Att se hur trettonåringen håller på att växa om en, att leta efter ansiktstvätt mot acne, att höra hur rösten vinglar och spretar - det är en konstig känsla. På något vis har det smugit sig på, det där med puberteten och vuxenblivandet, och jag är inte riktigt beredd. Visserligen har vi sedan länge fått köpa hans skor på herravdelningen, och han går onekligen i högstadiet och får betyg och sådär, men ändå. Det är inte så väldigt längesedan vi smög in och kikade ner i vaggan och hoppades att han skulle vakna, för att han var så söt när han sträckte på sig...

 

Preadolescensen är också något som gör sig bemärkt här i huset, dock inte särskilt smygande. Lärarkollegor har berättat hur mysiga små tjejer slutar fyran, har sommarlov och kommer tillbaka som andra personer. Jomen. Det måste vara så förvirrande att tårarna plötsligt sprutar utan att man vet hur det gick till - särskilt om man faktiskt är en ganska klok och resonerande person, och plötsligt inte kan sätta ord på vad som fick ilskan eller förtvivlan ta överhanden. 

 

Lättare är det då att vara elva, störst på skolan men fortfarande liten, lekfull och glad. 

Insikten har drabbat mig. Det är bara en tidsfråga tills jag skaffar broddar till mina vinterskor. 

(Vid min ålder måste man vara rädd om lårbenshalsar och dylikt...)

Idag...

...har jag hört fågelsång!

...har jag hunnit förbereda måndagens lektioner färdigt och städa mitt skrivbord.

...somnade jag när jag kom hem från jobbet.

...har jag struntat i disken. Den finns nog kvar imorgon. (Nej, vi har inte köpt ny diskmaskin än.)

...har jag och tjejerna skrattat åt en film tillsammans, druckit Vira Blåtira och ätit chokladmuffins.

...ska jag försöka komma i säng hyfsat tidigt. 

 

Och du?

Vi har en musikal på gång, vår församling. Ändå sedan september har vi hållt på att öva in körsånger, och nu närmar det sig! 15, 16 och 17 mars är det dags för föreställningar; jag tror att det är kl. 18 alla de dagarna. Biljett ska man ha också, 100 kr kostar den, och vill någon ha så kan jag fixa.

 

...i alla fall, det närmar sig! Jag har mycket text kvar att lära mig, och några stämmor svajar lite fortfarande, men det är helt klart på gång. I måndags på övningen började vi med lite koreografi - det är ju jätteroligt, men hjälp vad man blir vimsig efter en stund! Som tur är kommer jag inte behöva tänka på ben och armar samtidigt, för det ligger liksom bortom vad jag klarar av. En replik har jag fått också, kan ni tänka. Den ska jag öva in på lördag, tillsammans med, förmodar jag, någon form av agerande. 

 

Det är roligt, det här! Det blir massor folk engagerade - vi i kören, de som ska agera, folk som syr kläder åt oss, scenbygge, maken jobbar lite med ljud- och bildinslag och så ska det ordnas fika, biljetter, städning osv. Som sagt, många inblandade! Och musikalen är alldeles ny; det är vår körledare som skrivit alla sånger. Ett par av dem är riktigt, riktigt vackra och någon är väldigt rolig. 

 

"Sökaren" heter musikalen, och handlar dels om människans sökande efter mening, och dels om Guds sökande efter människan. 

 

Det blir nog väldigt bra, det här! Välkommen!

Jag kan meddela att Lillskruttan är mycket nöjd med överraskningen. Hon har fått en dörr till sitt rum (tack för all hjälp, R) - något som hon har längtat efter länge. Nu sitter hon på rummet med dörren stängd och man får vackert knacka om man är nyfiken på vad hon gör. Så blev hon också stor, liksom. 

 

De är hemma nu, iallafall, nöjda och glada och bubblande av upplevelser de vill berätta om. Sonen har åkt i svarta pister på dagarna och haft godiskrig på kvällarna; mellandottern har sagt en massa hysteriskt roliga saker som är lite svåra att förstå när de återberättas utan sitt sammanhang och lillskruttan har minsann åkt i en röd backe, första veckan hon åkte slalom någonsin. Och maken har blåmärken. Bland annat. 

Resten av lovet behöver vara mer avslappnande för ryggen. Urfrostning av frysen, Ullared och bilkörning i entimmarsintervaller är inte det. Men det har det varit värt!

 

I går träffade jag en kär gammal väninna, och vi pratade i princip oavbrutet i över nio timmar. Jag kan inte minnas när jag hade en så'n dag sist!

