Funderingar kring pastorsyrket:

Kanske kan pastorer placeras i ett fack tillsammans med anställda i ideella organisationer? För tillfället definierar jag ideella organisationer som en grupp människor som samlas kring något de tror på och vill arbeta för, de allra flesta på frivillig basis. Exempel: Amnesty, politiska partier, RFSU, Röda korset, Greenpeace, religiösa samfund.

För de anställda i dessa sammanhang torde en gemensam nämnare vara en stark övertygelse i frågor som upplevs som extremt viktiga för människor i närområdet eller rentav världen. Visst finns det de som halkar in på ett bananskal eller är så kallade styrelseproffs också, men för de allra flesta tror jag att yrkesvalet baseras på en djup tro, en vilja att påverka och göra skillnad.

Det där gäller förstås flera andra yrkeskategorier också (sjuksköterskor, lärare och jurister för att bara nämna några), men det finns annat som skiljer. Hur är det att ha en ideell organisation som arbetsgivare? En aspekt är att den anställda på något sätt ska representera, leda och betjäna en grupp människor som enas i en gemensam strävan, men som ändå är unika som individer. Dessa människor har valt att vara en del av organisationen, att lägga tid och engagemang i den, därför att de har en längtan. Utan dem skulle de anställda liksom sväva i ett vakuum, eller mer konkret, få hitta något annat att arbeta med. Utan medlemmar ingen att representera, ingen att leda, ingen att betjäna.

Att bli anställd i en ideell organisation är ett stort förtroende som förutsätter att man har organisationens mål och medlemmarnas bästa för ögonen. Det betyder inte att man alltid kan göra alla till lags, förstås, eftersom det finns ett brett spektrum av tankar och idéer kring hur målet ska nås och arbetet bedrivas. Människor har olika bevekelsegrunder för att söka sig till ett visst sammanhang, och bagaget de bär med sig är av de mest skiftande slag. Därför är det naturligt att man inte kan sköta sitt jobb så att alla alltid blir nöjda, eller som en jag känner väljer att uttrycka det: "Det finns alltid någon som tycker att det man gör är bra". Det går inte att rätta sig efter allas åsikter, eftersom de kan vara helt motstridiga, men det betyder inte att man inte ska lyssna till kritik och fundera på hur berättigad den är.

Som anställd i låt oss säga Socialdemokraterna har man två faktorer att svara upp emot: medlemmarnas tankar om partiets politiska mål och vägarna dit, samt den socialdemokratiska ideologin. Idag tror jag att många skulle säga att det i en demokrati är viktigare att representera partiets medlemmar och låta ideologin förändras med tiden, än att representera ideologin i första hand och inte bry sig om ifall majoriteten av medlemmarna tycker att det är dags för att byta ståndpunkt i någon fråga. Kanske är det tvärtom i Greenpeace eller Naturskyddsföreningen; att miljöfrågorna kommer först i alla lägen? Jag vet inte. Även i en församling är uppdragsgivaren tvåfaldig, det är dels församlingens medlemmar, dels självaste Gud.

Med Gud som ena parten - allsmäktig, allvetande, helig - är det tämligen givet att hans vilja går först. Å andra sidan är det inte alltid solklart vad hans vilja är, se bara på hur många olika sätt Bibeln tolkats genom historien och i olika kyrkliga traditioner. Personligen tror jag att det är meningen att Bibeln ska vara lite svårbegriplig och tolkningsbar, för att den ska kunna fortsätta fängsla människor år efter år. En alltför enkel text skulle nog inte hålla för alla de uttryck livet tar sig på olika platser och i olika tider, eller ens för en enda människas livs många vindlingar och vrår. Det betyder inte att Bibeln kan vridas hursomhelst och blir oanvändbar som vägvisare, men att alla frågor inte enkelt kan besvaras.

Sammanfattningsvis (och mycket kortare): Att vara pastor innebär ett förtroende och ett ansvar från och gentemot Gud och församlingens medlemmar.

Så, vart vill jag då komma med detta resonemanget (mitt längsta blogginlägg någonsin)? Jo, det utgör själva utgångspunkten till att de senaste månaderna har varit tunga att ta sig igenom. Under våren har några församlingsmedlemmar starkt ifrågasatt min mans lämplighet som pastor. Om man väger in det jag skrivit ovan - att vara driven av en stark övertygelse i en extremt viktig fråga; att få förtroendet att representera, leda och betjäna; att lyssna in kritik och väga den mot det första rättesnöret, Bibeln; att vara ansvarig inför Gud - om man väger in allt det är det kanske lätt att inse vart kraften har försvunnit i vår.

Scenario:
Mor i huset vaknar vid sju, utvilad och redo att gå upp. Resten av familjen sover minst en timme till. Ingen har bråttom någonstans, ingen behöver väckas. Fåtölj, filt, bok, stillhet som start på dagen.

