I dessa dagar har jag hela kroppen full av åsikter, och kanske kan jag få några på pränt idag. Varendaste en handlar om invandring och jag vet inte var jag ska börja. Det spretar och surrar i huvudet av det ena efter det andra som jag tycker att var och en borde förstå, sådant som känns så självklart för mig att jag har svårt att tänka på det som åsikter. 

 

De hade ett liv. De hade ett sammanhang, de fyllde en funktion, de passade in, de visste hur saker fungerade och hängde ihop. De lämnade allt det för att ge sig ut på en livsfarlig resa mot ett liv där ingenting sådant längre finns, där man får börja om från noll. Det gör man bara om man inte har något annat val. Många står med en utbildning och/eller lång yrkeslivserfarenhet, men kan räkna med åratal av studier och enklare arbeten innan - om någonsin - de är tillbaka till det de redan en gång kämpat sig till. Andra har aldrig gått i skolan, men har ändå levt ett värdigt och respekterat liv med ett rikt register av uppskattade kunskaper. Hur känns det när allt det som var viktigt och värdefullt förut, och som just jag behärskade till fulländning, inte räknas för något?

 

Man flyr inte för nöjes skull. Behöver det verkligen sägas?

 

Det är människor. Det är människor! Är det inte vår moraliska plikt att rädda liv när vi kan? Det kan inte vara rimligt att solidariteten med dem som har det sämre har samma gräns som vårt land. 

 

Flyktingkatastrof. Man hör det om och om igen, i alla sorts nyheter. Jag måste få säga följande: Det finns ingen flyktingkatastrof i Sverige. En katastrof är, och jag citerar SAOL "en stor olycka med omfattande förstörelse". Det må vara rimligt att tala om en flyktingkatastrof i Syrien och trakten däromkring, men inte här. Vi har ingen katastrof i Sverige, möjligen har vi ett problem. Möjligen. Att ha svårt att hitta boenden (vem tror att det är en lösning att bränna ner hus?) och att veta varifrån pengarna ska tas, kan räknas som ett problem. Rasismens frammarsch, däremot, den är en katastrof. Den är en olycka som förstör trygghet, öppenhet och medkänsla. Varje flyktingförläggning som bränns är ett tecken på hur snett det har gått, liksom den vedervärdiga attacken i Trollhättan. Det är som om ett lager frost lägger sig runt hjärtat när jag inser hur viktig den brandutbildning vi hade med våra SFI-elever förra veckan faktiskt kan visa sig vara, och när jag för första gången drabbas av tanken på att min arbetsplats behöver aktualisera hur vi ska bete oss vid krissituationer. 

 

Hur kan någon få för sig att hitta på en gräns mellan människor - de vars välfärd behöver beskyddas till varje pris och de som inget får kosta?

 

 

Det får räcka av åsikter/självklarheter för idag.  

 

Alltså... Förlåt! Men jag jobbar, pluggar, samlar steg i stegräknartävlingen, handlar, bakar och däckar och bloggen är helt enkelt inte prioriterad. Håll ut, alla ni stackars sju (eller vad det kan vara) som fortfarande tittar in regelbundet, det kan hända att jag blir flitigare så småningom! 

Gräset är klippt för, får man tro, sista gången i år. Hängmattan skulle jag tagit in när jag ändå var i det hörnet av trädgården, men det glömde jag som vanligt. Förhoppingsvis blir det av innan den är snöfylld igen. Det är mörkt utanför fönstret fastän klockan inte ens är åtta, och mycket snart kommer jag redan vara på jobbet när det är dags för soluppgång. Säsongens förkylning har kommit och passerat, men efterlämnat en envis hosta. 

 

Höst, minsann.