Bloggen är blå igen; det var ett tag sedan. Kommentarer på det?

Här är dagens tes:

Det är fascinerande att språk har regler.

 

Ta substantiv, till exempel. Alla "en-ord" som slutar på a, slutar på -or i plural. Penna - pennor, kvinna - kvinnor, lampa - lampor, känsla - känslor och så vidare. Slutar en-ordet istället på -e, blir pluranändelsen -ar: pojke - pojkar, bulle - bullar, timme - timmar, käke - käkar. (Läraren i mig vill gärna be dig att försöka komma på reglerna för övriga ändelser och dessutom för "ett-orden", men okej då. Gör det bara om du vill.)

 

Eller ordföljden, som är hiskligt kruxig för dem som inte har svenska som modersmål. Normalt bygger vi upp meningen med subjektet först och verbet efter:

"Han äter gröt varje morgon."
Inga problem så långt, men vi kan ju göra på andra sätt också, och då har vi svenskar en lustig fixering vid att låta verbet stå kvar på andra positionen i meningen oavsett vad vi har för oss i övrigt:

"Varjer morgon äter han gröt."

"Gröt äter han varje morgon."

Jag tror att vi är rättså unika i det där. Protestera gärna om du kan något språk där de gör likadant! (Det gäller förresten inte uppmaningar: "Ät gröt varje morgon!" eller frågor: "Äter han gröt varje morgon?", eller sms, men vad gäller egentligen i sms?)

 

Det var två exempel på språkregler, bland hur många som helst. Och grejen är att, så vitt jag vet, kan de flesta svensktalande inte reglerna, men följer dem ändå. Det är coolt! Vi bara "liksom känner" hur det ska vara. Varför är det på detta viset, undrar forskarna och lägger fram teorier.

 

Ännu läckrare än att vi lär oss regler utan att märka det, tycker jag att det är att reglerna över huvud taget har uppstått. När nya ord kommer in i svenskan i nutid, kan vi passa in dem i redan existerande regler, men så var det förstås inte från början. Det är ju inte en person eller nämnd som har suttit och mejslat fram språken efter bestämda regler, utan människor har pratat på som det har fallit sig, och ändå har mönstren uppstått för lingvistiker långt senare att upptäcka. 

 

Vad vi kan, vi människor! Utan att ha en aning om att vi gör det, skapar vi ordning och reda, mönster och former i vad som kanske lika gärna kunnat bli ett kaos. Mäktigt!

 

Så, vad säger ni? Har jag bevisat dagens tes, att språkreglernas förekomst är fascinerande?

Under våren samlade jag på mig inte mindre än tre kompdagar, och idag tar jag ut den sista av dem. Förutom att ta sovmorgon, har jag passat på att - värsta romantiken - gå på café med kära maken medans barnen var i skolan, och så har jag inhandlat en ny elvisp. Bortsett från att det var jobbigt att vispa grädde för hand häromdagen, gjorde det faktiskt inte så mycket att den gamla bröt ihop. Sladden var för kort, så man var tvungen att stå alldeles brevid eluttaget för att kunna använda den. I praktiken innebar det att balansera vispskålen på kanten av diskhon. Själva visparna var också för korta, och nådde inte ner till botten av alla bunkar. För att inte råka ut för samma i-landsproblem igen, tog jag mig till en större elfirma och la faktiskt några minuter på att jämföra olika modeller. När jag hade hittat två som låg i rätt prisklass och uppfyllde mina hårda krav (fungerande, normallång sladd, normalstora vispar), valde jag den dyrare för att den var snyggare. Fyrtio kronor kan ju mjuka former och rödglänsande yta vara värt, tänkte jag, helt fåfängt. 

 

Hehe, vad glada ni ska vara att jag delar mina elvisp-tankar med er! Hursomhelst är den nu invigd med en pannkaksmiddag. Att ta sig tid att grädda pannkakor kan man definitivt unna sig en kompdag, nämligen.

 

Alldeles snart åker make och tonåringar på ungdomssamling i kyrkan (ja, för nu går Mellan också på högstadiet och får göra så'nt!), och Lillan och jag ska bestämma på vilket sätt vi ska kura skymning. Sicken lyxig dag!

Elvispen gick sönder. I teorin var jag medveten om att elvispen sparar in en del arbete, men tre deciliter fluffig grädde senare sitter medvetenheten istället i axeln. Puh! Jag är i sanning en modern, vek varelse som blir knäckt av lite grädde. Så bara så ni vet - vill ni ha tårta, är det ingen idé att komma hit förrän jag hunnit shoppa ett nytt elektriskt underverk!

Plötsligt hör man sig själv säga saker som

"egentligen är all färg i någon mån avsaknad av ljus"

och ler lite åt att man varit naturare en gång i tiden.

 

Jag kan inte påstå att året jag ägnade åt att läsa in 

naturvetenskaplig linje har gett mig enorma fördelar

i arbetet som svensklärare, men det var ett bra år.

Det var skönt att göra något jag var bra på. (Matte

och fysik iallafall, kemi och biologi faller sig inte lika

lätt för en annan. För många faktorer att ha i huvudet.)

Det är roligt att tänka på saker som att det som 

ser rött ut egentligen är något som absorberar alla

färger utom just rött. Det är trivsamt att sitta och 

plita lutande plan med massa olika krafter utsatta

och det är fint när ekvationer reder ut sig steg för steg.

QED.

 

Men språk, det är det ju inte.