Hemma

Hemma igen efter semesterns lite mer flängiga del - de veckor då vi mest kommer hem för att tvätta, sova någon natt i våra egna sängar och sedan packa väskorna på nytt. Imorgon börjar maken jobba igen, men själv har jag mer än halva semestern kvar och så gott som inga planer alls för den tiden. Får se hur det går. 
 
Ikväll var planen att jag skulle lägga ut lite kort från det vi gjort hittills, men det blir bestämt inte så. Jag gjorde iordning ett bildspel att ha som bakgrund på datorn istället och det verkar vara vad jag ids. (Möjligen tyder det på att jag kommer klara resten av semestern fint trots begränsade planer.)
 
Det händer att barnen - eller tonåringarna kanske de ska kallas nuförtiden - tycker att det är ganska bedrövligt att vara på resande fot med familjen. (Till exempel tycker de att det finns brister i föräldrarnas samspel och kommunikation när det kommer till kartläsning och navigering i nya städer. Jag vill inte påstå att de har helt fel på den punkten.) Ändå är det något med att fara iväg tillsammans som gör att man kommer sig för att umgås på ett sätt som inte blir av hemma i vardagen och vanligheten. Saker man ser tillsammans, affärer man fnissar i ihop, spel man spelar, pussel man hänger över, filmer man suckar och skrattar åt och alla andra gemensamma minnen som skapas - det kan vara värt en och annan felkörning och sur kommentar på vägen. Tycker mamman. 
 

En

En dag kvar, sedan drygt sju veckors ledighet. Ljuvligt@

Semesterplanerna

 
Nu är läget så här: 6 + 4 + 3
 
Killer sudoko, alltså - jag fick ett häfte av maken förra året och föll pladask. Bästa ligga i solen-sysslan! Istället för att några av siffrorna finns utskrivna i rutsystemet, får man i ett killer sudoko veta vilken summa rutorna bildar tillsammans. Som på bilden: De två översta rutorna ska ha summan 4 (och måste alltså vara 3 och 1, eftersom det inte kan vara två lika bredvid varandra). Mycket trevligt att pyssla med! Dessvärre har jag inte hittat några i Sverige, men passerar du någon tysk flygplats så finns de där.

Nedräkning

8 + 6 + 4

Sluttampen

Jag räknar ned för fullt. Resultat: Nio dagar till semestern, varav sju arbetsdagar och av dessa fyra lektionsdagar. Det är inte så mycket, minsann, och lika bra är det för musten är urgången såsom traditionen bjuder vid terminsslut.
 
Det vill till att märka att det är sommar fastän det inte är semester, för det är ju faktiskt fullt möjligt att plocka blommor, äta frukost på balkongen (även om just det inte lockat just den här veckan) och ta ett dopp på eftermiddagen även om man måste tillbringa rätt mycket tid på jobbet. (Skrev hon sittandes vid datorn. I soffan.)
 
 

Rättning

Ägnar kvällen åt rättning och upprepar "sju veckors semester" för mig själv om och om igen.

Maj

Jag njuter av vad maj har blivit - från snö till sommar på någon vecka bara - och tänker att jag väl ska plita ner någon rad på bloggen innan månaden är över. Dessutom har jag, genom att inte tänka mig för, skaffat mig lite extra hål i schemat till blogg och annat. I förrgår skulle jag rensa ogräs "en liten stund" innan det blev alltför varmt, men så blev jag så förtjust i skillnaden som blev när jag hittade kantstenarna vid gräsmattan under årsgamla lager av mossa, så jag fortsatte i några timmar. Fint blev det! (Just där, resten av trädgården bidar sin tid.) Dessvärre blev det lite mycket för högerarmen, så nu gör det mesta ont och jag har ordinerat mig själv att vila den tills långhelgen är över (måste ju kunna skriva på tavlan nästa vecka!). Gnäller gör jag också, men om jag skriver om det här, kanske jag kan låta bli att ta upp det med min stackars familj stup i kvarten. Den närmaste timman eller så. 
 
Lite roligt är det att jag blänger på kirskålen och maskrosorna och inbillar mig att jag faktiskt skulle ha gjort något åt dem om jag inte hade haft ont. Det är som att jag inte känner mig själv överhuvudtaget. Trädgårdsarbete är inte min grej och inträffar endast sporadiskt. 
 
