Hejhej

Så går en intensiv vecka mot sitt slut. Jag har tränat på att strunta den här veckan. Strunta i att plugga, närmare bestämt. Det är inte helt smart, men stundom känns det livsnödvändigt, och efter att ha tillbringat hela tisdagen på universitetet (samt i bilen dit och hem) infann sig en känsla av att behöva komma upp till ytan och andas. Det är svårt, tycker jag, det där att veta när man faktiskt inte orkar mer och när man egentligen bara behöver ta sig i kragen. Vem vet om jag gissade rätt den här gången?
 
Kalas har vi haft i helgen, drygt två månader efter själva födelsedagen. Blott fyra gäster var inbjudna, ehuru det vankades övernattning, men med våra egna allergier och gästernas behov sammantaget, behövde det ändå ordnas förtäring lämplig för glutenintoleranta, laktosintoleranta, diabetiker och vegitarianer. Det gick ganska problemfritt, faktiskt, men jag tycker ändå att det är intressant, det här att ordna barnkalas idag jämfört med när jag själv var barn. Är vi mer känsliga eller är vi bara bättre på att upptäcka allergier och liknande? (Inte för att vegitarianism är en sjukdom, men ni förstår vad jag menar.) Kalaset var uppskattat och lyckat iallafall. Go'a kompisar de har, mina barn!
 
Nästa vecka tänker jag mig tre saker utöver det vanliga:
1. En föreläsning med en överlevare från koncentrationsläger. Jag känner att jag måste passa på när chansen ges, snart finns det ingen kvar och vi får inte glömma. 
2. Bokmässan! Tjoho!
3. Fikavandring i Alingsås med mor och syster. Jag är inte hundra procent säker på upplägget, men det kan väl knappast sluta annat än väl?!
 
Men först: En lugn avslutning på söndagskvällen i soffan tillsammans med maken. 

Epok

En ny epok har inletts i veckan. Följande har hänt:
Lillan/minstingen/pluttisen har börjat högstadiet. Jag menar... Minns ni högstadiet? Tar man sig igenom högstadiet skulle jag vilja påstå att man klarar det mesta sedan. När jag var i tonåren hade jag lite svårt att förstå hur det kunde vara något bra att slippa den känslomässiga berg-och-dal-banan som äldre människor förklarade "var normal" och "hörde till puberteten" - själv tyckte jag att den gav livet spänning och intensitet. Numer har jag lite svårt att förstå vad all spänning skulle vara bra för. 
 
Nå, högstadiet går hon på iallafall, och går man på högstadiet tillhör man också den utvalda delen av mänskligheten som är gammal nog att delta i kyrkans ungdomssamlingar på fredagskvällar. Eftersom detta nu gäller samtliga mina barn samt maken, som är med och arrangerar nämnda samlingar, bli huset tomt. Sånär som på mig, förstås. Det som under ett par år har varit min & minstingens myskvällar är från och med igår... tja, min mystid. Jag förmodar att jag kommer att vänja mig. Jag gissar att det till och med kommer att gå snabbt. Men lite konstigt är det än så länge, det att inte ha en pluttis hemma när de stora drar iväg på äventyr. 

Semestern

Jag är tillbaka på jobbet sedan några dagar, men har lagrat en hel del fina minnen från årets semester. Vädret har väl lämnat lite i övrigt att önska stor del av tiden, och det är inte alltid tonåringarna - vi har ju tre nu, bevars - uppskattar att vi tvingar dem att lämna sina rum, huset och till och med staden, men ändå har summan och resultatet blivit bra. 
 
Nu var planen att leta igenom den externa hårddisken efter snygga semesterbilder, men de har visst inte hamnat där än och mannens dator (där de förhoppningsvis finns) fick följa med honom på läger. Så... Istället får det bli lite från mobilen. Det kommer dock att saknas en del, eftersom det ibland är så väldigt skönt att bara njuta av stunden och inte föreviga den...
 
En av de mycket få morgonpromenader som blev av den här semestern gick längs Göta kanal. När det har varit dåligt väder har jag stannat i sängen istället. Det fungerar också okej. 
 
17 år och alltmer självständig - precis som sig bör. 
 
