För precis 18 år sedan - halva mitt liv ungefär - blev en av de människor jag tyckte bäst om i hela världen påkörd och dog. Vi var jämnåriga och vårt gäng hade en del roligheter för oss. Jag var ingen vidare mogen tonåring och inte särskilt smidig (då heller), medan min vän däremot visserligen var fnissig och osäker ibland, men ändå helgjuten som person, omtänksam och genomtänkt. Fortfarande, arton år efter den där surrealistiska dagen när hon dog, är hon ett föredöme för mig.

Hon och jag hade franska tillsammans på gymnasiet, och efter nästan varje lektion blev vi sittande på en bänk utanför klassrummet och pratade tills hon var tvungen att springa för att hinna till nästa lektion. När hon var borta, blev jag en gång istället sittande med en gemensam vän efter lektionen. Jag grämde mig för en sak jag aldrig hade fått sagt innan det blev för sent. Då målade den andra vännen upp en bild för mig: Min vän och jag sittandes på en bänk igen - inte i skolans korridor, men i himlen - och vi tog igen det osagda och fnissade tillsammans. Jag längtar efter den dagen.