Jag bestämde mig precis för att skriva tre saker som har gjort mig glad den här veckan. Nu ska jag bara komma på dem också...

 

1. Jag åker buss till och från jobbet, men bussen går ute vid motorvägen och inte inifrån vår lilla by. Det är lite bökigt, eftersom det är några kilometer till busshållplatsen, men min snälla man skjutsar mig varje dag fastän han måste gå upp före sex för att hinna det. Det är jag glad för att han gör, men det var inte det jag skulle skriva. En bra sak med att vänta på bussen vid motorvägen, är att om man inte har några medväntare kan man sjunga precis hur högt och falskt man vill utan att någon hör. Trafiken dränker allt ljud, och närmsta hus är inte särskilt nära. Den här veckan har jag varit lyckligt ensam i min väntan två gånger och glatt skogens djur med min välsång. 

 

2. Två gånger har jag fått beröm för väl utfört arbete. Det är inte alla veckor som det droppar in sådär, även om mina elever i ärlighetens namn i regel är väldigt tacksamma, glada och lätta att få komplimanger av. 

 

(Paus. Tänker så det knakar. Kan man skriva chokladkakor? Roliga klipp på youtube? Att jag inte blev blöt om fötterna när det regnade häromdagen eftersom jag faktiskt kommit ihåg att ta på mig gummistövlar? Hm. Vill komma på något bättre. Kommer inte på något bättre.)

 

3. I måndags och tisdags regnade det och var ett riktigt ruskväder, men se, jag kom ihåg både gummistövlar och paraply och var så torr och fin så när jag kom till jobbet. Det ni!

 

Om man tänker efter blir ju allt det där faktiskt sex saker, eftersom samtliga punkter har hänt två gånger. Inte illa!

Apropå mitt förra inlägg tänkte jag att jag skulle göra ett försök att komma på något, så jag googlade "Vad ska jag önska mig i födelsedagspresent" (!) och hittade en så'n där sida där man kan köpa upplevelser att ge bort. Jag fastnade för följande:

 

 

...men det mesta var ganska dyrt och en del var till och med jättedyrt. En del kan man säkert göra mer prisvärt vid ett studieförbund till exempel. Men visst är det lite roligt att man faktiskt får träffar när man googlar vad man ska önska sig! Vad gjorde man före internet, liksom?

 

(Nu var jag lite ironisk, men det förstod du kanske...)

Ganska snart fyller jag år, och jag vet inte vad jag ska önska mig. Jag kommer bara på så'nt som liksom egentligen inte är till mig, så ingen vill köpa det. Eller vad sägs om tvättkorg, handdukar, en så'n där almanacka där varje familjemedlem har varsin rad varje dag... Galet när man har så mycket prylar att det blir svårt att komma på något man vill ha! Mest av allt skulle jag nog vilja önska mig tid...

Hej, jag heter Emmakaka och jag tycker inte om julen. Jag gillar inte att julpyssla, baka pepparkakor och sätta upp julgardiner. Julen gör mig stressad och pressad. Jag lyckas sällan bli så särskilt högtidlig för att Jesus lät sig födas till vår tämligen problemfyllda jord, för jag oroar mig för att alla ska ha det bra och att stämningen ska vara rätt. Julbord är ganska bortkastat på mig; det är alldeles för mycket kött och knepigheter på sådana. Och fåfängligheten i att köpa julklappar! Hysterin! Man vill ge bort det allra, allra bästa, men barnen vill ha barbies, pet shops och andra dussinsaker. Osv, osv, osv. 

 

Men jag tycker om några saker också. När vi äntligen sitter i vardagsrummet och myser på julaftons eftermiddag. Ljuset och doften från granen. Vår julskiva med Crystal Lewis. Och nu, när det är nattsvart både när jag åker till jobbet och när jag åker hem, då kan jag se fram emot alla juleljus som får mörkret att glittra. Synd det där med stressen, bara. 

Idag har vi varit på familjedag i kyrkan nästan hela dagen. Alla var inte helt entusiastiska hela tiden, men jag tror nog att vi hade roligt allihop egentligen, åtminstone delar av dagen. Vi fick till ett kul foto av familjen, ni kommer kanske få se det här i bloggen när vi har redigerat det lite...

 

Nu är maken och sonen på ungdomskonferens, och jag och tjejerna ska ägna oss åt våran lite vrickade form av mys - youtube. Vi söker på "funny cats", "laughing baby", "young girl sings amazing" och sådana saker, och sedan sitter vi och skrattar och oooh:ar. Och folk som tror att vi är så rysligt duktiga och rediga som inte har någon TV... Det är precis lika fel som att tro att jag är ett hälsofreak bara för att jag inte äter godis. Ha!

