Då så, summering av Herrens år 2023 är på gång!

Gjorde du något du aldrig gjort förut?

Jag blev av med min plånbok (körkort och bankkort bl.a.), oklart hur. Det var lite joxigt i ett par veckor innan allt var fixat, men som väl var hann ingen tömma några kort. Det är intressant att se hur man reagerar i en sådan situation och tydligen är svaret i mitt fall: Rätt lugnt. Jag upptäckte att plånboken var borta strax innan vi skulle på en utflykt ihop med några andra. Efter att ha letat grundligt, gett upp och spärrat kortet, kom vi ändå iväg som planerat och jag kunde njuta av dagen. Såhär några månader senare kan jag dock fortfarande komma på mig med att undra vad som hände med plånboken. Tappade jag den eller var det någon som tog den ur min väska?  

 

Nej, men saker förändras ju. Vi har fått hem en dotter och är nu tre i hushållet igen, till exempel. 

Sonen tog examen i juni och gifte sig i augusti, så nog har vi att minnas alltid! 

Yngsta dottern avslutade sitt folkhögskoleår och begav sig till Israel som nanny i september. Ni vet ju alla vad som hände den 7 oktober och vi hade några oroliga dagar innan hon kom med ett av Sveriges evakueringsflyg hem efter en knapp vecka. 
Maken fyllde 50 år mitt i dramatiken med minstingen också. 
... och som vanligt, lite annat som jag inte delar på bloggen ... 

Nej, tack och lov! Eller, om man ska vara petig, sonens ödla Nobby dog faktiskt. Vi har alla tagit förlusten med fattning. 

Vilka länder besökte du?
Vi har betat av den sista av våra corona-försenade resor. Den här sommaren var det svärmors 70-årspresent som till slut blev av, så hon, svågern och svägerskan samt maken och jag var i Edinburgh i några dagar. Vi gick mycket, såg fina saker, åt gott och hade det trevligt. En dag åkte vi en sväng på höglandet och det var vidunderligt! Så oerhört vackert!  

 

För närvarande roar jag mig lite för mycket med att köpa begagnade kläder. Det är inte direkt behov som fylls, men åtminstone något mer hållbart än att köpa nytt. 

 

Jag såg en skymt norrsken i vintras - svagt och otydligt, men fullt tillräckligt för att göra mig upprymd. Så häftigt när man ser ljuset gå i vågor på himlen! 

Harmoni; framför allt färre konflikter runt omkring mig. Det kan vara så att jag blir alltmer känslig för sinnesstämningar, och även om jag sällan själv är inblandad i bråk, tar jag illa vid mig när det händer i min närhet. 

 

Vad önskar du att du hade gjort mer?
Läst, kanske? 

 

Vad hade du velat göra mindre?
Multitascat

 

Jag och maken har sett Firefly lane på Netflix. Det är en serie om två rätt olika tjejers vänskap genom livets olika faser. Den frossar i scenografi från olika årtionden och det är roligt, men det som fångar är relationerna. 

 

Som vanligt har jag svårt med läsning under terminerna och semestern är avlägsen, så den enda bok jag minns att jag har läst är Matthew Perrys (alltså Chandler från Vänner) Vänner, kärlekar och det där fruktansvärda. Den är skriven som en stå upp-komiker pratar och det är inte en stil som tilltalar mig, men livshistorian grep ändå tag. 

 

Största framgången på jobbet 2023?
Det bästa är när deltagare ger små tacksamma kommentarer och uppmuntringar, men dem delar jag inte här! Jag har också satt lite gränser för att orka bättre, och det har underlättat arbetsveckan en del. 

 

Störst framgång privat?
Jag ser barnens framgångar och gläds:  
Sonen som avslutat sin utbildning och efter viss kamp hittade en PTP-tjänst. 
Mellandottern som jobbar på med sin utbildning och hittar vägar att hantera utmaningarna i den. 
Minsta dottern som testar nytt och ger sig ut på äventyr när hon får chansen. 
Sedan är det ju maken och jag. Vi är kanske lite luggslitna, men vi får ändå saker och ting att gå ihop och det är gott så.  

 

Att pusha sig själv att göra saker när man egentligen är för trött - men ärligt talat vet jag inte riktigt hur livet skulle fungera om man aldrig gjorde så. 

 

Varken eller, skulle jag säga. Trött och fortfarande i stort behov av ensamtid. 

Vad spenderade du mest pengar på?

Vår nya bergvärmepump. Hoppas att den håller över 20 år, precis som den gamla! 

Något du önskade dig och fick?
En lugnare semester än förra året. 
 

Något du önskade dig men inte fick? 

Just nu kan jag inte komma på något, så det kan väl inte ha varit så stora saker i så fall. 

 

Jag hade corona, så inte så mycket. 

 

Mer sol! 

 

Det vanliga: Naturen. Det finns så mycket vackert och finurligt där! När nyheterna levererar krig, klimatkriser, hat, inflation och jag vet inte allt, är det välgörande att märka att fåglarna kvittrar som vanligt, att skogen fortfarande doftar av trä och fuktig mossa, att blommor envist sträcker sig mot himlen, att solen med självklarhet speglar sig i vattendroppar och att småkryp lever sina enkla men outgrundliga liv som de alltid gjort.  

Pappa

 

Just i denna stund skulle jag vilja vara ute på kalhygget, stå högt upp i backen med utsikt över skogen och känna solvärmen mot huden, i ett överflöd av blommor och efter att ha sett så många nässelfjärilar att jag inte ens ids ta upp kameran för att fota dem längre. 