Annat som händer: 
- De båda äldre barnen avverkar nationella prov och för alla tre närmar sig terminsslutet. Störst är det nog för henne som snart är färdig med grundskolan. Nedräkning pågår!
- Jag har fått ut lärarlegitimationen och känner mig som en ny och bättre människa. Eller nå't. 
- Det är en och en halv månad kvar till min semester fastän maj nästan är slut, och det är väldigt länge. Passar på att göra somriga och semestriga saker på kvällar och helger, så känns det rättså bra ändå. (Promenader, vårmarknad, äta på altanen, datekvällar med maken, mjukglass...) 
 

Tristess

Så det är påsklov och jag har föresatt mig att ta en ordentlig promenad varje dag, och idag hade jag P1 i lurarna. P1 är en fantastisk radiokanal om man tycker om att få lära sig allt möjligt om precis vad som helst: olika typsnitts historia; olika länders städkulturer; att blåmesen fick sluta användas som pausfågel för att dess läte släckte ner Kaknästornets sändare - som sagt, allt möjligt om precis vad som helst.
 
Idag fick jag veta följande:
Forskare i USA gjorde ett experiment rörande att ha långtråkigt. Försökspersoner fick helt enkelt sitta ensamma i ett tomt rum i 15 minuter utan att ha något att förströ sig med. Innan den ensamma perioden började, fick personerna en elstöt. Apparaten de fått stöten med fanns sedan kvar i rummet, och försökspersonerna fick veta att syftet med experimentet inte var att de skulle chocka sig själva, men om de ville fick de använda den. Hur skulle du göra?
 
Av kvinnorna var det 25 % som använde apparaten, av männen hela 69 %. En man hann med att elchocka sig själv hela 190 gånger. Det är ungefär en stöt var femte sekund.  
 
Jag vet inte varför, men jag jag tycker att det är väldigt roligt. Jag har ingen djuplodande fundering kring innebörden av varken experimentet eller resultatet, men det har malt runt i huvudet på mig idag. För min personliga del tror jag att jag kanske skulle trycka på knappen någon gång under den där kvarten. Jag menar - jag har inget att göra och det finns en knapp... Jag är helt säker på att jag inte skulle trycka 190 gånger.
 
Och du?

Lördagsbestyr

Den här dagen ägnar sig familjemedlemmarna åt vitt skilda saker. En är på väg till Skåne för Neal Morse-konsert, en skriver högskoleprov, en bakar pajer och städar, en är på 16-årsfest och en intog nyss sin frukost (vid 13). Bortsett från att jag strax ska ge mig på att städa ur syrsburar för att nya insekter ska kunna inkvarteras i dessa (Skåne-fararen har nämligen hunnit med en reptilmässa på morgonkvisten), trivs jag med min lott idag. Än så länge har jag förfärdigat en blåbärspaj och en chokladpaj, och just nu väntar jag på att den kondenserade mjölken till banoffee-pajen ska koka färdigt och bli kolasmet. 
 
Vad jag vet är jag inte lurad än, men ibland tar det ett tag att upptäcka, så vi får väl se. Detta tyckte jag dock var roligt: http://www.bt.se/mark/skene-ska-fa-trangselskatt/ . För den som saknar lokalkännedom hör det till saken att Skene har knappt 6000 invånare. 

Lördag

Nu har vädret hyfsat till sig och varit promenaddugligt, men det gällde att passa på för nu har snön börjat dala igen och imorgon väntas slask tror jag. Skönt att hinna med några kilometer i friska luften iallafall!
 
Rörmokaren gjorde tre-fyra timmar i källaren och nu ska allt vara i ordning igen. En full billast till tippen med fuktskadade saker blev det, mest kartonger (Av någon outgrundlig orsak har vi - hade vi - mängder och åter mängder med tomma kartonger i källlaren. Kanske hade vi svårt att tro att vi inte skulle behöva dem snart igen när vi tömt dem efter inflyttningen.), böcker och papper. Det var trist att behöva slänga gamla skolkataloger och liknande, men de gick inte ens att ta isär. Kartongerna misstänker jag att vi inte kommer att sakna. För min del var den en lättnad att mina gamla dagböcker inte var helt förstörda. Jag vet inte riktigt vem som ska orka ta sig igenom alltihop - jag skrev i princip varje dag från kanske 9-årsåldern och många år framöver - eller förresten vem som skulle få lov att läsa dem, men någon gång kanske jag själv vill. Det allra hemligaste hamnade dock aldrig i dagböckerna. En viss självbevarelsedrift utvecklar man ju när man har fem syskon. 
 
