Föräldrarna i det här huset är bättre på sovmorgnar än barnen. På väg till köket hittade jag ett antal meddelanden från en som varit uppe ett tag.

 

På vardagsrumsgolvet:

Fredagkväll, och för en gångs skull jobbar inte maken. Vi har nyss sett färdigt en film tillsammans, och nu är han iväg och hämtar Tonåringen från ungdomssamlingen i kyrkan. Själv sitter jag och samlar kraft att gå och borsta tänderna så att jag kan krypa i säng sedan. Tänk om jag skulle värma på vetekudden också, så sängen blir varm snabbare?

 

Idag klappar jag förresten mig själv på axeln för detta stora: Trots att jag glömde den långa shoppinglistan för veckohandlingen hemma, kom jag ihåg allt som stod på listan, sånär som på en sak (färsk basilika, men det kan nog fungera med den torkade vi har hemma också)! Och då var det ändå sju bärkassar mat jag hade med mig hem, så en glömd sak känns helt okej. Det är inte klokt vad jag är bra, egentligen!

 

Att jag sedan hade glömt att skriva upp ett par saker på listan - och alltså inte heller köpte - behöver man ju inte prata högt om...

 

Framför mig: En veckas ledighet!

 

Men om mitt förra blogginlägg är deprimerande, så är det här riktigt, riktigt roligt - iallafall skrattar jag och sonen så att vi viker oss! Klicka fram till 4 minuter och 15 sekunder in i klippet. 

Jag tycker om mitt jobb.
Med det sagt ska jag ta mig tid att tala om två orsaker till att det inte är så kul att jobba just nu. Läs den som orkar och vill - men det är inte särskilt festligt!

 

I.

Liksom övriga skolformer har SFI fått förändrade förordningar och lagar att förhålla sig till. För vår del innebär det (förutom nya betygsstegar och dylikt) att loven avskaffas. Elever inom SFI och vuxenutbildningen ska nämligen utbildas kontinuerligt under hela året. För att lösa det är våra avtal under bearbetning, och de innovativa lösningsförslag vi lärare har lagt fram, har ratats till förmån för att alla SFI-lärare går över till semestertjänst. Alltså: 40 timmars arbetsvecka mot dagens 45,5 timmar, och istället ungefär fem veckor mer arbete per år (sex för mig, eftersom jag inte fyllt fyrtio än). Antalet arbetstimmar ska alltså inte förändras, bara fördelas annorlunda över året. Så långt är det begripligt, om än trist. (Väldigt trist, faktiskt. Loven betyder väldigt mycket för orken!)

 

Det riktigt knepiga att förstå är det här: Eleverna ska vara på skolan ett betydande antal fler dagar per år - ungefär 40, om jag minns rätt. Inga resurser ska tillföras. Alltså - vi lärare ska utöka vår undervisningstid avsevärt sett över året, trots att våra arbetstimmar inte ska bli fler. Med andra ord måste det skäras i andra arbetsuppgifter. Vad har ännu ingen talat om för oss trots att vi frågat upprepade gånger, vilket lätt leder till misstanken att planen är att vi ska göra allt vi gör en vanlig arbetsvecka just nu, bara det att det ska ta 5,5 timmar mindre - plus att vi ska göra det några veckor till varje år. Känns inte helt okej.

 

Idag kom ett bud från arbetsgivaren som på plussidan innebar tre extra semesterdagar jämfört med originalplanen samt 1500 kr löneökning per månad första året och 1000 andra, dock med möjlighet till individuell variation. Det behöver kanske inte sägas att vi har begärt mer på båda punkter. Ska man producera motsvarande en månads arbete mer per år, kan man ju tycka att man borde få åtminstone en månadslön mer per år också, samt gärna kompensation för de försämrade arbetsförhållandena. Visserligen är lärare inte högavlönade, men något mer än 1500x12 tjänar vi ändå per månad... På minussidan kommer att undervisningstiden per vecka utökas istället för att minskas, vilket hade varit det rimliga med tanke på att vi ska arbeta färre timmar. 

 

Ja, vem orkar läsa det här? Deprimerande. 