Låter det okej, eller? Jag gillar det iallafall!

Det här med fotografering verkar ha blivit en hobby på modet, har jag noterat. Jag tycker också att det är lite roligt, även om jag inte har orken att sätta mig in en kameras alla funktioner och finesser eller för den delen alla idéer om vad som skiljer ett verkligt bra foto från ett helt alldagligt. Här kommer iallafall ett par närbilder på blommor från en fotopromenad!

Jomensåatt... Nu har man en 12-åring i huset för första gången, och så är minstingen 8. Det känns helt okej, och bara lite, lite skrämmande att jag, som fick min förstfödda typ häromveckan, om lika kort tid till bara har vuxna barn (24, 22 och 20). 8-åringen bedyrade att det var hennes bästa födelsedag någonsin, och 12-åringen ser mycket fram emot att han och fadern ska bli färdiga med inredningen av terrariet så att den efterlängtade skäggagamen får flytta in i pojkrummet. (Skägg-agam läser man det, inte skägga-gam.) En lyckad födesledag, alltså.

Nu är det lugnt i huset igen, och dessutom är det hyfsat välstädat (med undantag från vissa rum och garderober) efter helgens kalasande, så det är mest avkoppling som gäller. Gott med lagom varmt väder och solsken denna slappa dag!

Mitt mest överhängande problem - vad jag ska göra av alla muffins som blev över efter kalasen - håller barnen på att lösa åt mig. Tolv var har de satt i sig i dag, varav de första nio trycktes vid ett tillfälle. Jo, för vi hoppade över tårtan och åt istället sex sorters muffins på kalaset: hallon-vanilj, hallon-blåbär, jordgubb-rabarber, äpple-kanel, choklad och polkagris. Utifallatt att någon skulle fastna för en sort och vilja ta om var det ju tvunget att finnas några extra av alla, och så gav recepten en hel del mer än vad de angav, så det blev rättså många muffins. Tur att vi är några som hjälpts åt att äta av dem.  

Inte för att det har med något att göra, men jag tycker att det är kul att ha en trädgård där man kan få se alla möjliga djur. Älg och rådjur, igelkott och ekorre, domherre och stare, nyckelpiga och nässelfjäril... Idag har jag sett en groda skynda sig iväg från gräsklipparen, och så en liten mus som sökte skydd under trappan. Den senare fixade tyvärr inte barnens ivriga uppmärksamhet. Jag som är en så'n där som hellre släpper ut getingar och flugor än slår ihjäl dem, mår lite dåligt av att ha en döende mus på uppfarten, men i stort sett är jag glad över djurlivet i trädgården. Eventuellt med undantag av mördarsniglar, knott och orm.

Haha, ett långt inlägg om bara småsaker! Har igen börjat snickra på ett likaledes långt inlägg om kanske lite större frågor, men jag fastnar på både det ena och det andra, så det kanske aldrig blir färdigt. Men det småttiga är inte heller att förakta!

Jag lever ungefär som i slow motion nu, och undrar hur jag någonsin ska komma upp i vanlig takt igen. Och varför, undrar jag också. Vad är det som är så bra med den vanliga takten?

Lite rastlös är jag förstås, men det är inte så allvarligt att det slutar med att jag faktiskt gör något. Eller, jo förresten, det slutar det visst med, men jag känner mig ändå slapp för när jag summerar dagen blir det ungefär såhär: dammat på nedervåningen, plockat iordning på köksbordet (det är i och för sig mer arbete än man skulle kunna tro innan man sett vårt köksbord, som är pysselstation och avlastningsyta i ett), gräddat pannkakor, diskat, varit på stranden. Rätt lagom, eller hur?

Blommor är fint!

Mellan tallarna i en av de där låga, hopkrupna skogarna bland en skärgårdsös klippor, finns ett gammalt nät uppspänt. Det är en fantastiskt lekplats som absolut inte skulle godkännas vid en säkerhetsinspektion, och för att inte den ska försvinna skriver jag inte var gläntan finns. (Jag är fortfarande lite putt på att den unika och fantasieggande lekborgen på barnens skolgård revs för några år sedan.)

Jag lade mig slött i ett hörn av nätet medans barnen klängde runt i alla andra hörn av det. Så värst länge fick jag inte ligga och dra mig, förstås.

Först kom minstingen. Vi myste lite, men snart gick myset över i bus.

(Den här bilden finns i redigerad variant på makens fotoblogg. Titta gärna in där!)

Sedan kom stora grabben, och då hanns inget mys med innan buset började.


Och när det lugnat sig något kom Mellan krypandes, och då var det inte frågan om bus. 


Olika är de, mina finingar.


Förresten, jag lägger upp det sista kortet en gång till, men i svartvitt, för jag tycker ljuset är så fint.