Stressiga maj bjuder då och då på en liten sysslolös stund, inte sällan i samband med väntan på transporter. Häromdagen när jag stod och väntade fladdrade en fjäril förbi, och jag hade tid att följa den med blicken. Jamen, okej då, det är klart att jag överdriver stressen. Men lite galet är det ju att maj, som är så enormt vacker, bjuder så få stunder av kontemplation för föräldrar, lärare och ungdomspastorer.

 

Hursomhelst, en fjäril. Jag vet inte vad det var för sort, men den liknade en blek citronfjäril som doppat vingspetsarna i en bytta med orange färg. Som många gånger förut slogs jag av hur ineffektivt fjärilar tar sig fram. Än hit och än dit, planlöst, nästan kraftlöst. Eftersom jag lyssnar på P1 typ hela tiden och hör alldeles för mycket vetenskapsradio, bestämde sig min hjärna hastigt för att det förmodligen finns en helt genialisk orsak till det till synes velande rörelsemönstret - utnyttjande av vinden, inhämtande av information av ett eller annat slag, förvirrande av förföljare... Vad vet jag. Men sedan, eftersom det är maj och jag hade fått ett par minuters lugn och solljus, ändrade mitt hjärta på hjärnans beslut. Det är klart att fjärilarna flyger sådär för att de blir lyckligare av det! Jag menar, lägg lycka i ena vågskålen och effektivitet i andra - hur svårt blir det att välja då?

 

 

 

 

 

(I teorin iallfall. För ett djur som inte har jobb och hus och livspussel och så'nt.)