Jag tror nog att jag vill ha lite förändring i min vardag, men jag vet inte riktigt på vilket sätt det ska hända. Det blir spännande att se vad som händer tills det är dags att summera 2024! 

Så går det märkliga året 2022 mot sitt slut. I Sverige i stort har vi vant oss av vid coronarestriktioner men istället fått ta följderna av att ha ett krig i vårt närområde - inte har vi mycket att klaga på om man jämför med dem som är mitt uppe i kriget såklart, men likväl. En ny regering är på plats och om den är förstås åsikterna delade. Mitt i allt detta pågår allas liv med allt det som människors liv genom alla tider har inneburit, och så också för mig.   

 

Ja, flera saker:

Jag har begravt en förälder.
Alla mina barn bor hemifrån.
Jag har ett barn som är förlovat.

Jag har planerat och genomfört två utlandsresor utan att ha någon mer erfaren resenär med mig. 

Jag har firat silverbröllop. 

 

Den största förändringen i vår vardag är att alla våra barn numera bor i andra städer. 

Sonen är inne på sitt femte år på universitetet i Linköping, så det är inte precis nytt - tvärtom har han inte särskilt långt kvar av utbildningen. I vår vankas det uppsatsskrivande och hans psykologexamen börjar vara inom räckhåll. 

 

Mellandotterna har avslutat konstlinjen på Hjo folkhögskola. I samband med avslutningen hade skolan en utställning. Därifrån kommer dessa två bilder:
I höst har mellandottern gått vidare till bibliotekariestudier i Växjö. Hon står på egna ben i en ny stad, i egen lägenhet och på en ny utbildning, och det går alldeles utmärkt. 

 

Minstingen gör ett år på Mariannelunds folkhögskola och hon trivs utomordentligt bra där.  

Pappas död och begravning. 

 

Minstingen tog studenten i juni - vilken lycklig dag det var för henne! Och nu är hon iväg på egna äventyr. 

Sonen förlovade sig i juni och om inte alltför lång tid vankas det bröllop. En fin, kreativ och rolig svärdotter är det jag ska få! 

Mellandottern flyttade som sagt hemifrån igen - den här gången lite mer på riktigt. 

 

Som jag redan har skrivit om, så gick pappa bort i juli. Vad kan man skriva om det? Det gick snabbt på slutet och det var nog skönt för honom. Med tanke på allt han genomlevt är det ganska stort att han fick bli 77 år, men samtidigt tycker jag småaktigt att det är lite orättvist att han inte fick vara kvar hos oss längre. Det är djupt märkligt att han är borta, men det är fint att ha en stor familj i sådana här situationer. Begravningen höll vi en av sommarens varmaste dagar. Det var värdefullt att höra andras berättelser om pappa, men som allt annat runt det här känns hela begravningen lite diffus och svårgreppbar. Som sagt, det är djupt märkligt att han inte finns här längre.    

Vilka länder besökte du?
Vi har vi bestämt att barnen ska få varsin resa som studentpresent. Sonen var i Skottland med maken det år det begav sig. Mellandottern har fått vänta in sin resa pga corona, men i år, två år efter hennes student, blev det av till slut. Enligt hennes önskemål tog hon och jag tåget till Paris. Just själva tågresandet krånglade en smula, men i Paris hade vi det bra. Två dagar spenderade vi på konstmuséer, och det var väldigt roligt! Jag rekommenderar Musée d'Orsay framför Louvren faktiskt - deras betoning på den impressionistiska konsten tilltalar mig. Jag rekommenderar också att ha en estetare med vid besöket. Det var ingen risk att hon skulle tröttna, och dessutom kunde hon fylla i mina kunskapsluckor. Vi gick också i katakomberna, såg solen gå ner över Eifelltornet m.m.

Lillan fick sin resa utan coronafördröjning, och hon och jag var i Venedig. Pga att hon fick sitt sommarjobbsschema sent hade vi inte mycket tid att planera resan och vi fick ta de biljetter som fanns, så flygresan gick härs och tvärs över Europa, men väl på plats hade vi härliga dagar. Venedig är verkligen hur mysigt som helst! Vi gick i gränder och över broar, åkte gondol, köpte glas på Murano och badade i Medelhavet. Bland annat. Om man kan bli förälskad i en plats så ligger Venedig bra till! 

 

Jag tycker, pinsamt nog, att det är roligt att handla, men bästa köpet? Man måste nog köpa lite större och viktigare saker än vad jag plägar göra för att kunna både minnas och gradera det. 

 

Sonens förlovning

Att döttrarna har funnit sig så väl tillrätta i sina nya vardagar

Tid för återhämtning. Av naturliga skäl blev sommaren intensiv med många händelser och mycket känslor, och vardagen har ju en tendens att rulla på i sitt vanliga tempo utan hänsyn till hur semestern har varit. Hösten har dock fungerat okej, men jag har inte gjort nästan något överhuvudtaget efter jobbet och varit helt nöjd med det. 

Vad önskar du att du hade gjort mer?
Något av det här, tror jag: - Sagt ifrån - Vilat - Lyssnat bättre och delat mer 

 

Vad hade du velat göra mindre?
Lite mindre av allt möjligt kanske - skapat flera luckor, bara. 