Vi passade på att gå på bio igår kväll, maken och jag, när samtliga barn ändå var iväg på annat. Det blev en film som heter Dolda tillgångar (Hidden figures) som handlar om tre grymt smarta svarta kvinnor som var med och möjliggjorde de amerikanska rymdfärderna på 60-talet - en inte obetydlig bedrift i amerikanska södern. Den liksom hänger kvar, filmen, så här dagen efter. Roligt med filmer som får en att grubbla vidare på sådant som faktiskt betyder något!
 
Snart är mitt lilla lov slut och jag ska tillbaka i vardagen igen. Jag har faktiskt jobbat en del under lovet också. Jag har hållit på att förbättra en del av mitt undervisningsmaterial när jag har fått stunder över på jobbet, men på sistone har det inte blivit så många sådana tillfällen och jag skulle vilja ha det färdigt när jag får nya elever nästa vecka. Men nu har jag lagt undan jobbdatorn och jobbtankarna och laddar för ytterligare en ledig dag. 

Läcka

Lovet går sin gilla gång och jag gör en del av det jag tänkt: i måndags en välbehövd avfrostning av frysen, igår Ullared och idag frissan. Imorgon ska vi röja lite i källaren, för tänka sig, vi har en vattenläcka igen. Förhoppningen är att det ska räcka att byta den del av röret som ligger utanpå väggen, men vi får se. Eventuellt behöver det gås ner i golvet också och då blir det lite stökigare. Hursomhaver så har vi en del lådor och så'nt som behöver flyttas på för framkomlighets skull och gissningsvis en hel del som ska slängas eftersom det har förstörts av läckan. Vi hade en del böcker där, tyvärr, men å andra sidan är det böcker som vi inte har prioriterat att ha i bokhyllorna här uppe, så vi ska väl klara oss utan dem i framtiden också.
 
Regn, slask och blåst är det, så än så länge har jag inte kommit ut på promenad, men vi gick ju en del inne på GeKås. Det var dock inte lika rogivande som min vanliga runda.
 
Läser gör jag som planerat, för tillfället den här:
 
 
och den är rolig på ett sådant där lätt lågmält, brittiskt vis. 
 
Ikväll ska jag till kyrkan och lyssna på ett par församlingsmedlemmar som tillbringat tre månader på ett sjukhusskepp i Benin, och jag tror att det blir intressant och inspirerande. De har tagit ett år ledigt från sina jobb för att göra bl.a. det men också för att få tid att reflektera och göra sådant som är svårt att hinna annars. Här skriver de om sitt friår. 
 
Och sådant är läget denna lediga vecka. 
 
 

Sportlov

Barnens sportlov går mot sitt slut, men mitt är bara några timmar gammalt. Jag planerar att till en viss del tillbringa mitt lov som barnen sitt - i bekväm ställning i pyjamas och med en bok till hands. Inför lovveckan frågade de mig med viss oro i rösten om "ni har planerat massa saker vi ska göra". De kunde lättat andas ut när beskedet var att både pappa och jag skulle jobba, så nej, det hade vi inte. Lite hittar de dock på alldeles själva. En övernattning här, ett Harry Potter-maraton där och minsann om det inte blev en basketmatch någonstans också. Ganska lagom på det stora hela.
 
Själv har jag då, som jag eventuellt nämnt en eller ganska många gånger, ett plugg-fritt lov framför mig. Förutom att vara färdig med det där, har jag också precis klarat av några veckor som lärare i en klass jag inte är van vid att ha. Det har gått riktigt bra, tycker jag och noterar att jag har utvecklats en del i min lärarroll över åren. Dock råkade jag häromdagen lära eleverna att öga i bestämd form plural heter ögona. Dessbättre kom jag ganska snabbt på att det kan vara en smula (?) dialektalt och rättade mig själv innan det hunnit sätta sig särskilt hårt (hoppas jag). Det är tur att eleverna hade hunnit få en smula förtroende för mitt språkkunnande innan jag hittade på sådana saker! Värre var det med en grupp jag hade i den nervösa begynnelsen av min lärarkarriär. En av de första dagarna skulle jag lotsa dem genom alfabetet, men råkade i hastigheten utelämna flera bokstäver. Det var tämligen svårt att känna sig proffsig och kunnig efter att en elev påpekat det - möjligen den elev som har varit mest skeptisk till mig någonsin. Undrar varför.   
 
