Ska ju få gott om tid snart, så jag tänkte... Boktips, någon? Helst något som finns i pocket och enkelt glider med i handbagaget.

Oj, vad de släpar sig fram, de sista dagarna till min närmast oändliga semester! Det är på ett ungefär som att gå i tuggummi. Dessbättre kompar jag idag, och fick till en vederkvickande promenad i morse. Vägkanternas prunkande blomster får själen att värka lite, fast "prunkar" låter så fult att man hellre vill använda det om det ljud som uppstår när man trampar på en snigel eller nå't. Nå, vad det än heter - det är en ögonfröjd och en hjärtebalsam med den frodiga grönskan och överflödet på blommor. Lite sol på det, så ska nog kraften räcka till de sista tuggummidagarna!

 

En och en halv vecka kvar på jobbet. Om två veckor är vi i New York. 
Vad mer behöver man egentligen säga?

 

Kanske att familjens äldsta medlem har tagit med sig den yngsta på läger. Jag hoppas att de får lite sol och värme, men även de år det inte blivit fint väder, har lägren varit lyckade.

 

När jag arbetar är huset totalt dominerat av tonåringar. Det är bra för mig att ha det så här, för till slut kommer jag mig för att låta dem laga mat på egen hand. Vi kör mycket enkla rätter till att börja med, men ändå... Det känns bra att det fungerar!

 

Nu ska jag beställa syrsor. Av alla knepiga saker jag har för mig, är det här med att köpa hem insekter något av det konstigaste, tycker jag själv. Men så är det när man är dum nog att gå med på att ha en ödla i huset. Då vet man plötsligt vem som för stadens billigaste syrsor. Jaja.

Bara så ni vet: Den här veckan på jobbet har inte varit något vidare. Mycket har strulat, planeringar har inte fungerat och lösa trådar har glidit mig ur händerna. Jaja. Så är det ibland, helt enkelt, och man får väl vara glad att det inte är normalläget.

 

Nu: långhelg. Halleluja!

2,5 vecka kvar till semestern. Bara SFI är igång, i övrigt är skolan tom på elever. Vi kör på halva personalstyrkan några veckor, så det är ganska intensivt. Dessutom ställer det där med att resten av skolan stänger till med en del problem. För närvarande är vi utan nätverk större delen av dagarna, vilket gör att datorer, telefoner och - kanske värst av allt - kopieringsmaskinen inte fungerar. Så småningom kommer vaktmästare, bibliotekspersonal, administration etc också ta semester. Då är det bara att hålla tummarna, hoppas på det bästa och komma ihåg att semestern lurar runt hörnet. 

 

I exakt samma takt som semestern närmar sig, nalkas sommarens stora äventyr för vår familj. Så länge har vi sparat och planerat för vår USA-resa, och om ynka tre veckor är vi där! Det finns en del kvar att förbereda inför resan, men jag tror nog att vi ska klara av det bra. Det största problemet, och det som förmodligen kommer blir sämst gjort, är den där rejäla städningen av huset som skulle behöva vara gennomförd innan vi släpper in husvakterna. Ni vet, i de flesta hus finns det en garderob som man gett upp på. I vårt hus finns det en... två... tre... och källaren... och garaget... och... Vi är inte särskilt ordningsamma helt enkelt. Snarare är vi väldigt bra på att skapa kaos - mer än man vill visa upp. Men, men. Vi känner ju våra go'a husvakter, och hoppas att de kan förlåta oss t.o.m. vår källare. Det är i alla fall väldigt skönt att veta att huset inte står tomt när vi är borta några veckor på raken! 

 

Så nu kör vi på - maken har det minst lika stökigt på jobbet som jag just nu - ett litet tag till och sedan ska här upplevas och vilas och njutas i fulla drag!

 

 

 

(Egentligen är det rätt inne att fånga dagen och leva i nuet och så där, men ibland är det rättså trivsamt att längta också.)

Ni vet, många lägger upp kort på glada, sommarfina barn så här års. Något liknande tänkte jag mig efter skolavslutningen häromdagen, men jag fann inga samarbetsvilliga kids. Sonen hade skjorta och inte mjukisbyxor - det är faktiskt unikt - men när han kom innanför dörren här hemma åkte de kläderna av innan jag ens sträckt mig efter kameran. Men jag tog kort på kläderna i alla fall, haha. Varken sonen - som är färdig med den obligatoriska skolgången! - eller mellandottern ville le och samarbeta när kameran var framme.

 

 

Jag är inte mycket för att debattera. Allra oftast tycker jag att tonen blir onödigt otrevlig, att man misstolkar varandra mer eller mindre med flit eller helt enkelt inte lyssnar på varandras argument. Dessutom är jag sällan tvärsäker på saker och ting, och det är inte en bra förutsättning i debatter. Samtal där man lyssnar och lär, delar och kan våga blotta osäkerhet, det är mer min melodi.

 

Min man däremot är en hängiven debattör, och eftersom det finns gott om människor som gärna delar åsikter på det viset är det ju bra att inte alla är som jag. Jag brukar (till en viss gräns, eftersom arga människor gör mig illa till mods) ögna debatterna och grunna på vad jag själv tycker, och förstås pratar vi om det som för närvarande är på tapeten. Tycker lika, håller inte med, påverkar varandra litegrann, kommer med nya infallsvinklar... Ja, ni vet. 

 

Har jag sagt att min make är en vit, medelålders, heterosexuell man? Så är det i alla fall. Något som är lätt att notera, är att det är svårt att tas på allvar som vit, medelålders, heterosexuell man (VMHM). Det finns förstås orsaker till det, eftersom den gruppen liksom varit själva den norm som gärna ifrågasätts idag. Men ändå... Det finns inte mycket man kan göra åt saken. Är man VMHM så är man. Det borde inte göra en diskvalificerad att delta i diskussioner. Även VMHM kan besitta såväl empati som inlevelseförmåga, och det tror jag räcker långt. Hur skulle debatten kring apartheid sett ut om bara de med förstahandserfarenhet fått lov att delta i den, till exempel? Ibland kanske det rentav kan vara en fördel att ha lite distans, för att kunna få överblick. Men mest undrar jag över själva idén att man inte kan förstå eller leva sig in i en annans situation som VMHM. Det är en ganska trist slutsats, skulle jag allt drista mig till att säga. Trots att jag inte tycker om att debattera. 

Värsta spetsiga toppen blev gårdagen i min bloggbesökarstatistik; renovering engagerar tydligen. Det kan ju ha hjälpt lite med en länk på facebook också, delad av min man som har hur många vänner som helst... Idag har jag inte renoverat det minsta lilla. Jobbat har jag, och ätit syrisk middag till konversation på en blandning av engelska, svenska, arabiska och franska. Det var trevligt! Som person är jag inte helt förtjust i nya och obekanta situationer, men mitt jobb hjälper mig att växa på det området. Erfarenheten säger att man kan ro i land väldigt mycket bara man vågar. Som att prata med folk utan ett gemensamt språk.