 

Den här frågan handlar egentligen om TV-program, men där har jag inget att säga. Radio och poddar däremot! Jag lyssnar gärna på På minuten, och av någon orsak sover jag bra till det programmet också, så vissa nätter rullar det timmar i taget. Bra sällskap vid pussling får man av Lantzkampen och Fråga Anders och Måns. Om vi ska röra oss bland saker man ser, skulle jag säga att bästa serien jag sett i år nog är Extraordinary Attorney Woo på Netflix. 

 

Vet inte, för som vanligt har jag mest läst på semestern och nu minns jag inte vad. Något jag däremot minns och har haft trevligt med har varit att under hösten undervisa i litteraturhistoria och därmed fräsha upp de gamla kunskaperna.  

 

Nu har jag varit tre år på min nuvarande arbetsplats, och jag börjar bli rätt bra på formalian. Det känns stabilt och bra. Under året har jag också haft glädjen att få se ett par deltagare med lågt självförtroende inför matematiken växa och klara av en hel kurs. Det är verkligen en höjdare!  

 

Störst framgång privat?
Det är det här med att barnen har flyttat hemifrån. För oss som par är det förstås en enorm förändring efter att ha haft minst en av dem hos oss de senaste 23 åren. I förväg kan man ju inte vara säker på hur det ska bli, men vi har funnit oss tillrätta i vår nya vardag och har det bra här hemma i vårat numera överdimensionerade hus.  

 

Dessutom har vi ju firat silverbröllop, maken och jag. Vi firade ganska stillsamt - förhoppningen är något större lite längre fram - men oavsett: Tänk att vi har varit gifta i 25 år! 

 

Det är svårt att hitta balans mellan att göra roliga saker, att ställa upp för andra och att ta tid för sig själv. Ni vet. 

 

Ledsnare, förstås, men det är en naturlig sorg och ledsnaden i sig oroar mig inte. Det får ta sin tid, helt enkelt. 

 

Takrenoveringen som påbörjades förra året har spillt över in på det här året, så den, skulle jag säga. Studentresorna, men vilka minnen de blev! Och el kanske. Och maten är ju dyrare... Tur i oturen för oss är att en del förbrukning har gått ner automatiskt eftersom vi är färre i hushållet nu. Också tur i oturen är att vi tog lån för taket innan räntorna skenade iväg. Dessvärre har vi rörligt elpris, men vi har stängt av en frys, sänkt temperaturen i huset och slutat att torktumla och än så länge klarar vi oss bra. 

 

Något du önskade dig och fick?
Härliga minnen från resorna med mina töser! 

 

Gott om lugna, långa, soliga strövtåg i naturen. Fast en del har jag förstås hunnit med. 

Jag arbetade traditionsenligt och blev firad i all stillhet där, precis som jag önskade. Hemma fick jag en alldeles för stor och mycket god tårta, och så hörde "alla" av sig. 

 

Den nya regeringens människosyn gör mig bekymrad. 
Om kriget i Ukraina tagit slut eller, ännu hellre, aldrig börjat.

Mindre huvudvärk. 

 

Ensamtid. Jag har sökt ensamtid så mycket i år! 

Omtanke och omsorg från medmänniskor. 

Pappa. Barnen. 

 

Jag har inte träffat så många nya människor i år, åtminstone inte utanför jobbet, men där blir det en hel del sköningar. 

Harmoni. Vila. Sol. 

Tid för andra och tid för mig själv. Skriva - jag har ett dunderprojekt som jag funderar på men som än så länge bidar sin tid. Vi får se. 

 

Det var den årssammanfattningen, det. Allt finns förstås inte med. Remmalag på Visingsö i bokarnas lövsprickningstid, upptäckandet av charmiga Karlsborg, en sväng till Örebro och en till Halland, ett bröllop, resor och kurser i jobbet för att bara nämna några saker. Man hinner ju en hel del på ett år. Och nu ligger ett alldeles nytt och krispigt 2023 framför oss. 

Gott nytt år! 

I somras fick pappa flytta hem till himlen. På begravningsprogrammet hade vi en bild som min kusin, pappas systerson, hade ritat och den föreställer pappa som tar tag i Guds hand och reser sig ur rullstolen han varit bunden till i så många år. Det är vackert. 

 

"Vila i frid" brukar man säga när någon går bort, och jag tycker att det är fint att tänka mig hur kampen i jordelivet är över och vi kan släppa oro, stress och bekymmer. Till pappa vill jag kanske ändå säga något annat. Han har nämligen vilat. Så ofta har han varit tvungen att dra sig undan och vila. När han fortfarande hade sin ostaffär hände det inte sällan att man kom in på kontoret längst in i affären och hittade honom liggandes på rygg på golvet med benen upp på en stol eftersom MS:en redan då, för sådär trettio år sedan, gjorde att vilan var nödvändig lite oftare än för de flesta andra. Allteftersom åren har gått har orken räckt till allt mindre och vilopauserna har blivit tätare och längre. Pappa har inte klagat på det, åtminstone inte så att jag har hört, men det har säkert grämt honom eftersom han till naturen varit en handlingarnas man, inte sällan otålig. Därför känns det bara delvis rätt att önska pappa ännu mera vila. 

