roliga och bra gamla och nya kompisar. Inte minst är det kul att se knattarna som hängde i skate-ladan vuxna, fortfarande roliga och dessutom trevliga. (Inte så att det inte var trevliga förut. Bara det att jag inte vet om de var det, för jag var storasyster och såväl ointresserad som ointressant.)

Ja, och så är det väldigt roligt att de har gift sig också! Det är vackert när två människor är så hemma i varandra att de tror på att hålla ihop hela livet.

Grattis, ni två!