Sommaren rullar vidare. Två barn ska hämtas från läger imorgon, till det hemmavarande barnets stora glädje. Hon tycker att här blir alldeles för tyst utan storasyster, och nog låter det mindre än vanligt. Idag har hon iallafall varit nöjd, för vi har gjort en efterlängtad ommöblering av hennes rum, och det blev helt okej.

Dessutom har vi varit uppe på taket, både maken och jag, och det tycker Lillan är "coolt". Själv är jag inte det minsta cool när det kommer till att gå upp på tak. Det är väl så att man blir lite nervösare av sig både med åldern (ni minns väl att jag nästan är 40?) och när man får barn. Iallafall jag. Men huset måste skötas, och trillar takpannor ner behöver de sättas upp igen, även om det är på baksidan av huset där det är otäckt långt till marken.

Eftersom jag väger mindre än maken och är svagare än honom, kändes det logiskt att jag klättrade och han höll i repet (tro inte att jag klättrar utan säkerhetslina!). Klättrandet gick bra, men jag fick inte fast takpannan. Det visade sig nämligen att man behöver tre händer för att klara det - en att hålla på plats med, en att lyfta takpannan ovanför med, och en att trycka till med. Jag kunde inte få en tredje hand att växa ut, så det var bara att ge upp. Sedan höll jag rep och bad intensivt till Gud medan maken klättrade. Han fick pannan på plats, så tydligen räcker det med två händer om de är lite starkare än mina. Nu sitter jag i soffan och låter benen och hjärtat stilla sig. Så mycket skönare det var när jag inte hade förstånd att bli orolig!

Känsliga läsare varnas - hoppa över det här om ni är nojiga när det gäller ögon till exempel.

Häromdagen var det midsommarafton, som ni kanske noterade, och vi skulle äta jordgubbar. När jag stod och rensade dem, fick jag förstås kassera en och annan. Plötsligt, när jag precis delat en jordgubbe och stod med halvorna i varsin hand och dessutom skalkniven i högra handen, fick jag för mig att jag skulle lukta för att se om den gubben verkligen var ätbar. Tänkt och gjort (om jag nu tänkte, det är osäkert) - upp med högerhanden i ansiktet. När bäret når näsan har skalkniven nått ögat. Ja, det är sant. Jag petade mig själv i ögat med skalkniven!

Om ni är som jag vrider ni er och ryser nu, men det verkligt konstiga är att det gick bra. Det gjorde lite ont, men inte alls lika ont som den gången jag böjde mig över en yuccapalm och fick spetsen av ett blad i ögat. Den gången borde jag nog ha uppsökt läkare, men jag fixade inte att utsätta mig för en ögonundersökning. Den här gången verkar det inte alls behövas. Det sved bara till en aning, och jag har en ny liten röd prick i högerögat, men det är allt. Jag kan möjligen känna pricken när jag blinkar också, men bara om jag verkligen försöker.

Undras om inte en ängel drog tag i armen på mig i sista sekund.

Idag kom mailet - jag är godkänd på sista kursen!

Det betyder:
- att jag inte behöver titta åt kursböckerna igen förrän jag verkligen vill.
- att jag är behörig och blir fast anställd.
- att jag är ganska så nöjd med mig själv.

Regnet piskar och plaskar här utanför.
Mellandottern (om jag skulle börja kalla henne "Mellis"?)
bjuder mig på åsikter av alla de slag.

Jag lägger in den här bilden, för det vill jag.



Sedan lägger jag in den här bilden, för det vill Mellis.





(Hon är tveksam till Mellis, förresten. Eller tveksam och tveksam... Tvärsäker, snarare - emot.)

Nyvaken skrutta pusslar.

Semestern är här! Eller nästan, om man ska vara petig, men idag och på måndag kompar jag. Hursomhelst är hela familjen ledig nu och ett tag framöver. Det har vi firat med jordgubbar - i affären där vi veckohandlar såldes jordgubbar för 10kr/l om man handlade annat för över 200kr. Jag tror inte att vi någonsin handlar för mindre än 200kr där, så det var inga problem.

Lillan kom hem från läger igår, glad och nöjd och med diverse historier att berätta. Hon har åkt såp-kana (hon behövde inte duscha med tvål efteråt, man blir faktiskt ren av såpa), sovit i en säng med klotter på, målat mängder med teckningar, pussat en groda, ätit glass och mycket annat. Jag tyckte kanske att det var en smula oroligt att lämna iväg en liten åttaåring för tre nätter utan en endaste familjemedlem, men hon säger att hon inte har längtat hem. En liten tuffing!

Storebror åkte nyss iväg på tredagars fotbollscup. Jag är inte ett dugg avundsjuk, men han verkade mycket nöjd med att få spela fotboll i all oändlighet. På söndag väntar ingående redogörelser för varenda match och mål, skulle jag tro. Jag är inte jätteintresserad av fotboll, ärligt talat, men jag är glad för att han vill berätta för mig om det som är viktigt för honom.

Imorgon väntar ridning, barnkalas resp. Nyhemsresa för stortjejen, lilltjejen och maken; jag ska vara hemma. Huset skulle bestämt må bra av lite städning (som alltid), men vem vet. Kanske känner jag mer för att baka bullar, klippa gräset eller ligga i hängmattan och läsa en bok. Hurra för semester!