 

Jag vill tänka mig att pappa får göra ett rejält, fysiskt dagsverke nu. Gräva upp ett land, kratta löv, kapa ved, skrapa färg och stående på en stege måla ett hus. Med hjälp av sin starka storebror och sin envisa svärfar med spett bända upp stenar som tittar upp i en åker. Känna hur musklerna fungerar, hur armar och ben samarbetar. Se tydliga resultat av sina ansträngningar. Jag vill tänka mig att han tar långa cykelturer på det där sättet när man utmanar sig själv att inte bromsa i nerförsbackar och inte ställa sig upp när det går uppför. Klättrar upp i ett träd, går i svårtillgängliga klippor längst ute vid havet, simmar med lugna, stadiga simtag tvärs över en sjö. Låter kroppen bli trött igen, men trött på friska kroppars vis efter hårt arbete.

 

Frid och träningsvärk, det tror jag bestämt att jag önskar pappa. 

Jag möter en människa på gatan. Ingen jag känner, bara en person som alla andra. 
Hon är på väg någonstans, precis som jag. 
Hon har ett sammanhang, förstås. Familj, kanske några vänner, säkert många bekanta från nu och från förr.  
Varje dag lever hon sitt liv. Har sina rutiner, sina uppgifter, sina glädjeämnen, sina svårigheter. 
Hon är bra på något och hon lär sig hela tiden nya saker, men vissa saker faller sig bara inte naturligt för henne. 
Hon bär med sig sin historia; glada minnen, plågsamma händelser, vaga hågkomster - men somt har hon glömt. 

Just idag hinner hon känna många olika saker. Hon tänker och hon drömmer. 
Hon har ett liv precis lika mycket som jag har ett liv. Hon är en värld. 

Faktiskt är det gott om människor på gatan, var och en med sin eget liv och sin egen värld. 

Det svindlar. Det finns 7,7 miljarder världar i världen.  

Det är dags att lägga 2021 till handlingarna, men först en liten återblick.

 

Min vän Susanna gav ut en diktbok, Tjälkramp, och ett av mina foton fick pryda omslaget till den. I samband med bokreleasen hade jag vernissage med bilder till 22 av dikterna. Det var jätteroligt att läsa dikterna och hitta bilder som passade till stämningen i dem, och det var också roligt att få visa upp och sälja några bilder. 

Förändringarna som händer för närvarande är det barnen som genomdriver. Störst i år: Mellandottern flyttade in på Hjo folkhögskola för ett års konststudier och trivs alldeles ypperligt med det.

 

Inte alls personligt, men nog känns det bra att Sverige har fått sin första kvinnliga statsminister?

En farbror och en faster förlorade sina livskamrater i corona. En av dem dog tidigt på året innan vaccineringen var igång, men den andra klarade sig inte trots två doser vaccin. Vi måste fortsätta att vara rädda om varandra! 

Vilka länder besökte du?
Även detta år höll vi oss i Sverige, och i en ganska begränsad del av landet också.
Längst söderut: Gullbranna. Längst norr- och österut: Söderköping. Längst västerut: Rörö. 

 

Säg det, du. Kanske Rörstrands-tallriken som jag hittade på en gatuloppis här hemma i byn. Perfekt att ha som udda skål när man behöver en sådan. Troligen inte värd en enda krona mer än de tio jag betalade för den. Jag har investerat i ett par kängor som tål lite mindre tillrättalagda skogsvandringar också, och dem har jag haft mycket glädje av! 

 

Grönsnabbvingar. En för mig ny fjärilsart som är enormt näpen och som jag inte bara lyckades få syn på en gång, utan också råkade komma på vart de trivs och därför såg många gånger under försommaren. 

Har du saknat något år 2021 som du vill ha 2022?
Energi... 

 

Vad önskar du att du hade gjort mer?
Pratat med folk, kanske. När jag blir trött är det sociala bland det första jag vill dra ner på, så jag drar mig undan och samlar kraft i ensamhet. Ibland måste det nog få vara så, men visst missar man en del. 

 

Vad hade du velat göra mindre?
Konflikthanterat. Ha! Vilken dröm att inte behöva hålla på med så'nt, va?!

 

The Office ligger bra till, skulle jag säga. 

 

Åh, jag minns inte vad jag har läst! Ändå kom jag riktigt igång under semestern, såpass att det spillde över in på terminen så att jag använde bussturerna till läsning. Detta till trots minns jag inga titlar (eller handlingar) just nu. Två böcker ligger dock och väntar på att jag ska få ro att ta tag i dem; den ena av nobelpristagaren och den andra av Jojo Moyes. Jag tror att båda kan vara bra.  

 

Största musikaliska upptäckten?
Just nu gillar jag Reflecting light med Sam Phillips mycket. Ingen ny låt, precis, men vacker!  

Det är svårt, det här med att mäta framgång på jobbet när man är lärare. Det är en och annan som har blivit godkänd i mina kurser, men kan jag se det som en personlig framgång för mig egentligen? Det hade ju inte gått utan att de själva lagt manken till... Kul att de klarade det iallafall! 

 

Störst framgång privat?
Framgång är ett knepigt ord, som sagt. Det här är roligt iallafall: Jag har gjort fjärilsalmanackor och sålt (bara några stycken för att se om det skulle gå) och så har jag ju sålt några plancher med mina bilder på den där bokreleasen jag skrev om. 

 

Det är ju det här med att jag tappar saker och inte alltid tänker efter så noga i förhand. (Det är så svårt att i förväg veta när man borde tänka till.) Som väl är har det inte orsakat några större katastrofer i år. 

