I somras bestämde jag mig för att dra ner på facebookandet - att låta det gå minst ett par dagar mellan gångerna jag tittar in där. Det har gått fint, förutom att jag mycket snabbt blev förvirrad över vad som passar att skriva i en statusrad där. På något vis känns varje uttalande viktigare när man inte gör så många, och så skriver jag ingenting för att pressen blir för stor. Kanske är det samma sak som händer med bloggen. När jag satt här en stund nästan varje dag blev det något av en sammanhållen historia, lite blaha-blaha blandat med något enstaka allvarligare inslag, och det räckte så. Nu vet jag inte riktigt. Vad är intressant, vad är för privat, vad kläggar bara igen internet med mer onödigt jox? (Jodå, jag kollade SAOL. Kläggar är en godkänd stavning.)

 

Instagram, däremot, där är jag mer aktiv för närvarande. Det passar väldigt bra ihop med mitt nyfunna intresse för att ligga i diken och använda kameran för att se detaljerna jag inte uppfattar utan läsglasögon. Dessutom går det alldeles utmärkt att publicera massor av saker utan att egentligen berätta särskilt mycket om min vardag, min hälsa, mitt humör, mina anhöriga eller andra saker som kanske helt enkelt inte behöver finnas till allmän beskådning. (På instagram heter jag "ekkamarin", men jag är lite snål med att godkänna följarförfrågningar. Jag vill gärna veta vem det är som frågar. Då och då blir det ju ett och annat kort på barnen t.ex, och hur det nu är känns det bra att begränsa en smula.) 

 

På något vis känns det nästan lite upproriskt att göra saker utan att berätta om det online. Gå på bio, äta ute, träffa kompisar, få presenter... Om jag inte visar upp det, betyder det då att jag inte uppskattar det? Så knäppt att det kan kännas så! Jag värnar rätten att uppskatta saker utan att berätta om dem för alla och envar. Basta!