13 år, minsann, idag avlämnad på högstadieläger för första gången. 
En present krävde ett cafébesök för återhämtning, nämligen - tada - 
hål i öronen!
Den stora presenten, en knallrosa cykel, invigde vi på riktigt häromdagen genom att cykla en halvmil längs gamla banvallen för att köpa glass, och sedan cykla hem igen. Det låter kanske inte så imponerande, men vi är nöjda med oss själva ändå!
 
Kalas hade vi ju förstås, men tydligen inga bilder från det. 
 
Nästa stora grej var en vecka på Rörö. Nåja, sonen drog hem för att vara med kompisar efter några dagar, men vi andra njöt av semesterns lugnaste vecka. Ganska många dagar var vädret som så här: 
 
...så vi pusslade, läste, tittade på film och tog blåsiga promenader. 
Ett par dagar var sommaren i sitt esse - så efterlängtat!
 
 
Då är det klart att man ska bada precis när solen går ner!
 
Efter en hem-och-tvätta-och-packa-om-tur, bar det av till Landskrona och farfar. Där fotade vi nästan ingenting, fastän vi både spelade minigolf och var på Sjöbo marknad. Marknadsdagen var förresten galet varm! 
En mycket ovanlig sak (för att vara i vår familj) inträffade förresten hos farfar. Någon plockade fram ett spel och frågade vem som ville vara med och spela - och samtliga barn ville både vara med och sedan spela en omgång till. När hände det sist? Mysigt, iallafall.
 
Det blev inte ett enda kort från marknaden - jag hade nog med att titta på saker och se till att vi fick i oss vätska - men ett snygg groupie från ett sent matstopp på hemvägen fick vi till iallafall. 
 
Nästa tur gick till Söderköping för att träffa farmor och kusiner med föräldrar. På vägen dit stannade vi till på Brahehus, för någon gång ska man ju göra det, liksom. 
 
Det blev en del Pokemon-promenader för killkusinerna; Söderköping är tydligen en bra stad för sådant. 
 
På söndagen tog vi färjan ut till en ö i skärgården och gick på gudstjänst i det fria. Varmt och vindstilla, så det var skönt med fläktande vindar på färjan!
 
Vi hann också med glassrestaurang, svalkande kvällsdopp, en egendag för mig och maken i Norrköping, ett efter-solnedgången-besök vid en upplyst fontän med tillhörande vattenlek och lite annat. Härligt!
 
Och så har vi förstås varit hemma. Plöjt böcker, gjort lite nytta då och då, införskaffat övningskörningstillstånd och sådär. Nu är de båda yngsta på läger och nästa vecka är det storingens tur. Jag jobbar, men har lite tid att kompa ut så de första arbetsveckorna blir lite kortare, och höstens kurser kommer inte igång riktigt än, så jag får lite invänjningstid. 
 
Man har det ganska bra, ändå.
 
 
 
 
 
 

Ork

Nu känns det äntligen som att jag börjar komma ikapp efter ett alldeles för intensivt läsår. Idag kom jag ut på en morgonpromenad, organiserade ett par hyllor i min garderob och städade ur skåpet under diskbänken - före frukost! Sedan har jag klippt gräset, lagat mat, läst ut två böcker - varav den ena bitvis väldigt rolig och helt på franska - och nu känner jag att resten av dagen kan få gå i ingentingets tecken. Det är så skönt med lite ork! Det har varit ett par veckor nu när jag mest har halvlegat i någon fåtölj och pillat med mobilen och utöver det bara gjort det allra nödvändigaste. På nätterna har jag gjort upp storslagna planer om följande dags aktiviteter - alltifrån att städa sonens skrivbord till att bättra på målningen i brädskarvarna på gaveln ovanför garaget, men så har det slutat med Wordfeud, Netflix och Facebook. Kanske blir det en sådan dag imorgon också, vad vet jag, men hursomhelst känns det skönt när orken slår till. 

Äntligen

Så idag kom äntligen mailet - examensarbetet, responderingen och opponeringen är godkända. Jag visste väl det egentligen, men det är ändå skönt att se det svart på vitt. Till hösten har jag ytterligare ett par kurser att ta itu med, men det är långt till hösten och just nu är jag godkänd och har semester. 
 
Aaaaaah!

Mors dag

Så här på mors dag:
Det är inte klokt att tre fina, smarta, empatiska, självständiga och roliga personer liksom kommer från mig! Att jag fått vara ett redskap vid skapandet av dessa människor - begrip det, själva livets under, den som kan.
 
