Plötsligt upptäcker jag att det är alldeles lugnt runt mig. Töserna sitter och fnissar åt Vilse i pannkakan*, sonen spelar fotbollsmatch och maken jobbar. Logistiska problem är orsaken till att gossen spelar match utan föräldrar i publiken, men ärligt talat är det rättså skönt att inte stå vid kantlinjen när det regnar...

 

Skönt med oväntat lugn! Vad ska jag använda det till? Städa, tvätta, stryka (Äh, nu bluffade jag, jag stryker endast i nödfall nuförtiden. Rationellt och lite pinsamt... Men jeans, t-shirts och stickade tröjor klarar sig i regel bra utan strykning, sådetså.) eller ingenting? Det återstår att se.

 

 

 

*Ja, vi har Vilse i pannkakan på DVD. Inte mitt fel. Maken menar att Staffan Westerberg är ett underskattat geni. Jag hör till dem som underskattar, isåfall. Men barnen gillar det!

Det har varit en så'n där vecka. Första gången jag trodde det var fredag var strax efter gryningen i tisdags, och sedan har det fortsatt i den andan. Gissa om det var skönt att vakna igår och inse att, minsann, nu är det faktiskt fredag på riktigt! Idag vaknade jag klockan fem av bara farten, och det är ju lite tidigt, men att vakna fem och få ligga kvar och dra sig i tre-fyra timmar är rätt okej ändå - om det inte händer för ofta. 

Passade på när jag var lite uppe i varv och städade mellandotterns rum. Det är inte på något vis lätt gjort, ehuru hon är en manisk samlare, men idag fick jag faktiskt slänga alla använda presentsnören! Det har aldrig hänt förut. Nästa gång hoppas jag på att jag även får ta kolapappren, bok-kottarna, glasspinnarna och påtningarna, men det är nog lite högt siktat.

Det är klart att det egentligen är meningen att hon ska städa själv, men nu hade det liksom passerat gränsen till vad hon kunde klara av på egen hand, så vi hjälptes åt. Skönt iallafall att ha det gjort! (Men skärskåda föralldel inte garderoben eller skrivbordet. Vi fuskade kanske en liten smula där.)

 

Bara resten av huset kvar, då...

 

 

Slumrat en stund i solskenet.
Skönt med söndag, men jag saknar semestern.

Semester är sovmorgnar, energi, möjligheter, eftertanke, spontanitet, tillsammanstid, egentid, ro.

 

Som sagt: saknar!

Från och med imorgon har jag barn på högstadiet. 
Jag.
Högstadiet.

Kära nå'n!

Han tar det ganska coolt, den blivande högstadie-eleven. Lite funderingar på nya lärare, klasskompisar och ämnen finns väl, men inte så mycket ändå. Hon som ska börja femman funderar minst lika mycket, eftersom hon ska få en ny klassföreståndare istället för den älskade A. Och Mini, hon börjar trean och blir äldst på skolan. Det är också något att tänka på. Hon är inte så lite stolt, för jag träffade en av hennes fröknar på biblioteket idag, och hon framhöll att vår lilla är en av "de starkaste läsarna" i gruppen. Fint att ha ett så'nt omdöme med sig i ryggen första skoldagen efter sommaren! 

Tänkte vara duktig och skriva idag igen.

Bara det att jag har gjort slut på tankar.

Jobbat - bl.a. rättat prov (redan!) - och köpt skolgrejer åt barnen.

Diskat också, men det krävde inte så mycket tankekraft.

Ser lite ren tvätt som borde sorteras.

En madrass som borde ställas undan.

M.m.

Tydligen är orken också slut.

Sluta blogga, strunta i saker, vila och sedan sova.

Det är planen.

...och när jag ändå är inne på ämnet go'a människor/så'nt som gör mig glad:

Det här är en tjej man blir glad av!

