Min klassföreståndare från gymnasiet har gått bort, fick jag veta idag. Hon var inte en person som passade in i några lagom-malllar, och jag minns att jag första dagen undrade hur i hela världen tre år med den kattögda läraren som sparkade av sig skorna under katerdern skulle bli. De blev bra. Hon var bra på de olika delarna av sitt jobb. Än i dag kan jag citera Fröding, Strindberg, Heidenstam och diverse andra svenska storheter, och - bevars - jag är ju svensklärare precis som hon. Hon kom för sent, hon skällde på oss, hon berättade sådant ur sitt liv som hon tyckte att vi kunde lära oss av, hon hjälpte oss mot ett mognare sätt att reflektera över det vi mötte, och de som av olika orsaker behövde extra uppmärksamhet fick det. Hon var udda, hon var bra, hon är en av de lärare jag vill ha som föredöme i min egen lärarroll. Vila i frid!