September och det är svårt att hänga med i alla olika skeden.

 

Vi har firat tjugoårig bröllopsdag med en härlig resa till Edinburgh - ett helt perfekt resmål för oss två, visade det sig. Jag fick Harry Potter-nörda och shoppa på charmiga marknader, maken fick fotografera de mest mysiga, vackra och spännande detaljer i stadsmiljön och historien genomsyrade hela staden. Det är så häftigt med all den gamla bebyggelsen och oförutsägbarheten i hur gatorna går - det är som att gå runt i filmkulisser. Det var, kort sagt, en mycket lyckad helg. 

 

En helt annan sida av livet visade sig igår när vi begravde svärfar. Det var en fin liten begravning med bara de närmaste samlade. Prästen sammanfattade hans liv och våra känslor väl, sången var vacker och samlingen efteråt trivsam. Ändå är vi väldigt trötta idag. Det är verkligen tydligt hur känslorna sätter sig i kroppen. Jag känner mig liksom vadderad, som hade jag feber eller migrän trots att jag har varken det ena eller andra. Jag antar att det bara är att gilla läget och låta saker ta sin tid, men stundtals är det tröttsamt hur det maler i huvudet hela tiden. Jag tänker på praktiska saker som behöver tas omhand, jag tänker på sådant som har hänt och på varför saker blev som de blev. Det är som att den vanliga vardagen spelar på ett spår, men samtidigt spelas hela tiden ett annat spår med en helt annan melodi som gör sig hörd så snart vardagssysslorna inte kräver fullständig uppmärksamhet. Men som sagt - det får väl ta den tid det tar. 

 

Så ser det ut. Om vi är lite mer disträ (disträa?) än vanligt hoppas jag att ni ursäktar!