 

Apropå sådant tänkte jag på det här med familjer idag. Det händer förstås att jag jämför min familj med andra och tänker att de flesta andra är så duktiga och bra; de går på utflykter i skogen, lagar mat tillsammans, sjunger i stämmor... Eller campar! Jag tänker på hur bra barnen i de familjerna har det, men sedan tänker jag på vilken tur våra barn har det som kom till just vår familj - våra barn som vägrar att sjunga rörelsesånger, tycker om att sitta i varsitt hörn och läsa, vill sitta i röran på golvet och måla. Sådant passar alldeles utmärkt att göra hemma hos oss!

För närvarande läser jag helst lättsmälta böcker. Äsch, förresten, det gör jag för det mesta, även om jag har tagit mig igenom böcker som Odysseus, På spaning efter den tid som flytt och Mannen utan egenskaper. Måste ju tala om det för balansens skull... Hursomhelst kan jag ju tipsa likasinnade om böcker av det lättare slaget. 

 

Sophie Kinsella skriver underhållande och lätt hysteriska böcker - men man kan vara lugn mitt i alla tilltrasslade situationer som uppstår, för det ordnar sig alltid på något osannolikt sätt till slut. Mest känd är nog En shopaholics bekännelser (som filmatiserats) och de andra böckerna i den serien. För ett tag sedan kom maken hem från biblioteket med en annan av hennes böcker till mig: Flickan från tjugotalet. Stilen är densamma som i shopaholic-böckerna, men personerna andra. I kortfattad sammanfattning handlar det om en nutida tjej som inte riktigt får ihop livet, och spöket av en av hennes släktingar som inte funnit vilan. Låter inte klokt. Är inte klokt - men roligt! De kommer inte särskilt bra överens, men de behöver varandras hjälp och utpressar varandra till att göra olika saker. Och så blir allt förstås jätterart på slutet, för alla utom de onda. 

 

 

Från bokmässan fick jag med mig Mr Alis äktenskapsbyrå av Farahad Zama. Den påminner ganska mycket om Damernas detektivbyrå i stilen, men utspelar sig i Indien. Förutom att historien är ganska rar, så är det också en intressant och vardagsnära skildring av livet i ett samhälle där många religioner är närvarande på samma gång, och där det traditionella och moderna möts, krockar och samexisterar.

 

 

Som skidåkaren Pär Elowsson sa en gång efter ett misslyckat lopp: Det är bara att bryta ihop och gå vidare. 

Igår bröt jag ihop en smula (först ett möte om avtalsförändringarna, sedan ett brev om vidareutbildningen). Jag grät en skvätt och sparade hem några jobbannonser från platsbanken. Idag kom jag upp ur sängen som vanligt, skrattade på lektionerna och i eftermiddag börjar det kännas som att jag nog kan gå vidare ändå. Jag vet inte exakt hur, men till skillnad från igår känns det överkomligt. Då var allt en stor klump, nu hittar jag ändar att börja nysta i. I morgon ska jag ha lönesamtal också - får se hur det känns efter det...

 

För övrigt är det så häftigt att se elever som med sprittande entusiasm tar sig an att lära sig svenska; pluggar hemma, skrattar av glädje och stolthet när det blir rätt, tar till sig grammatiska finesser trots att de aldrig lärt sig ett främmande språk förut, och som ivrigt lyssnar på människor i sin omgivning för att sedan komma och fråga mig vad det betyder som de hört - och när de fått veta direkt börjar använda de nya orden. Tack och lov för elever! 

 

 

Barnen har snappat upp att det nog är slut med loven för min del. Lillan bestämde sig för att det är dags för mig att byta jobb, och ägnade kanske en halvtimma åt att i rask takt räkna upp olika saker jag kan jobba med. Hon lät sig inte hejdas av någonting, så det blev lite tröttsamt till slut. Men för all del var det ju en påminnelse om att det finns andra lösningar än att bara knipa igen och ta eländet allteftersom det kommer.

Jorå, här firas SM-guld, kan ni tro. Maken och sonen var på arenan och beskådade sista matchen, och själv följde jag den på radion. Helt okej för mig, eftersom jag slapp stå ute i regnet. Men det är klart, stämningen blir ju inte densamma heller. 

 

Nu i veckan har jag insett att det inte är någon idé att låtsas längre. Jag håller inte så värst mycket på IFK längre, men har rättså bra koll på hur det går för Elfsborg, när deras matcher är och känner t.o.m. igen några av spelarna. Jag håller på Elfsborg, och så är det med den saken. Ingen vidare förlust för Änglarna, dock, ehuru jag aldrig aktivt stöttat deras verksamhet - men ett par små Änglar har jag dock fostrat här hemma. Töserna uppskattar inte att jag bytt lag!

 

Förresten blev det knappt roligt alls när IFK tog SM-guld för några år sedan, för jag vågade inte visa särskilt mycket glädje då med tanke på sonens känslor. Nu är han ju lite äldre och skulle kanske kunna bära det. Döttrarna å andra sidan har ingen som helst koll på hur det går i fotbollen, det är bara det att Änglarna låter så fint. Känner inte att jag behöver ta hänsyn till deras ytliga känslor...

 

Hurra för Elfsborg!