Den här stackars bloggen för i sanning en tynande tillvaro, men en årssammanfattning ska jag väl ändå kunna få till. Samma frågor som de senaste åren. 

 

Oh yes - jag tatuerade mig. Så kan det bli när man har gått runt och oroat sig för vad folk ska tycka om ditten och datten nästan jämt, men inte har något för det utan livet välter över ända iallafall. Vill jag tatuera mig kan jag lika gärna göra det. Det är ju inte som att det skadar någon, och inte hjälper det mig att låta bli. 

 

Ja, som ni vet har jag nytt jobb - till slut jobbar jag på folkhögskola. Efter drygt tio år på förra jobbet var det en tämligen stor förändring. Än så länge har jag bara hunnit med ungefär fem veckor på nya jobbet, men jag tycker att det går bra - jag lär mig saker snabbare än vad jag hade förväntat mig och jag känner mig ganska så hemma. Jag är glad för mina år på SFI, men nu är de ett avslutat kapitel och jag kan inte påstå att jag längtar tillbaka. Det var då och nu är det annat som gäller, helt enkelt. 

 

 

Nej. (Skriver jag med lätt stress över att jag ska ha glömt någon.)

 

Mellantösens 18-årsdag i mars, förstås.

Lillan slutade grundskolan och började gymnasiet. 

Alla nära familjemedlemmar är fortfarande vid liv, men en av mina farbröder gick bort och det känns fel att den generationen börjar tunnas ut. Han var föralldel inte så ung, men ändå.   

 

Vilka länder besökte du?
Jag har hållt mig inom rikets gränser i år, men besökt Dalarna (go'a vänner), Stockholm (en gång på jobbkonferens, en gång på Lauren Daigle-konsert. Vilken konsert!), Malmö (skjutsade sonen över dagen), Rörö (förstås), Gullbranna (novembermöte) och andra fina platser i Sverige. 

Det är ju så svårt att komma ihåg vad man har köpt! På Vete-katten i Stockholm åt jag en Manjari Dôme, för den mindes jag att jag tyckte om en annan gång, och hjälpane mig - det var så gott att ögonen tårades! Så det får väl räknas som ett bra köp, ändå. 

 

Minns ni alla fjärilar i somras? Det var utöver det vanliga, eller hur? 

Körsång har jag saknat, minsann. Får se om jag gör något åt det.  

 

Sovit! Jag har en otrevlig, ofrivillig vana att ligga vaken timmavis mitt i natten flera nätter i veckan. Som väl är stressar det mig inte så mycket längre, jag vet att dagen kommer att gå bra ändå, men nog vore det skönare att sova alltid! 

 

Förutom att ligga vaken på natten och tänka på allt och inget - och det har jag ju liksom redan skrivit - kommer jag inte på något särskilt. 

 

Hmm... Jag gillar följande serier: 
Big Bang Theory, Scorpion, Downton Abbey, Crazy Ex-Girlfriend, Unbreakable Kimmy Schmidt, The Crown och Gilmore Girls. Bland annat. 

 

Pastor Viveka-böckerna gillade jag, och för närvarande läser jag Backmans Björnstads-böcker och gillar dem med. I övrigt minns jag i vanlig ordning inte vad jag har läst. Skön avslappningsläsning är Damernas detektivbyrå (läser några varje sommar), Francine Rivers böcker är alltid läsvärda och i kategorin moderna ungdomsböcker gillar jag dem som Marie Lu skriver.  

 

Upptäckt och upptäckt, men det är något visst med livemusik. Lauren Daigle på Debazer i Stockholm, som sagt och Oliver! på Göteborgsoperan (skolföreställning med SFI). Olika upplevelser, båda fina minnen.   

 

Att lyckas avsluta ett jobb på ett snyggt sätt, att komma in i det nya hyfsat smidigt. 

 

Hur mäter man det? Vad är det ens? Kanske det här: 
Jag har upptäckt en sak som jag inte visste förut. Tydligen är jag något av en optimist. Jag slutar aldrig hoppas att saker och ting ska gå bra, för jag har liksom för mig att det mesta brukar bli bra på det ena eller andra sättet i slutändan. Så gör jag fortfarande, det är min ryggmärgsreaktion och det mår man väl bra av? Så alltså: En privat framgång är att jag fortfarande är optimist. 
(Om det nu kan kallas framgång att inte backa.)

 

Vad vet jag. Jag gör ju sönder saker med jämna mellanrum, tyvärr, oftast för att jag tappar. 

 

Jämfört med förra året: gladare, vill jag säga. 

 

Det vet jag inte, vilket väl betyder att vi inte har gjort några stora investeringar i år. Bilen är ju rätt ny, så den håller ihop än. Huset är betydligt äldre, så det får vi fila lite på ibland. Igår försökte jag till exempel köpa en ny toalettdörr. Den gamla gick så vansinnigt i baklås att dottern fick lov att sparka sönder den för att komma ut. Bygghandeln var dock stängd för inventering, så vi får klara oss med draperi framför dörröppningen ett par dagar till. Det skyddar mot insyn, men lämnar en del i övrigt att önska vad gäller skydd för övriga sinnen.  

 

Ett kaleidoskop! Jag fick ett ryck och önskade mig ett till jul. Min kära make lyckades inte hitta något att köpa (På leksaksaffärerna visste de inte ens vad ett kaleidoskop är. Vart är världen på väg?) så han gjorde ett med viss assistens av en glasmästare. Det ni! 

 

Jag är frisk, det är inte oviktigt. Efter den vanliga mammografiundersökningen fick jag komma tillbaka och ta fler prover. Jag hann tänka ganska mycket på de få dagarna från det att kallelsen till ny undersökning kom tills dess att provsvaren kom. Dock var det ingen fara och snabbt kändes livet självklart igen. Det är lyxigt när livet är självklart. 

 

Inget särskilt, nej. Det är till att ha det bra, ändå! 

 

Jag jobbade på förmiddagen, och sedan åkte jag hem och firade med hela familjen. Det behövs inga stora kalas när det är 44 man fyller, men det är trivsamt att bli lite uppmärksammad, sådär. 

 

Minns jag helt fel, eller hade det inte kunnat vara lite fler varma dagar i somras? 

Lillskruttan fick veta att hon är glutenintolerant (precis som storasyster), och hur det nu är så begränsar det henne litegrann. Å andra sidan har hon mer energi nu, så det ska nog bli bra när hon har vant sig. 

 

Jag har promenerat galet mycket i år. Med start någon gång i mars och fram till oktober gick jag 10 000 steg så gott som varje dag, sedan drog jag ner till 8000 för att hinna innan det blev mörkt. I december fick jag dock lägga hela stegräknandet på hyllan - det blev för mycket att orka och hinna med. Jag hoppas dock vara igång snart igen, även om det inte är så inspirerande just de här grå dagarna. 

Tänk, jag kommer inte på någon! En sådan ensamvarg jag är!  

 

Maken predikar här och där runtom i bygden och jag följer nästan alltid med, så vi träffar nya människor och är med på gudstjänster i olika sammanhang ganska ofta. Det är trivsamt! 

 

Vad är du mest stolt över?
Att det går såpass bra på nya jobbet, tror jag. 

 

Att de jag älskar ska ha en vardag som de trivs och mår bra i. 

 

Jag funderar på att disciplinera mig litegrann och skriva mer. Det är snudd på att jag funderar på att göra det till ett nyårslöfte, men jag vet inte om jag törs. Måstandet har en tendens att ta död på glädjen. Vi får se. 

 

Det var det, det. 

Gott nytt år!