Det var iallafall del I. Helt fristående från den, men olyckligt sammanfallande i tiden, kommer nu del

 

II.

När jag började arbeta på SFI för drygt tre år sedan, hade jag inte helt relevant utbildning. Jag är folkhögskollärare och alltså utbildad för att undervisa vuxna. Mycket passande. Mina ämnen var svenska och matematik, med en liten släng av religion. Svenska som andraspråk är inte alls samma ämne som svenska, så när jag hade jobbat ett tag läste jag upp ämnet (ni som hängt med ett tag minns kanske att jag brukade klaga över pluggandet...) och blev behörig och fast anställd. Några månader senare kom reformen med lärarlegitimationer, behörighetsdefinitionerna skrevs om, och plötsligt var jag obehörig igen. Den här gången är det inte ämneskunskaperna som brister, utan att jag är fel sorts lärare. Folkhögskollärare räknas nämligen inte, trots att de har vuxenpedagogik (okej, jag vet att det heter andragogik, men jag har en känsla av att det inte är ett allmänt känt ord) till skillnad från grundskole- och gymnasielärare, som är behöriga att undervisa på SFI. Suck! Alltså får jag ingen legitimation. Blir det övertalighet är det jag som ryker - jag vet, för jag frågade rektorn. Nå, för att hjälpa alla stackars lärare som plötsligt gått från att vara behöriga till att inte vara det längre, har en specialutformad vidareutbildning skapats. Dessvärre kan man inte läsa den med ekonomiskt stöd från skolan, utan får bekosta den själv. Jag har sökt utbildningen, men har svårt att hitta motivationen till att faktiskt gå den, eftersom

1. det enda skolan frågar efter är rätt papper, inte rätt kunskaper

2. jag har svårt att se vad jag och mina elever skulle vinna på att jag också blir behörig att undervisa 4-9-elever

3. jag orkar inte läsa utöver arbetet, så jag behöver gå ner i tjänst för att kunna läsa. Mindre pengar alltså.

4. jag kommer inte att få högre lön trots det arbete och den ekonomi jag skulle satsa, eftersom jag redan har en behörig lärares lön. (För övrigt var min belöning förra gången jag gick från obehörig till behörig ca 700 kr i månaden. När jag nu ändå är igång och gnäller.)

5. ja, och hur mycket vill jag satsa på att behålla mitt jobb med tanke på del I?

 

Nu, ser ni, har jag talat om hur det är. Förhoppningsvis kan jag därmed släppa det någotsånär inför nästa vecka, när jag har höstlov (kanske mitt sista någonsin) och njuta av livet.

 

PS. Det fåniga är att jag ju faktiskt gillar mitt jobb och inte vill byta. Typiskt!

 

 

 Ikväll hade jag gärna varit i kyrkan, för jag tror att samlingen där var mycket intressant och kanske ganska rolig också. Å andra sidan var det inte läge att ta med barnen, så jag har stannat hemma och tittat på det här istället.

Sarah Kelly berättar om hustrumisshandel, förlorat förtroende för församlingen, längtan att använda sin gåva i tjänst för Gud och om att plötsligt få allt man önskat, men så mycket bättre. Och hon pratar om att lovsjunga Gud genom allt, för han bor i vår lovsång. Även om man aldrig upplevt de saker som Sarah Kelly upplevt, berör det - iallafall mig!

Någon sorts skruvad form av vardagslyx är det ändå när man har suttit på bussen på väg hem från jobbet och känt huvudvärken landa och detonera, och man har insett att det enda man vill göra är att ta en värktablett och lägga sig i sängen en timma och ta det lugnt - och så kan man faktiskt göra precis det när man kommer hem! 

Den här eftermiddagen har varit riktigt skön! Jag har suttit och läst en bok som har varit så rysligt tragisk, men nu verkar det ordna upp sig till slut. Eller ja, inte riktigt än, men det börjar iallafall skymta en ljusning vid horisonten. Jag har läst böcker av författaren förut (Francine Rivers), och hon har en förmåga att låta sina figurer ställa till det helt galet mycket för sig innan det vänder och alla blir lyckliga - förstås med Guds hjälp. Det värsta är att jag brukar vara rättså tjurig innan jag kommer till vändpunkten, för jag rycks med så väldigt i allt elände. Men som sagt, snart verkar livet bli bättre i böckerna, så jag kan andas ut igen.

