Just hemkommen från Nyhem. Vår strategi är att breda ut en filt i tallbacken, låta barnen löpa fritt (dels är de rätt stora och dels vet de var vi finns) och sedan sitter vi där - och träffar folk. Utan minsta ansträngning. Idag blev det diverse släkt, en bibelskolekompis, bekanta från när vi bodde i Jönköping, östgötar, boråsare, pastorskollegor och säkert andra som jag glömmer i hastigheten. Det är så roligt! Jag minns när jag var tonåring och gick mellan tallarna och tänkte på hur ensam man kunde känna sig bland alla återseenden. Så är det förstås, men vad jag inte visste då var att jag själv några år och flyttar senare skulle höra till "ryggdunkarna" (bortsett från att jag helst avstår från de där hårda dunkarna i ryggen som pastorer gärna gav varandra som bonus i hälsningskramen).

Så har jag lyssnat på moster också, i en talarstol - det händer minsann inte varje dag! Hon har kommit med en bok (hennes första egna?), och utifrån den pratade hon. Så här ser den ut, och bilden är en länk till förlaget.

Jag är så smart! För första gången i livet går jag på diet, för jag vill gärna komma i de där snygga kläderna som numera bara tar plats i garderoben. Maken håller på med en, så jag tänkte att jag hakar på en vecka och ser vad som händer. Men bara en vecka, värre problem än så tycker jag inte att jag har.

Innevarande dag är den första, och jag äter soppa, frukt och grönsaker och blir pinsamt medveten om mitt beroende av livsmedel som knaprar. Nå, vad kan då vara lämpligt att ta sig för första dagen på dieten, tycker ni? Ett Ullareds-besök, kanske!? Jaja, det gick ju bra, och som jag förstår det tillåter dieten Treo så nu är jag pigg igen. Och säkert flera mikrometer tunnare runt midjan också.

Nu så! Nu är det bara maken som inte är ledig än. Sommarplanen är en släktturné, men först göra sådant som verkligen behövs men inte orkats med under terminen - fönsterputsning, städning av skrivbord, måla färdigt huset... Gick inte ut ett dugg starkt idag, utan somnade istället både före och efter middagen. Och varför inte? 

Men vi började faktiskt röja på sonens skrivbord, och nu ser man fönstret bakom det igen, så vi har kommit en bra bit på väg. (Bara en lätt överdrift. Man såg säkert halva fönstret redan innan jag plockade bort alla tomma plastpåsar, den stora trollerilådan och legodraken.) Dock besitter sonen inte särskilt mycket drivkraft när det gäller städning, så när jag tyckte att han kunde reda ut resten själv och gick därifrån, hände det just inte mer. Jaja, det blir väl fler dagar, och blir det inte det kanske ett skrivbord spelar mindre roll. 

Och så har de två som snart fyller år fått skriva önskelistor, och åtminstone den ena listan får mig att återigen fundera över hur många nallar och barbiedockor man egentligen kan ha glädje av. Men i år står det iallafall inte pokémonkort på någon lista, och det är ju något av en lättnad. 

Den blomstertid är sjungen, eleverna avvinkade, nypensionärerna uppmärksammade, smörgåstårtan svald och snart är skrivbordet städat också. Två barn skruttar runt här hemma och vänjer sig vid ett lugnare tempo. Ett barn är på läger och är säkerligen inte nervarvad alls - vi får väl se imorgon när det är dags att hämta henne. Det går mot semester!

En elev gav mig en duk hon gjort, som tack för veckorna jag varit hennes lärare. Finns det några bättre presenter än hemgjorda? När man håller på och tragglar med ett nytt, svårt språk hela dagarna och säkert känner sig dum mycket oftare än det finns orsak till, måste det kännas fint att få visa upp det man är bra på. Det är så väldigt viktigt att komma ihåg att det som händer i klassrummet bara är en bråkdel av elevens - och mitt - liv. Alla talanger och erfarenheter som finns dolda bakom de första stapplande orden svenska... Oj, vad man kan längta efter att få prata med varandra utan språkliga hinder!

Tydligen var det inte bloggen det var fel på, utan webläsaren. Med andra ord verkar förmodligen mina båda senaste inlägg som rena rappakaljan. Jaja - för att låna en bild som sprids på facebook just nu:

Nu har jag bytt lösenord och skriver ett nytt inlägg bara för att se om några oönskade länkningar dyker upp. Jag ska bara kolla. Ett ögonblick. 

Ah, bra, det verkar funka!

Men så skumt! Ser att i inlägget nedan har ett ord markerats som att det är en länk, fastän jag visst inte gjort något sådant. Vill inte länka dit man kommer heller, men när jag går in i inläggets HTML-kod och kollar ligger det ingen länk där, så jag kan inte ta bort något. Är jag hackad eller har jag fått virus, eller? Ser ni länken? Tips på hur man undviker sådant mottages tacksamt!

- Och när jag publicerar detta inlägget kommer det en länk här med. Nä, nu blir jag putt!

Barnen har sommarlov! Mellandottern har sörjt och beklagat detta med intensiv inlevelse - det är hon bra på - eftersom hennes älskade fröken ska vara mammaledig till hösten. Nu verkar hon iallafall ha hämtat sig någotsånär. Det kan faktiskt inte vara särskilt lätt att försöka vara ledsen över att det är sommarlov, särskilt som de andra barnen inte ens kommer på tanken att sörja med henne.

De båda "stora" slutade idag, men Lillan hade sin avslutning igårkväll. Det finaste jag vet på hela skolavslutningen är när vi sjunger Idas sommarvisa. Inte för att det är min favoritsång, men för att alla barnen kan sången och sjunger med, och det är så fantastiskt fint när över hundra barnröster fyller kyrkan - inget spex, ingen tvekan, bara samstämmighet och enkel, okonstlad glädje.

Igår inledde jag arbetsdagen med betygssamtal, och sedan kom jag inte igång igen på hela dagen. Idag har jag varit ledig; mycket lämpligt. Promenad, grillning, wordfeud, bakning... Alldeles lagom!

Sommarlovet närmar sig så snabbt så att jag inte hinner med! När jag var liten brukade jag göra iordning ett papper där jag kunde kryssa för dagarna fram till vad det kunde vara jag längtade efter, och jag skulle kanske behöva ett sådant nu med. Juni kom, fånigt nog, som en fullständig överraskning, och lite stressande är det ju med allt som inte är gjort och som ska vara klart inom två veckor. Men det får det vara värt - snart är det semester!