 

I dag har jag jobbat på att finputsa en överraskning till Lillskruttan. Hon har fått en av sina högsta önskningar uppfylld, men det vet hon inte om än. (Nej, det är inte den om ett småsyskon. Det jobbar jag inte ens på.) Inte för att jag tror att ni skvallrar, men jag låter ändå bli att skriva vad det är. När det är hennes överraskning, tycker jag inte att så många andra ska veta om det i förväg. 

 

Och så har jag haft kvalitetstid med sonens ödla. Typ. I alla fall har han varit ute och sprungit i huset flera gånger i dag. Han talar om att han vill det genom att hoppa runt där vi öppnar terrariet och banka i rutan, och det är en av de få signaler han gör som jag har lärt mig att förstå. En annan är den när han väser åt mig för att han inte vill att jag ska lyfta upp honom. Spinner gör han inte, tyvärr - det är annars ungefär det mysigaste ljudet som finns. Jag skulle vilja kunna spinna!

 

Nu blev det pladdrigt. Inte så konstigt, kanske, för jag har faktiskt inte pratat med någon alls i dag. Jo, ödlan, då. Kanske att jag sa något till kassörskan när jag handlade också, minns inte riktigt. Å andra sidan pratade jag ju en del i går, så i snitt ligger jag fortfarande på plus, tror jag. 

Förresten, jag har lov! Ännu ett lov innan avtalsförändringarna träder i kraft. Det går lite trögt, det där, men eftersom jag gärna har kvar mina lov klagar jag inte så rysligt mycket. Inte när det är dags för ledighet iallafall.

 

Maken och barnen är samtliga avresta på läger, och här sitter jag i tystnaden. Frostar ur frysen och sådär. Ett par saker har jag planerat att roa mig med i veckan, men jag har sett till att få mycket oplanerad tid också, för att ha plats för slappning alternativt spontanitet. 

 

Jag har dock ingen vidare rutin på att vara själv på det här viset. Kan inte minnas att det hänt (mer än korta stunder) sedan vi fick barn - alltså 13,5 år sedan. Just nu undrar jag vad man egentligen gör på kvällarna. Klockan är bara halv nio, och om man bortser från att jag ska mata fiskarna en gång till (Familjens zoo-ansvariga den här veckan, det är jag det!) så vet jag inte vad jag ska ta mig för. 

 

Men ärligt talat tror jag inte att jag kommer lida så värst mycket, om nu någon trodde det. Tvärtom, faktiskt. Jag har sett fram emot att få rå om mig själv - äta vad jag vill och när jag vill, sova så länge jag vill, ta itu med saker när jag känner för att göra det, lämna huset utan att ha någon tid att passa... Så'nt. Några dagar bara, sedan ska det bestämt bli skönt att få hem folket igen. Jag saknar redan möjligheten att småprata om ditt och datt när jag känner för det - det har ju resulterat i två blogginlägg än så länge.

 

Hur de har det, lägerdeltagarna? Ja, se det vet jag inte riktigt. Täckningen är inte lysande på lägergården och de har ju annat att göra än att ringa mig. De åkte iallafall i morse, och då var humöret gott. Fram har de kommit också, vet jag. Mest nervös är jag förstås för minstingen, som inte varit på skidläger förut. Å andra sidan har hon dels lätt för att haka på, och dels har hon ju faktiskt nästan hela familjen med sig, så hon klarar sig säkert fint. 

Nu är det gjort! Frysboxen är urfrostad. Och för att ingen ska tro att jag är en mönster-husfru, och för att ungefär alla ska få känna sig ganska bra, kan jag ju berätta att...

...den äldsta maten jag hittade var från 2009.

...jag fyllde två kassar med så'nt jag inte vågar äta längre.

...isen från frysen i smält form fyllde en hink till hälften. Sisådär fem liter alltså. 

 

Det som förundrar mig mest är det där med maten från 2009. Är det verkligen så länge sedan jag gjorde't sist? Jag minns att jag tog tag i det när jag var arbetslös, men inte en enda gång efter det, tydligen. Huvaligen. Erkänn att du har gjort det "nyssare". Bra, där. Och när du har damm i hörnen, så kan du ju komma ihåg att du iallafall inte är lika slarvig som en annan.

Orka blogga.

Lillskruttan vill inte att vi ska sälja vår gamla bil - inte för det där hyperviktiga med bilnumren (vi har nämligen lyckats se 820 och 821 i helgen, så nu har vi inte längre "behov" av den nummerplåten), utan av en annan ungefär lika tung orsak. Det har fastnat en krona mellan ett par säten, och den går inte att få upp. Vi kan ju inte bara ge bort pengar sådär!!! Tycker hon. Undrar vad köparen skulle säga om vi lade på en krona på priset och berättade varför.