Så går en intensiv vecka mot sitt slut. Jag har tränat på att strunta den här veckan. Strunta i att plugga, närmare bestämt. Det är inte helt smart, men stundom känns det livsnödvändigt, och efter att ha tillbringat hela tisdagen på universitetet (samt i bilen dit och hem) infann sig en känsla av att behöva komma upp till ytan och andas. Det är svårt, tycker jag, det där att veta när man faktiskt inte orkar mer och när man egentligen bara behöver ta sig i kragen. Vem vet om jag gissade rätt den här gången?

 

Kalas har vi haft i helgen, drygt två månader efter själva födelsedagen. Blott fyra gäster var inbjudna, ehuru det vankades övernattning, men med våra egna allergier och gästernas behov sammantaget, behövde det ändå ordnas förtäring lämplig för glutenintoleranta, laktosintoleranta, diabetiker och vegetarianer. Det gick ganska problemfritt, faktiskt, men jag tycker ändå att det är intressant, det här att ordna barnkalas idag jämfört med när jag själv var barn. Är vi mer känsliga eller är vi bara bättre på att upptäcka allergier och liknande? (Inte för att vegetarianism är en sjukdom, men ni förstår vad jag menar.) Kalaset var uppskattat och lyckat iallafall. Go'a kompisar de har, mina barn!

 

Nästa vecka tänker jag mig tre saker utöver det vanliga:
1. En föreläsning med en överlevare från koncentrationsläger. Jag känner att jag måste passa på när chansen ges, snart finns det ingen kvar och vi får inte glömma. 

2. Bokmässan! Tjoho!

3. Fikavandring i Alingsås med mor och syster. Jag är inte hundra procent säker på upplägget, men det kan väl knappast sluta annat än väl?!

 

Men först: En lugn avslutning på söndagskvällen i soffan tillsammans med maken.