 

Ibland är jag glad och ibland är jag ledsen. Inte så sällan är jag frustrerad och uppgiven för att livet inte riktigt rör sig framåt som jag önskar, men däremellan är jag tillfreds och tacksam för det fina i tillvaron. Som det väl är för de flesta, misstänker jag. I år har jag testat på att vara mer rädd än förut också, och det är inget att rekommendera. 

 

Den pågående takrenoveringen. Den kommer att kosta, vill jag lova, men det känns väldigt bra att få den ordentligt gjord! Vi har en bit tidning liggande här inne som satt i takpappen. Den är från 1934, så att just den delen av taket hade ju hängt med ett tag.

 

Något du önskade dig och fick?
En lugn och skön semester med gott om sol och värme. 

 

Inget sådär särskilt viktigt, vad jag kan minnas. 

Den minst födelsedagsaktiga födelsedagen på länge, tror jag. Jag jobbade och avböjde morgonfirande eftersom jag går upp tidigare än alla andra och inte har så hemskt mycket tid att vifta med på morgonen. Maken jobbade eftermiddag och natt, så vi sågs inte på hela dagen, och de två hemifrånflyttade barnen var förstås på sina skolor. Minstingen och jag åt pizza till middag och tårtrester till efterrätt. Det fungerade helt okej. Jag bjöd klassen på fika, fick blommor av kollegorna och så ringde telefonen med annat än försäljare. Det är inte illa för en 46-årsdag, ändå. 

 

Jobbet har sugit väldigt mycket energi - faktiskt onödigt mycket enligt min mening. Vårens distansundervisning tog på krafterna för många av oss lärare, men det var bara att gilla läget. Dock har faktiskt höstterminen varit lika slitsam och det hade nog egentligen inte behövt vara så. 

 

Stilla stunder med pussel och pod. 
Långa promenader i vacker omgivning. 

  

Jag var galet nervig när mellandottern gav sig av hemifrån, men när det visade sig att hon fann sig väl tillrätta i sin nya omgivning släppte det och nu går det bra att vara bara tre hemma. 

 

Jag har fått ett par nya jobbarkompisar som jag uppskattar mycket. 

Harmoni där det saknas i nuläget. 

 

Göra färre dåliga spontanköp och äta mer grönsaker. Lagom ambitiöst, eller hur?

Och med det är sammanfattningen gjord. 
Om någon där ute till äventyrs hittat hit: Gott nytt år!

bland blir man så nöjd med ett kort att man till och med sätter dit sitt namn i ett hörn. Idag, till exempel. 

 

Det är ingen vidare maj, det här. Kallt och regnigt mest hela tiden, men ändå... 

 

 

Vitsippor och lungört börjar nästan kännas gammalt, nu när körsbärsträden blommar,

Nedräkningen till semestern pågår för fullt. Tre veckor - knappt. 

 

Den här veckan, alltså... Stress och huvudvärk och dålig sömn och en allmän leda till och med vid sådant jag annars hämtar kraft i. Så vaknar jag idag. Solen lyser, det är lördag, det är maj och jag längtar ut i naturen. Under promenaden drabbas jag av glädje över allt möjligt: Att jag inte behöver stressa, att jag har hittat en ny promenadväg som jag inte har hunnit gå flera hundra gånger, att jag upptäcker en sträng paddrom i en damm, att ett superfint gammalt hus som har varit på väg att förfalla har börjat renoveras, att jag ser grodor, tranor, rådjur och fjärilar där jag går och att jag för en stund inte hör något annat än trädens sus och fåglarnas kvitter. Hemma igen stökar jag undan lite av allt som behöver göras och sedan sitter jag i lugn och ro med mitt senaste pussel (pussel är min coronahobby) länge och väl.

 

Sedan är huvudvärken plötsligt tillbaka. Rastlösheten också. 

Jag börjar pilla med datorn och hur det är hamnar jag i mappen med mina naturfoton. De är sorterade efter månad, och hur är det nu det ser ut i maj, tänker jag och plockar fram förra årets bilder. Det är full försommar med blommor, fåglar, en igelkott, skalbaggar och fjärilar. När jag kommer till den här bilden hugger det tag i mig. 

Då så, dags att sammanfatta år 2020. Vi kör! 

 

Jag har undervisat på distans och åkt buss med munskydd, men jag fick också för mig att inte bara fotografera fjärilar utan också ta reda på vad de heter. Det visade sig vara svårare än jag hade trott, men till slut hittade jag en uttömmande men svårnavigerad sida på nätet: vilkenart.se. 

Det här, till exempel, är en svartribbad vitvingemätare.

 

Nej, i år har vi tagit det lite lugnt med stora förändringar. Det är skönt med vardagslunk också! Vi har målat om kontoret här hemma, till slut, efter 16 år med en tapet som vi ogillade redan när vi flyttade in. Jag målade om kontoret på jobbet också när det bara blev för mycket att titta in i en orange vägg varje dag. 

 

Den här frågan känns inte så aktuell längre, nu när jag går mot femtio. (!!) Men ingen av mina vänner fick barnbarn heller. 

 

Mellantösens student, förstås! Det blev ingen bal och inget flakåkande, men hon fick springa ut (och styra upp hela klassens studentsångssjungande) och vi pyntade trädgården och tog emot gäster där. Så stolt över henne som fixade alla betyg och gymnasiearbetet och allt trots de knäppa omständigheterna!    

Alldeles i början av året gick makens mormor bort efter att ha varit dålig ganska länge. Så här i efterhand känns det fint att vi kunde ha en alldeles vanlig begravning med alla släktingar och vänner. 

