Haft en ny klass idag och orkar inte samla tankarna till ett ordentligt blogginlägg. Bjuder istället på en video som jag har småfnissat alternativt skrattat högt åt i månader. 

Skolstart för tre barn = ett oändligt antal blanketter att fylla i.

 

Trivselregler, mobi-regler, godkännande-att-foton-av-barnet-publiceras-på-skolans-hemsida, hälsorapport, kontaktuppgifter, vaccinationsgodkännande och jag vet inte allt. Skrivkramp får man. Dessutom har jag verkligen ingen koll på när mina barns olika vaccinationer har ägt rum, och det är alltid lika pinsamt att erkänna. Hursomhelst är det skönt att jag åtminstone kan skumma igenom texterna och förstå dem på en gång - tänk mina elever, nya i Sverige och nybörjare på svenska - vilket slit!

Förmiddagen ägnade familjen åt skor. Fyra par till tre barn är inhandlade, och nu hoppas vi att tillgången till vardags- respektive gymnastikskor ska vara tillfredsställande tills snön kommer. Vi drog till med bänkpapper och gymnastikpåse också, och så hoppas vi vara redo för veckans skolstart. Så här ser det ut: En börjar åttan och har läget under kontroll, en börjar sexan och ska få ny lärare och är inte alls nöjd med det och en börjar fyran på ny skola, i ny klass och med ny lärare och och tror nog att det ska gå bra. I vilket fall har de nu skor att ta på sig när de går dit, och det är ju alltid något.

Det här är konstigt: att både jag och maken kan åka till jobbet utan att ha ordnat barnvakt eller så. Det har inte handlat om så många timmar än, så de har inte behövt ordna mat, bara frukost, men ändå. Och det går bra! Jag får en del sms om stort och smått, och jag tycker att det känns bra att ha kontakt löpande under dagen, men de klarar sig fint. Men ändå... Skönt att det snart är helg och jag får lite mer tid för dem. Bara att vara i samma hus räcker för att vi ska känna oss tryggare, jag och barnen.

Semestern är slut och jag har klippt av mig mitt slitna hippie-aktiga armband som hängt med sedan den ljuva begynnelsen av ledigheten. 

I början av sommaren var det fiskar på det och det passade fint till den färgglada, slappa stil som jag njuter av sommartid. Sedan när jag ska börja försöka bli tagen på allvar igen, har jag noterat att jag blir feg och ganska tråkig. Kanske inte i år? Men fiskarmbandet fick ryka i alla fall, inte minst för att det faktiskt var obekvämt att ha när jag skulle sova. 

 

 

 

 

Tittar in en sväng för att säga hej, bara. Jag suger ur det sista ur semestern och börjar undra hur det egentligen fungerar med allt när man är borta och jobbar nästan hela dagarna... Men det är några dagar kvar tills det är dags att börja minnas det där. Kan ju åtminstone se till att ha det nydammsuget och nytvättat så att det blir ett par saker mindre att tänka på de första dagarna på terminen.

 

Läser De apatiska av Gellert Tamas och får en hel del att tänka på. Skrämmande och informativ läsning. Har nyss avslutat en annan på samma tema (invandringspolitik), som jag inte minns vad den heter, men absolut kan rekommendera - mycket saklig och informativ. (Vilket möjligen är mer än vad man kan säga om den senaste meningen jag skrev. Kan ju återkomma när jag kommer på namnet på boken.)

 

Make och son på läger, jag och döttrarna gör vad vi vill. Ett par nätter har vi haft kompisar på övernattning, men idag har vi tagit en bara-vi-dag. Pizzeria och bio - Monsters University blev det. I 2D, för jag tycker inte att 3D:n egentligen tillför särskilt mycket och Lillan gillar inte glasögonen. 

 

Sådär, nu är det uppdaterat och världen är informerad om mitt lilla liv. Yeay!

När det är så varmt som det har varit idag, kan till och med en liten australiensisk ödla få känna på friska luften. Vi har en gammal fågelbur stående, så den får Nobby vara i de få gånger han är ute. Förra sommaren blev det just aldrig tillräckligt varmt, så han har inte mycket vana. 

 

Tycker om mina barn. Stora sonen, som lär sig snabbt och lätt, har språkkänsla och är bra på att analysera och se samband - och som skrattar åt dåliga ordvitsar fast han egentligen inte vill. Mellandottern som är fantasifull, kreativ och skriver och målar så att 12-åringen inom mig blir grön av avund... Lillan, som är social, har humor, och som kan organisera och leda så att andra lyssnar och är med på noterna. Varför skulle man inte vara stolt, liksom?!