Och så är det det här med förpuppningen. Metamorfosen. Undret som sker i det fördolda. Hur blir det en fjäril av en larv? Hur kan det vara inte bara möjligt eller troligt, utan något som har hänt med varendaste fjäril vi ser fladdra förbi och varendaste fjäril ingen någonsin får syn på?

 

Puppor är inte snygga. Vissna löv och skräp ser de ut som, och det är väl listigt förstås, så att de får vara ifred från hungriga fåglar. Inte har jag kort på någon, för jag lägger inte märke till dem där de hänger och bidar sin tid. Jag undrar hur det är inne i puppan. Gör det ont att få vingar, känselspröt och ben? I Illustrerad vetenskap läser jag att puppstadiet varar mellan tio dagar och tre år. Tio dagar är sjukt lite med tanke på allt som ska hända, men tre år känns smärsamt länge att vänta på att få krypa ut och börja sitt nya liv. Vilket är värst, tro? Så småningom är vilotiden, förvandlingstiden iallafall över, och resultatet är sagolikt och underbart. 

 

Förstås gör jag paralleller till våra liv. Det kommer perioder som är mörka, tunga, smärtsamma -  hopplösa. Då hoppas jag att det är puppstadiet som pågår. Rätt som det är - om tio dagar eller om tre år - är förpuppningen färdig och något nytt kan ta vid. Världen öppnar sig igen, och jag kanske inte har fått vingar, men sommarvinden smeker och färgerna sprakar...  Så jag tycker om fjärilar. Det kan se ut som skräp ett tag, men det behöver inte vara slutet, och det behöver jag påminnas om ibland.  

 

Inte så olikt påskevangeliet, när man tänker på saken.