Vilka länder besökte du?
Jag skulle ha åkt till Frankrike med studenten, men vi fick skjuta på det och hoppas att det blir av i sommar istället. En annan resa som också blev inställd var en studieresa till Berlin med deltagare på folkhögskolan.
Dock firade jag in semestern på Visingsö, tog en liten västgötatur med maken och var på Rörö ett par gånger. 

 

Det är minsann inte lätt att komma ihåg allt man har köpt under ett år! Jag minns inget förutom mat, kläder och presenter, typ. 

 

Ibland när jag är ute och går gör jag små upptäckter som gör mig alldeles uppspelt. En stig jag har missat förut, en fjäril som jag inte känner igen, ett träd som en bäver har gnagt på... 

Har du saknat något år 2020 som du vill ha 2021?
Liksom de flesta andra känner jag mig lite instängd och begränsad nu när vi bör undvika folksamlingar, resor och nära kontakt med andra människor. Det blir lite enehanda utan kyrka, kalas eller bara en så enkel sak som att gå i affärer för skojs skull. Jag är ändå tacksam för att jag har familjen och arbetsplatsen! 

 

Vad önskar du att du hade gjort mer?
Jag skulle vilja bli bättre på att vända negativa samtal och stämningar till positiva och hoppfulla istället. Som mitt lilla sätt att förbättra världen, liksom.

 

Rätta saker, kanske. Tidskrävande och ganska tråkigt, men man måste ändå ha fullt fokus på det man gör. Det blir ovanligt mycket rättande i och med distansstudierna - sådant man bara hade kunnat titta på i förbifarten i klassrummet kräver nu separat tid och noggrannt formulerad skriftlig respons. 

 

Jag har tittat på Anders och Måns på svtplay och tycker att det är fruktansvärt roligt, utan att riktigt veta varför. Det är liksom så otroligt att det faktiskt fick sändas på SVT i all sin dumhet... Plus att Anders pratar och ser ut som min svåger (you know him, pastorsfrun) när han var yngre. 
Annars vet jag inte riktigt. På Netflix finns en Anne på Grönkulla-serie som är mysig, Anne with an E. 

 

På semestern slukade jag böcker i så hög hastighet att jag knappt minns en enda av dem så här några månader senare. I födelsedagspresent fick jag en trilogi, Änglar ibland oss, av Karen Kingsbury. Hon är extremt amerikansk i sina värderingar och sin samhällssyn, men kan man bortse från det så är hennes böcker bra. 

 

Inga direkt stora upptäckter i år, men den här tycker jag är fin: 

 

Ibland känns det bara fint att klara av jobbet. Distansundervisar och det går ganska bra - det kan man väl får vara nöjd med? 

 

Jag har inte så stora visioner, märker jag. Det som måste bli gjort blir det - maten köps in och tillagas, kläder tvättas, räkningar betalas... Ungefär som med jobbet - det känns tillräckligt att klara av det grundläggande och någon gång ibland lite mer än så. 

 

Det skulle ju vara kul att inte glömma saker. 

 

Varken eller, tror jag. Just nu känns det som att jag har varit trött nästan hela året, men det kanske bara är december som tar ut sin rätt. 

 

Vet ej, men nästa år ska vi lägga om taket och jag hoppas att vi inte kommer behöva spendera mer än så på något annat! 

 

Något du önskade dig och fick?
Jadå, för så bra har jag det. Dessutom får jag med jämna mellanrum saker som jag inte har önskat mig men ändå blir glad för - det är inte dumt det heller! Exempel: En adventskalender med lyxiga hudvårdsprodukter och ett par kakmonsterstrumpor. (Fler exempel finns, men det ska ju inte bli en lista över allt jag har, det här.)

 

Ja. Jag önskade mig en regnmätare (jag är nämligen oerhört medelålders) men tydligen infaller både jul och födelsedag utanför regnmätarsäsongen. Svårt att tro efter denna regntyngda december! 

I år hade jag lyxen att fylla år på en söndag, så jag fick frukost och paket på sängen, minsann! Inget kalas, förstås, men det skulle jag knappast haft ändå, utan bara en lugn dag utan matlagning. 

 

Tja, vad sägs om ingen corona? Och inga älgloppor! Vad de förstör höstpromenaderna! De älskar att krypa in i mitt långa hår och ge mig panik. (I rättvisans namn vet jag inte om de tycker att det är bra att jag får panik, men jag misstänker det.)

 

Naturen, förstås. Alltid naturen. 

Precis som alla andra har jag träffat folk mindre än vanligt, både släktingar och vänner. Det är väl nyttigt att få sakna ibland, antar jag. 

 

Som sagt, så hemskt mycket nya människor har jag ju inte träffat, men en och annan ny deltagare på skolan har det ju blivit ändå.

 

Jag håller fast vid min önskan från förra året - att de jag älskar ska ha en vardag som de trivs och mår bra i. 

 

Vad sägs om det här: Leva mer långsiktigt - sådär så att både jag och världen mår bättre i längden. 
Möjligen så, trots att det känns lite jobbigt och pretentiöst. 

Gott nytt år, vänner! 

Ibland när jag tittar på kort jag har tagit slås jag av hur väl färgerna råkar samspela i kortet och gör det till något i mina ögon extra. Idag har jag tagit mig för att leta reda på några (om 35 kan räknas som några) sådana kort och sortera dem i någon slags färgskala, så att de ska passa ihop med kortet närmast före och närmast efter. Bara för skojs skull.