Nå, nu får det vara hur det vill med pluralformer och alfabet i några dagar, för nu har jag semester. Nu kan jag slarva och skarva som jag vill med språket eller kanske bara läsa tills ögona går i kors. 
 
 

Högskolepoäng

När jag ansökte om examensbevis fick jag syn på att jag har 405 högskolepoäng. Om jag hade läst allt i ett svep och på helfart (vilket jag verkligen inte har; de första poängen är från 1997 och de senaste från 2017), så skulle jag ha studerat 13,5 termin. Sex och trekvarts år. Det är ju en del. Å andra sidan hade jag behövt läsa fem år även om jag hade vetat från början vad jag ville bli, så det är inte alltför illa ändå.

Färdig!

Igår fick jag äntligen besked om att den sista uppgiften i min sista kurs är godkänd, så nu ska bara alla formaliteter ordnas innan jag får lärarlegitimationen. Det kommer garanterat att vara en hel del väntetid på både examensbevis och legitimation, så om sisådär ett halvår kanske jag kan ha pappret. Min stora arbetsinsats är dock avslutad och det har vi förstås firat.
 
Första firandet gjorde vi redan dagen efter att jag varit i Linköping sista gången för några veckor sedan. Då bjöd jag familjen på en rejäl glassbuffé med massa tillbehör och barnen tyckte att jag borde sluta skolan oftare.
 
Förra helgen var jag och maken i Stockholm och njöt av livet. Vi är sällan borta på egen hand sådär över natt, så det kändes lyxigt och roligt. Jag önskade att få gå på en utställning av kungliga brudklänningar på slottet, så det gjorde vi. Den var fin, men det var nog rent av en större höjdpunkt att gå runt i resten av slottet. Ingen av oss har gjort det förut (förutom livrustkammaren, som vi faktiskt har varit på bröllop i) så det var intressant. Och roligt. Av någon orsak tycker jag att saker som necissärer i bärnsten, orimligt stora dryckesbägare, gigantiska kristallkronor med svanhuvuden och själva förekomsten av fältsilver är tämligen komiskt, så jag fnissade en hel del. (Alla bra kort finns dock i makens mobil, så ni får använda er föreställningsförmåga.) Det blir ju också en konkret lektion i svensk historia och alla lustigheter människor hittar på. Som sagt - intressant!
 
Makens önskemål var att gå på en utställning om Tutankhamun, som tillfälligt huserar i Frihamnen. (Utställningen alltså. Mr T vet jag inte riktigt var han hålls.) Där kan man verkligen tala om en historielektion! Där finns replikor av alla föremål från graven uppbyggt både som de hittades och vart och ett för sig, och så fakta och kringhistorier i all oändlighet. Jag blir nyfiken på hur faraonerna levde till vardags med tanke på alla dyrbarheter i deras gravar.
 
Ja, och så gick vi runt på sta'n, shoppade lite, åt gott (Vapianos apelsin- och chilipasta! För att inte tala om Vete-Kattens mojavidôme!), vilade fötterna på hotellrummet och trivdes med att vara tillsammans i storstaden och med att få åka hem till vårt lilla fridfulla samhälle igen. 
 
Fint firande, eller hur? Det var ju väl att jag faktiskt blev godkänd utan kompletteringar, när vi nu tagit ut glädjen i förskott. 

Vila

Dessa ljuvliga dagar efter jul! Jag sover mer än nio timmar varje natt och gör inte många knop om dagarna och känner hur jag kommer igen. Ett par - tre lovdagar har jag ägnat åt studier, men häromdagen drabbades jag av en plötslig insikt. Nästa gång jag har lov (februari alltså) kommer jag faktiskt vara ledig. Det kommer inte att vara några praktiska dagar att komma ikapp med läsning eller skrivande som jag redan borde ha gjort, utan bara ledighet. Jag tror att det kommer kännas bra. 
 
Här kommer ett par bilder för att visa att det händer att jag kommer ut på promenader fastän det är superkallt och bara ljust några få timmar varje dag. 
   
 
I ärlighetens namn har det inte varit så mycket promenerande, utan mer av detta:  
Och ja, det är kakor i burken.
 
Förresten, vi har en konstig gran i år. Den luktar inte nästan någonting och fastän det är trettondag har den inte börjat barra än. Som en plastgran, men ojämnare. Saknar lukten, men barrandet - inte direkt. 
 

RSS 2.0