Jag är drabbad av vemod. Det beror inte bara på att det är jullovets sista kväll, men kanske lite det också. Den stora orsaken är dock att makens mormor igår gick till den eviga vilan, och det är henne väl förunt för hon har längtat väldigt. Det hände varken plötsligt eller oväntat, men riktigt beredd är man ju inte ändå eftersom det är något fundamentalt obegripligt med att någon slutar att finnas. Nu tror jag föralldel på ett liv efter detta men den något förvirrade känslan kvarstår ändå. Men - det må vara hur det vill med min förvirring - jag hade lyft på hatten om jag hade haft en, tackat och lyckönskat Vanja till hennes nya tillvaro.