Här kommer således en bildkavalkad, inga bildtexter, för att se hur bilderna ser ut tillsammans. Det börjar med ganska lite färg, men snart blir det mer, jag lovar! Scrolla på! 

(Om du fastnar för någon särskild bild får du gärna skriva en kommentar om det - det är kul med glada tillrop!)

 

En idé jag hade inför det här året var att skriva en text i veckan. Inte nödvändigtvis på bloggen, men i någon form. Det brast sorgligt snabbt, men nu är jag ledig och det regnar och ruskar ute och jag har precis tömt kameran på kort så något ska det väl bli här. Garanterat inget strukturerat, sammanhängande eller klokt, men något ändå.

 

Den här vintern är som ingen jag kan minnas. De här korten, till exempel, tog jag på nyårsafton: 

Jag är drabbad av vemod. Det beror inte bara på att det är jullovets sista kväll, men kanske lite det också. Den stora orsaken är dock att makens mormor igår gick till den eviga vilan, och det är henne väl förunt för hon har längtat väldigt. Det hände varken plötsligt eller oväntat, men riktigt beredd är man ju inte ändå eftersom det är något fundamentalt obegripligt med att någon slutar att finnas. Nu tror jag föralldel på ett liv efter detta men den något förvirrade känslan kvarstår ändå. Men - det må vara hur det vill med min förvirring - jag hade lyft på hatten om jag hade haft en, tackat och lyckönskat Vanja till hennes nya tillvaro. 

 

Den här stackars bloggen för i sanning en tynande tillvaro, men en årssammanfattning ska jag väl ändå kunna få till. Samma frågor som de senaste åren. 

 

Oh yes - jag tatuerade mig. Så kan det bli när man har gått runt och oroat sig för vad folk ska tycka om ditten och datten nästan jämt, men inte har något för det utan livet välter över ända iallafall. Vill jag tatuera mig kan jag lika gärna göra det. Det är ju inte som att det skadar någon, och inte hjälper det mig att låta bli. 

 

Ja, som ni vet har jag nytt jobb - till slut jobbar jag på folkhögskola. Efter drygt tio år på förra jobbet var det en tämligen stor förändring. Än så länge har jag bara hunnit med ungefär fem veckor på nya jobbet, men jag tycker att det går bra - jag lär mig saker snabbare än vad jag hade förväntat mig och jag känner mig ganska så hemma. Jag är glad för mina år på SFI, men nu är de ett avslutat kapitel och jag kan inte påstå att jag längtar tillbaka. Det var då och nu är det annat som gäller, helt enkelt. 

 

 

Nej. (Skriver jag med lätt stress över att jag ska ha glömt någon.)

 

Mellantösens 18-årsdag i mars, förstås.

Lillan slutade grundskolan och började gymnasiet. 

Alla nära familjemedlemmar är fortfarande vid liv, men en av mina farbröder gick bort och det känns fel att den generationen börjar tunnas ut. Han var föralldel inte så ung, men ändå.   

 

Vilka länder besökte du?
Jag har hållt mig inom rikets gränser i år, men besökt Dalarna (go'a vänner), Stockholm (en gång på jobbkonferens, en gång på Lauren Daigle-konsert. Vilken konsert!), Malmö (skjutsade sonen över dagen), Rörö (förstås), Gullbranna (novembermöte) och andra fina platser i Sverige. 

Det är ju så svårt att komma ihåg vad man har köpt! På Vete-katten i Stockholm åt jag en Manjari Dôme, för den mindes jag att jag tyckte om en annan gång, och hjälpane mig - det var så gott att ögonen tårades! Så det får väl räknas som ett bra köp, ändå. 

 

Minns ni alla fjärilar i somras? Det var utöver det vanliga, eller hur? 

Körsång har jag saknat, minsann. Får se om jag gör något åt det.  

 

Sovit! Jag har en otrevlig, ofrivillig vana att ligga vaken timmavis mitt i natten flera nätter i veckan. Som väl är stressar det mig inte så mycket längre, jag vet att dagen kommer att gå bra ändå, men nog vore det skönare att sova alltid! 

 

Förutom att ligga vaken på natten och tänka på allt och inget - och det har jag ju liksom redan skrivit - kommer jag inte på något särskilt. 

 

Hmm... Jag gillar följande serier: 
Big Bang Theory, Scorpion, Downton Abbey, Crazy Ex-Girlfriend, Unbreakable Kimmy Schmidt, The Crown och Gilmore Girls. Bland annat. 

 

Pastor Viveka-böckerna gillade jag, och för närvarande läser jag Backmans Björnstads-böcker och gillar dem med. I övrigt minns jag i vanlig ordning inte vad jag har läst. Skön avslappningsläsning är Damernas detektivbyrå (läser några varje sommar), Francine Rivers böcker är alltid läsvärda och i kategorin moderna ungdomsböcker gillar jag dem som Marie Lu skriver.  

 

Upptäckt och upptäckt, men det är något visst med livemusik. Lauren Daigle på Debazer i Stockholm, som sagt och Oliver! på Göteborgsoperan (skolföreställning med SFI). Olika upplevelser, båda fina minnen.   

 

Att lyckas avsluta ett jobb på ett snyggt sätt, att komma in i det nya hyfsat smidigt. 