Alexandra Engen, OS-6:a i damernas mountainbike. 
(Jag känner henne lite, förresten. Om någon undrade.)
Målgång med största leendet och fingret mot himlen. 
Glad blir man!

Nu är vi hemma hela familjen, för första gången på ett tag. Förra veckan var det tonårsläger på vår församlingsgård. Maken var lägerchef, sonen var deltagare, döttrarna var självgående ledarbarn och jag var på jobbet. Utom på kvällar/nätter, då var jag också på läger. Igår klockan 11 var lägret slut, och 13 skulle maken och jag vara på vigsel. Liiiite stressigt, men fantastiskt nog var allt färdigstädat och alla ungdomar hämtade så att vi kunde åka redan 11.15 - det måste vara någon slags rekord!

Min nyblivna lilla tonåring var förstås ganska trött efter lägret, och lätt orolig lämnade jag honom hos en kompis med löfte om att komma direkt om det skulle bli ohållbart. Döttrarna släpptes av hos andra kompisar, och sedan bar det hem för piffning. Och i tid kom vi, och sedan var det bröllop för hela slanten.

 

Nej, förresten, för jag åkte ju ifrån ganska tidigt, hämtade barnen, gav dem kvällsmat och stoppade dem i säng. Och åkte tillbaka till bröllopet en stund. Faktiskt! Tänk att barnen är så stora att det kan gå att göra så! Men festen hölls 10 minuter hemifrån, och mobilen var ju på, och naturligtvis berättade jag för barnen att jag skulle åka (bad om lov, till och med) så att de inte skulle få panik... Både dagen och kvällen klarade sig barnen problemfritt, förresten, även om jag inte bara misstänker att mellantjejen passade på att utöka lästiden ganska kraftigt när vi inte var hemma. Åtminstone slocknade en lampa som inte borde ha varit tänd i samma stund som vi körde ner bilen på garageuppfarten...

Hm, det var ju inte det jag skulle berätta... Utan det här: Jag går på bröllop då och då, eftersom min man arbetar med ungdomar så slinker jag liksom med på ett bananskal när det blir bröllopsdags. Trevligt, det! Och roligt, för man får lära känna fler sidor av ungdomarna, och - nu till det som är så bra - det finns så fantastiskt många go'a människor! Framförallt tycker jag att det är så fint att gång på gång få höra tal om hur mycket brudparet har betytt för någon, om den omsorg de visar sina vänner. Så var det igår, förstås - det hade varit konstigt annars med tanke på vilka som gifte sig - och så är det mer ofta än inte. Visst är det härligt? Ungdomar som ställer upp för varandra, bryr sig om och lägger tid, energi och uppfinningsrikedom på att andra ska ha det bra. Klart värt lite stress att få höra så'nt!

 

Men nu, nu finns det så mycket att fundera på så att jag sover lite dåligt på nätterna. Lite jobbgrejer (jag håller tydligen på att värma upp inför terminsstart på tisdag); beslut att vrida och vända på; saker kring barnen som behöver ordnas, och förresten hur de mår i största allmänhet och, varför inte, hur det ska gå för dem i livet; när i hela världen vi ska komma oss för att köra iväg det gamla kylskåpet som står i källaren... På natten är inget för litet eller stort att grubbla över timma ut och timma in!

Förra läsåret fick jag lite för många nattliga grubbeltimmar, så jag satte in moteld så snart jag kände att det var på gång att börja mala i huvudet. Metoden var enkel: välj någonting (sång, bilmärke, stad, blomma, godis...) och tänk ut en sådan på varje bokstav i alfabetet. (All you need is love, Blinka lilla stjärna där, Come and go with me, etc.) Koncentrera dig fullständigt, så att du inte kan tänka på vad det nu är som kan komma att hålla dig vaken. Det har funkat bra många gånger, men nu börjar jag få lite svårt att hitta fokus.

Vad gör du för att inte fastna i sömntjuvande tankar? Tips emottages tacksamt!