Jorå, här firas SM-guld, kan ni tro. Maken och sonen var på arenan och beskådade sista matchen, och själv följde jag den på radion. Helt okej för mig, eftersom jag slapp stå ute i regnet. Men det är klart, stämningen blir ju inte densamma heller. 

 

Nu i veckan har jag insett att det inte är någon idé att låtsas längre. Jag håller inte så värst mycket på IFK längre, men har rättså bra koll på hur det går för Elfsborg, när deras matcher är och känner t.o.m. igen några av spelarna. Jag håller på Elfsborg, och så är det med den saken. Ingen vidare förlust för Änglarna, dock, ehuru jag aldrig aktivt stöttat deras verksamhet - men ett par små Änglar har jag dock fostrat här hemma. Töserna uppskattar inte att jag bytt lag!

 

Förresten blev det knappt roligt alls när IFK tog SM-guld för några år sedan, för jag vågade inte visa särskilt mycket glädje då med tanke på sonens känslor. Nu är han ju lite äldre och skulle kanske kunna bära det. Döttrarna å andra sidan har ingen som helst koll på hur det går i fotbollen, det är bara det att Änglarna låter så fint. Känner inte att jag behöver ta hänsyn till deras ytliga känslor...

 

Hurra för Elfsborg!