Getingar. Trött på dem.

De har byggt bo i en av våra väggar och placerat ingången så klurigt att vi inte kommer åt den med radarsprayen. Vi har lagt dammsugaren så nära öppningen vi kan och dammsugit upp ett inte oanseligt antal stackars getingar på väg in eller ut, men jag antar att ett bo hyser rätt många. Det surrar lite mindre i väggen än vad det gjorde förut iallfall. Dessvärre har de börjat leta sig in i huset också, och vi kan inte hitta vart de kommer in. Gissningsvis har vi "tagit hand om" femtio-sextio stycken idag. Som sagt. Trött på getingar.

Bokmässan imorgon! Undrar vad för otippat jag kommer ha med mig hem därifrån... Min stackars make, som fyller år ett par veckor efter mässan, har mer än en gång drabbats av presenter inhandlade där. Hoppas att jag kommer ha ro att sitta ner och lyssna på något av alla intressanta småföredrag och inte bara vill flänga runt och se allt. Internationella torget har flest arrangemang som lockar mig, men det finns mycket spännande på alla möjliga håll. Och så undrar jag hur många kändisar jag kommer se utan att känna igen dem. Jag är precis urdålig på att veta hur folk ser ut - det är väl en skada man får efter 20 år utan TV - men om de pratar känner jag kanske igen deras röster. Iallafall om de regelbundet hörs i P1. 

 

Nåväl, det ska bli roligt!

Här sitter jag och tar igen mig i röran. Förra veckans bröllopsdagsbuketter slokar, disken väntar och tvättmaskinens centrifugeringsljud antyder att det snart är dags att slänga in nästa tvätt. Men det är trots allt söndag, så jag tänker inte dra fram dammsugaren (fastän det behövs) och vi bjöd oss själva på köpemat idag för att utöka tiden för vila en smula. 

För tillfället tycker jag inte att det är så värst roligt att gå till kyrkan (Får man skriva så utan att förklara? Jag kan faktiskt inte förklara ordentligt, så det får vara hur det vill med den saken.) men som så ofta var det mycket som tog tag i mig i dagens gudstjänst. Parentation för Långa farbrorn, som barnen kallar honom, en hjälte i det tysta som livet plötsligt tog slut för. Dop av inte mindre än fem tonåringar; var och en så speciellt roligt att just den personen valt att döpas. Nattvard, som är det tillfälle som bäst påminner mig om hur många olika människor vi är som hör samman.  

Annars har jag skrattat och gråtit åt En man som heter Ove i veckan. Unna dig att läsa den!

På tisdag ska jag njuta av att bli ompysslad och uppfräschad av min frissa, och på torsdag är det dags för min favorit-kompetensutvecklingsdag på hela året: den när vi åker till Bok- och biblioteksmässan!

 

 

Tittade in på bloggen. Ingen som skrivit något idag heller... Nehej, då får jag väl göra det själv då. Idag skulle jag kunna blogga om kläder, politik eller muffins, men det tänker jag inte göra. Eller förresten, helt kort:

Kläder. Jag har köpt hela sex plagg idag, men inget var till mig själv. Någon gång då och då får man göra så också...

Politik. Blir tokig på sittande regerings prioriteringar och misstro till människans goda vilja, och blir ännu mer irriterad när jag inser att enda alternativet är en socialdemokratisk regering. Snacka om pest eller kolera. 

Muffins. Kommer ni på makens 40-årsfest kommer ni erbjudas muffins i allehanda smaker, såväl traditionellt som vågat. Idag inledde han bakningen.

Annars är det mysigaste just nu att Lillan (som minsann inte är så liten längre) har ställt upp en brevlåda vid matbordet, för leveranser av brev inom familjen. Jag får en massa fint av henne, och de andra också, men tyvärr är vi inte så bra på att svara. Ikväll har jag iallafall satt ihop ett brev åt henne att hitta imorgon bitti. Hoppas hon blir lika glad för det som jag blir för hennes brev!

Vaknade till i slutet och natten och funderade på om det var lördag eller söndag. Tji fick jag. Det kändes som att det låg en allmän morrighet över skolan idag, med strulande kopiatorer, datorer och all annan elektronik som kan tänka sig att strula, med sjukdom och täckande för varandra, med ditten och datten. Jag tror på en dag med bättre flyt imorgon!

Nu är det avklarat, lönesamtalet, och det gjorde inget att jag inte förberett mig för jag fick mer löneökning än jag förväntat mig ändå. Blev riktigt upplivad av det. Dels ger det förstås utökat svängrum med mer pengar, men det är inte bara det. Av någon orsak har jag hamnat lite snett lönemässigt jämfört med kollegorna, och det skönt att chefen självmant försöker rätta till det eftersom jag "gör ett lika bra jobb som de andra". (Så sa han inte exakt, men det var innebörden.) Skönt att det är jobbet hela året som räknas, och inte prestationen i ett enskilt samtal om de egna prestationerna... Dessutom känns det faktiskt alltmer som att jag vet vad jag sysslar med, och inte som att jag egentligen är en prao som gissar mig fram. Skönt, det med. 

 

Köpte en glass på hemvägen och sedan meddelade jag barnen att de får höjd månadspeng. 

 

Förresten testade jag en sak i samtalet. Jag passade på att lovorda ett par av mina arbetskompisar, som jag är extra tacksam för att ha i arbetslaget. Det var roligare än att berömma sig själv. Då tyckte chefen att jag var typiskt svensk. Jaja. Men det kan väl inte ha skadat att han fick höra det även om det var "jantiskt", tänker jag. 

Det vore kanske inte så tokigt om jag lade några minuter på att förbereda mig för lönesamtalet med chefen imorgon, men det är inte inspirerande alls. Vi får en prestationstabell (så heter den förstås inte) att titta på som stöd inför samtalet, men den gör ingenting roligare. Det vore faktiskt lättare att tala om att jodå, jag har blivit bättre och självständigare i mitt arbete, jag kan oftare ge goda råd till kollegorna om både det ena och det andra, jag har fått fler arbetsuppgifter, än vad det är att sitta med rutor och skalor och pricka in sig. Jättetråkigt är det. Och kanske en smula meningslöst också - jag tror ändå att jag inte har så mycket att säga till om. Så jag går nog och lägger mig istället.

 

bla bla bla bla uppdaterar sällan bla bla bla förlåt bla bla mycket bla bla bla bla bla bla jobbet bla bla bla bla tvätt bla bla bla jaja