 

Om en liten stund ska maken och jag spela ett nytt spel, Bet your brain, som vi tror att vi tycker om båda två. Vi har spelat det en gång förut, men sällskapet vi hade då uppskattade inte spelet och då blir det ju inte så roligt, så ikväll när det bara är vi nördar gör vi ett nytt försök. 

 

En söndagseftermiddag i min smak! 

Det är mycket nu med jobb och sådär, för både maken och mig. Jag är lite stressad mest hela tiden, och det gör mig inte produktiv. Jag blir aningens överväldigad av allt som ska fixas, och ibland baxnar jag inför alla krav. Det är väl inget unikt, precis. Om man undrar varför man är trött, kan man bara lista så'nt man borde så blir det ganska tydligt. Se själv!

 

Jobbet tar ju sin tid och kraft oavsett vad man gör där. Hemma ska det lagas mat, diskas, tvättas (det är det jag struntar i just nu), städas, vattnas blommor, underhållas och repareras, handlas, sopsorteras osv. Man ska gärna spara pengar, men man ska helst köpa ekologiskt och närodlat också. Barnen ska göra läxor, ha lagom stora, rena och hela kläder för alla väder, sporta, vila, ha presenter till alla kalas de blir bjudna på, städa sina rum, gärna hjälpa till med hushållsarbetet, lämna sina biblioteksböcker i tid osv. Äktenskapet ska vårdas. Man ska delta i "kvällar" av olika slag i idrottsföreningar, kyrkan, barnens klasser och kanske något annat. Man ska hålla kontakten med folk. Och man borde verkligen, verkligen klippa gräset en sista gång innan snön kommer!

 

Mycket av allt det där vill jag absolut göra och det mesta är inget lidande i sig (även om jag ärligt talat tycker att gräsklippningen och idrottsföreningsaktiviteterna är rättså plågsamma), men när det blir så mycket fungerar det faktiskt inte. Det bara snurrar av "borde, behöver, måste" när jag egentligen bara vill krypa upp i soffan med en filt och en mugg varm choklad. Ganska ofta gör jag det också, och dessutom strejkar jag lite stillsamt genom att inte plantera om mina blommor annat än i undantagsfall, och genom att bara stryka i nödfall - och absolut inte jeans eller t-shirts! Men ändå, när jag sitter där och värmer händerna på min chokladmugg, så vet jag att det finns så'nt som i den stunden inte blir gjort. 

 

En bra lösning lär vara att prioritera. Ha! Ha!
En annan lösning är kanske att bli positiv och tycka att allt är roligt.
En tredje kan vara att skylla humöret på PMS. 

Förslag på en fjärde, någon?

 

På en bokhylla borde det stå böcker, tänkte jag. Förslagsvis de böckerna som ligger på golvet några meter från hyllan. Alltså ställde jag upp dem, glad i hågen. Ett par timmar senare fick jag ta upp dem från golvet igen, hämta plugg och skruva tillbaka hyllan på väggen. Numera är det endast pocketböcker på hyllan, och de andra böckerna ligger åter på golvet några meter från hyllan. Visserligen har jag pluggat ordentligt, men så värst roligt är det faktiskt inte att skruva att jag tar risken igen. En liten tröst är det dock att högen är prydligare än förut, plus att jag passade på att dammsuga den stunden böckerna inte var på golvet. 

 

Annars skjutsas det till ridning idag, delas ut inbjudningar till ett grovt försenat barnkalas (3 månader efter själva födelsedagen), ordnas tacos, tvättas, tvingas barnen att städa sina rum och duscha, och snart ska här ses på film. (Hur fungerade det med alla de där passiv-formerna? Inte jättebra, va'?)

 

Maken är i Belgrad och besöker missionärer, och han lär ha 25 grader hos sig. Jaja, vi har iallafall sol idag. 

Allvarligt talat - kommer det någonsin sluta regna? Jag bara undrar! Det positiva är att... att... Nej. Det är inte bra.