I jämförelse känns den kommande veckans prestationer tämligen ringa: jobb, opponering, respondering samt konfirmation av dotter. 

Uppdatering

Det finns åsikter om uppdateringen på min blogg. Mest är det dottern som påpekar bristerna, men hon bor ju rätt nära (en våning upp) och vet det mesta som händer ändå, så jag tar ganska lätt på klagomålen. Kanske är det så att jag är lite blogg-mätt och har svårt att tänka på annat än jobb, studier och väldigt jordnära saker som behovet av mer grus på vår uppfart och hur trevligt det skulle vara att redan ha städat ur skåpet under vasken och inte ha det framför sig. Nå, här kommer en rapport iallafall.
 
Glada nyheter är att jag numera har godkänt på min VFU med tillhörande uppgifter, och att jag min uppsats (den där som skulle ha varit färdig i december) är anmäld för framläggning i juni. Filar på detaljer. O, alla dessa detaljer!
 
Annars är det som så att nämnda dotter kan räkna antalet veckor hon har kvar i mellanstadiet på en endaste hand. I höst väntar nytt stadium med ny klass, nya lärare och delvis nya lokaler. Högstadiet och mellanstadiet är visserligen en skola, men eftersom de huserar i olika ändar av byggnaden så känns det både nytt och bekant på en gång. Ett stort steg är det hursomhelst.
 
Den andra dottern har konfirmationen runt hörnet, och igår ägnade vi ett inte oansenligt antal timmar åt att hitta en fin klänning och skor som gör att hon blir längre än sin mor. Det krävs vid pass 10 cm för att lyckas med det, så nu träningsgår hon här hemma.
 
En son har vi också i huset, och han avverkar det ena nationella provet efter det andra med en axelryckning. En del har det bra... Jag försökte ägna lite tid åt klädinköp med honom också, men det gick inget vidare. Att köpa jeans är helt klart en betydligt värre prövning än NP i engelska.
 
Slutligen en fråga.
Jag skriver gärna ihop ord:
iallafall
hursomhelst
hullerombuller (Okej, den är jag tveksam till, men vad är "huller"?)
Hur gör du? Om du inte gör som jag - är det störande?
 
 

Ljus

Nyss skickade jag in min hemtenta för vårterminens kurs, och sedan en vecka är jag tillbaka på mitt vanliga arbete efter avslutad praktik. Igår fick jag tillbaka utkastet till mitt examensarbete från min handledare med kommentaren att det snart är redo för seminariebehandling - några småsaker att fila till först bara. Det känns liksom som att se ljuset i slutet av tunneln! Och solen skiner och vintern är förbi.
 
Det är så skönt att det finns sådana här dagar!

VFU

Jag praktiserar och praktiserar och praktiserar...
Saker jag längtar efter:
1. Mitt jobb
2. Att inte praktisera
3. Att få riktig lön igen
Haha!
Två veckor har jag kvar, fem är gjorda. Det blir rätt intensivt de här sista veckorna, för jag ska ha fler lektioner än jag haft förut och det är ju inte riktigt samma sak att undervisa femtonåringar som att undervisa vuxna. Men, men... Vad är två veckor egentligen?
 
 

Mars

Sedan två veckor är jag tjänstledig på 80% och har praktik. Hittills och nästa vecka också är jag på grundläggande vuxenutbildning, och det är ganska trivsamt. Jag känner mina handledare sedan tidigare - det är nämligen mina kollegor - och de flesta av eleverna känner jag också eftersom jag har haft dem på SFI. Efter nästa vecka följer fyra veckor på en högstadieskola och då blir det lite mer nytt. Högstadiet. Meeeen - jag ska väl ta mig igenom det också. När jag inte jobbar eller praktiserar, gör jag något av följande: Skriver uppsats, gör kursuppgifter, tar hand om det allra nödvändigaste hemma eller däckar framför Netflix. Och det är i stort sett det hela. Det är inte jätteroligt, men när jag är mitt uppe i något enskilt moment funderar jag inte så mycket på skojighetsfaktor och då fungerar det okej. Det stora problemet är nog att jag hela tiden känner att jag borde göra allting fortare, för att hinna med de där andra sakerna som också behöver göras. Tyvärr är det jättesvårt att läsa akademiska texter eller göra djupanalyser snabbt. Dammsuga, laga mat och diska däremot, det går i ett huj! Snabbt och slarvigt, jajamensan!
 
