Varning, bildbombning följer!
För köket är ganska så färdigt! (Med undantag av lite småplock och tillsnyggningar. Förstås.)

 

Stod man i dörröppningen förut, var detta vad man såg. Det här är taget efter vattenskadan och under avfuktningen, så det är lite orättvist att ha det som före-bild, men jag hittade ingen annan just nu. Men i alla fall: 

 

Idag var det en på radio som hade åsikter om någon som tyckte att en verksamhet skulle vara kringskuren. Bara det att stackar'n envisades med att säga att "han vill kringskura verksamheten". Allvarligt talat! Vad skulle det betyda? Att hålla det rent framför egen port, månne?

Vi har kört för fullt idag, maken och jag. Han gör finpillet och allt som är svårt; jag klipper, håller och mäter och annat som inte kräver alltför mycket, och tänker gör vi tillsammans. Som kan ha kommit upp förut, är vårt kök inte som vilket rum som helst. Hittills har vi tapetserat fjorton hörn! De båda snedtaken med tillhörande väggar är färdiga, samt ytterligare två väggar med sned överkant. Två fönster och två dörröppningar har vi också passerat. Kvar är två hörn och två dörröppningar - vilket ju får betraktas som förhållandevis lite. Ikväll kommer vi inte att bli färdiga, men snart!

Vi tapetserar. Grunnar, klipper, skär, tänker, skarvar, suckar över snedtak och hörn, men fröjdas över hur fint det blir. Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle ta så lång tid, men ingen av oss har tapetserat förut, det är hörn, kanter och snedtak vid nästan varje våd (på riktigt!) och mycket mönster. Mycket av tiden är rent tankearbete. När en våd ska gå över ett hörn, sluta vid ett fönster och passa mot ett snedtak, till exempel...  Suck! Men det ser ut att bli fint!

 

 

Man skulle kunna undra hur det går med renoveringen. Tja, går och går, skulle svaret kunna bli. Min analys är att vi körde så väldigt hårt med oss själva, så när köket blev användbart och det dessutom sammanföll med en intensiv jobbvecka, så tog det liksom stopp. Men det är tillfälligt! Planen är att vi ska ge oss på tapetseringen till helgen, och resten är faktiskt småplock. Småplock tar för all del också tid, men ändå.

 

Varken jag eller maken har tapetserat någon gång, och vi har inte valt någon nybörjartapet, så önska oss lycka till och lite flyt, tack. Det är ju många andra som har lyckats, tänker vi, så det ska nog gå bra för oss också. Trots allt har vi i färskt minne en del annat som vi heller aldrig gjort förut och ändå lyckats med.

 

Så lyder min förklaring och uppdatering på renoveringsfronten.

 

 

 

 

 

(Helt stopp är det inte, förresten. Då och då kommer en eller annan list och lampa på plats, och såväl det ena som det andra flyttas från sin provisoriska plats in i ett köksskåp. För nu har vi köksskåp! Och köksbänk! Och diskho, vatten, el, diskmaskin, köksfläkt och allt sådant som gör att man faktiskt kan laga lite riktig mat. Nu är det flera veckor sedan vi hade pizzasöndag - nästan så länge sedan att man blir sugen igen. Nästan.)

Efter gårdagens släktsammandrag har jag en fråga till eventuella läsare. Mycket enkel:

Vilken färg har tisdag?

 

Svara om du har en spontan åsikt!

Kikar in som snabbast för att dela något märkligt:

Jag har inte känt av pollenallergin nästan något alls än! Inte tagit en enda tablett, fast björkarna slår ut som bäst runt omkring mig. 

 

Tänk om jag skulle ta mig ett äpple och en näve nötter nu när saker och ting ändå verkar vara upp och ner?

Skjutsade min stora lilltjej till läger. På hemvägen tog jag grusvägen mellan gammeltallar, mjuka vitsippebackar och nyutslagen bokskog, och mitt i allt yrvaket liv fastnade jag i ett radioprogram om döden. Jag tyckte om att lyssna på det (här finns det), och har letat upp det igen pga den här dikten:

 

Hur sval än sängen ska bli

och natten finns inuti,

hur dovt än morgonens ljus

- du tillhör mig.

 

Hur tomt än rummet ska bli

och kylan finns inuti,

hur långt än glädjen far bort

- du tillhör mig.

 

Jag har varit med om dig,

jag kan aldrig förlora dig.

 

Hur tung än handen ska bli

och sorgen finns inuti,

hur matt än livslågans sken

- du tillhör mig.

 

Hur trött än rösten ska bli

och glömskan finns inuti,

hur svagt än pulsarna slår

- du tillhör mig.

 

Jag har varit med om dig,

jag kan aldrig förlora dig.  

 

(Jacques Werup)

 

Så är det ju! En människa man har varit med om, kan man inte förlora. Någon som har påverkat mitt liv finns kvar, därför att jag inte längre är samma människa som förut. De som varit viktiga för mig tillhör mig, inte i den meningen att jag äger, men genom att de är en del av vem jag är.

Det gör mig glad.