Är det inte lustigt, på tal om något annat, hur man kan få vårkänslor mitt bland alla snödrivor? Några plusgrader, lite takdropp, solsken och någon kvittrande fågel... Och så är det ju faktiskt mitten av mars, så det kan smälla till snart. Hoppas! 

Tjenixen

 
 Hej!
Jag lever! Och har en sällsynt minut över. Inte tänker jag ägna den åt att tänka och skriva djupheter, inte, men nu vet ni att jag finns i alla fall.

Tittut

Här var det tyst värre. Jag kikade på förra årets januari- och februariinlägg, för att se om det var lika illa då, men se då skrev jag för glatta livet. Mest om renovering, det tillstås. Jag måste säga att det känns enormt skönt att vara färdig med det kaos-livet. Förstå att jag stod och hängde över badkaret när jag diskade i nästan två månader! Vi hämtade porslin och mat i fyra olika rum varje gång vi skulle äta! Och när vi kom hem från jobbet var det minsann inte frågan om att slänga in en maskin tvätt och sedan andas ut och återhämta sig inför nästa arbetsdag, nix filijox, det var slipning, sågning, målning etc för hela slanten. Nej, det saknar jag inte. Alls. Å andra sidan är vi fortfarande glada för vårt stora, fina kök.
 
Nu jobbar jag, förstås, och skriver på mitt examensarbete. Jag hade hoppats på att få lägga fram det nu i februari, men min handledare har inte haft tid att titta på det än, så jag missar förmodligen deadline för anmälan till seminariet. Nå, får jag bara det sista skrivet - och det är faktiskt inte mycket kvar - så kan den ju få vila sedan, även om jag inte får lägga fram den förrän i april. Jag ligger lite efter med studierna, för så'nt är livet ibland, och egentligen är jag inne på nästa moment i min kompletterande utbildning. Därför tar jag snart två månaders tjänstledighet och går på praktik, eller VFU, som det heter. Tre veckor ska jag vara på grundläggande vuxenutbildning och ha mina kollegor som handledare, fyra veckor ska jag vara på en högstadieskola och en vecka ska jag ha påsklov. Skönt med en vecka som man är helt säker på att man kan hantera i alla fall... Det kan ha framgått att jag har kluvna känslor inför att jag behöver utbilda mig, men en del dagar (idag till exempel) känns det inte så dumt att jag ska ta en paus från mitt vanliga jobb och göra lite annat. Det kommer bli desto roligare att komma tillbaka sedan, när jag har hunnit sakna det lite!  

Gott

... nytt år!

För närvarande blir jag lite stressad av sociala medier och ligger lågt med att uppdatera, så idag nöjer jag mig med att önska oss alla ett gott år.

Fest

För länge sedan - två veckor eller så - hade jag 40-årsfest. På menyn: 40 sorters kakor (+2 om man räknar in dem som fanns i både vanlig variant och allergivänliga). Gäster: 82. Så trångt det var ett tag, och vilken tur att det finns de som direkt ställer sig och kokar kaffe när jag inte ens hinner hälsa på alla som kommer! Och så härligt! Jag fick blommor, fina saker av olika slag, en fåtölj (som jag längtar efter att sitta och läsa i), och jag vet inte allt, och så hade jag en burk framme för bidrag till det arbete PMU bedriver för Syriens barn. Hela 5400 kr kunde jag föra in på deras konto! Fint! 
 
Ett par veckor har jag försökt smälta allt detta, men det är svårt. Så tacksam!
Men liksom!

Livet

Ojojoj... Man tar sig vatten över huvudet ibland, men nu vadar jag mot strand igen. Examensarbetet lägger jag fram i februari istället för i december, och med det framskjutet tror jag nog att resten ska lösa sig. Jag har haft och transkriberat åtta intervjuer på mellan 30 minuter och en timme, och det blir ganska mycket text, det. Analys pågår.
 
På lördag drämmer vi till med kak-kalas (vad annars?), och jag är lite stressad över alla våra skräpsamlarvrår. Tog itu med ett idag, och slängde bl.a. en Elloskatalog från 2011. Joråsåatte.... 

Och på söndag fyller jag fyrtio. Jaja, det ska man väl också göra någon gång. 

RSS 2.0