 

Hur mäter man det? Vad är det ens? Kanske det här: 
Jag har upptäckt en sak som jag inte visste förut. Tydligen är jag något av en optimist. Jag slutar aldrig hoppas att saker och ting ska gå bra, för jag har liksom för mig att det mesta brukar bli bra på det ena eller andra sättet i slutändan. Så gör jag fortfarande, det är min ryggmärgsreaktion och det mår man väl bra av? Så alltså: En privat framgång är att jag fortfarande är optimist. 
(Om det nu kan kallas framgång att inte backa.)

 

Vad vet jag. Jag gör ju sönder saker med jämna mellanrum, tyvärr, oftast för att jag tappar. 

 

Jämfört med förra året: gladare, vill jag säga. 

 

Det vet jag inte, vilket väl betyder att vi inte har gjort några stora investeringar i år. Bilen är ju rätt ny, så den håller ihop än. Huset är betydligt äldre, så det får vi fila lite på ibland. Igår försökte jag till exempel köpa en ny toalettdörr. Den gamla gick så vansinnigt i baklås att dottern fick lov att sparka sönder den för att komma ut. Bygghandeln var dock stängd för inventering, så vi får klara oss med draperi framför dörröppningen ett par dagar till. Det skyddar mot insyn, men lämnar en del i övrigt att önska vad gäller skydd för övriga sinnen.  

 

Ett kaleidoskop! Jag fick ett ryck och önskade mig ett till jul. Min kära make lyckades inte hitta något att köpa (På leksaksaffärerna visste de inte ens vad ett kaleidoskop är. Vart är världen på väg?) så han gjorde ett med viss assistens av en glasmästare. Det ni! 

 

Jag är frisk, det är inte oviktigt. Efter den vanliga mammografiundersökningen fick jag komma tillbaka och ta fler prover. Jag hann tänka ganska mycket på de få dagarna från det att kallelsen till ny undersökning kom tills dess att provsvaren kom. Dock var det ingen fara och snabbt kändes livet självklart igen. Det är lyxigt när livet är självklart. 

 

Inget särskilt, nej. Det är till att ha det bra, ändå! 

 

Jag jobbade på förmiddagen, och sedan åkte jag hem och firade med hela familjen. Det behövs inga stora kalas när det är 44 man fyller, men det är trivsamt att bli lite uppmärksammad, sådär. 

 

Minns jag helt fel, eller hade det inte kunnat vara lite fler varma dagar i somras? 

Lillskruttan fick veta att hon är glutenintolerant (precis som storasyster), och hur det nu är så begränsar det henne litegrann. Å andra sidan har hon mer energi nu, så det ska nog bli bra när hon har vant sig. 

 

Jag har promenerat galet mycket i år. Med start någon gång i mars och fram till oktober gick jag 10 000 steg så gott som varje dag, sedan drog jag ner till 8000 för att hinna innan det blev mörkt. I december fick jag dock lägga hela stegräknandet på hyllan - det blev för mycket att orka och hinna med. Jag hoppas dock vara igång snart igen, även om det inte är så inspirerande just de här grå dagarna. 

Tänk, jag kommer inte på någon! En sådan ensamvarg jag är!  

 

Maken predikar här och där runtom i bygden och jag följer nästan alltid med, så vi träffar nya människor och är med på gudstjänster i olika sammanhang ganska ofta. Det är trivsamt! 

 

Vad är du mest stolt över?
Att det går såpass bra på nya jobbet, tror jag. 

 

Att de jag älskar ska ha en vardag som de trivs och mår bra i. 

 

Jag funderar på att disciplinera mig litegrann och skriva mer. Det är snudd på att jag funderar på att göra det till ett nyårslöfte, men jag vet inte om jag törs. Måstandet har en tendens att ta död på glädjen. Vi får se. 

 

Det var det, det. 

Gott nytt år!

Igår avslutade jag min sista egna Startgrupp. Jag har gjort ett litet överslag och tror att jag har haft minst 40 st Startgrupper över åren, så det är känns ju lite overkligt. Nästa grupp är jag med och startar upp, men sedan drar jag vidare. De närmaste veckorna är tänkta att se ut så här: 
Först vikarierar jag en vecka för en kollega som är på lov. Sedan har jag lov en vecka, men då är jag med på en del aktiviteter på folkhögskolan - ska bl.a. till Stockholm på folkbildningsdagar och träffa styrelsen m.m. Bli lite insatt, liksom. Veckan därpå jobbar jag min sista vecka på SFI, och då tror jag att det blir överlämning för hela slanten. Och sedan drar det nya igång på riktigt. Några lite splittrade veckor jag har framför mig, men jag tror att det blir bra.

 

Här hemma håller vi på att vänja oss vid tanken på att minstingen (som förvisso inte är så liten längre) är glutenintolerant, precis som storasyster. Beskedet kom i början av veckan, men vi väntar några dagar med att gå över till glutenfri kost så att hon hinner pricka av sin lista med saker hon vill äta en sista gång. Det är en sympatisk men ledsam lista, får jag säga. Det allra mesta går att få tag på glutenfria varianter av, men än så länge hör inte doughnuts eller Burger Kings Chicken royale dit. Å andra sidan har utbudet av glutenfritt ökat galet mycket sedan storasyster fick sin diagnos för femton år sedan, och det finns inget som tyder på att det ska sluta komma nya produkter, så vi hoppas! Och framförallt hoppas vi förstås att hon ska känna en märkbar förbättring i sitt mående så att det liksom blir värt att avstå och krångla. 

Det rullar på i full fart, livet och allting. Jag jobbar på och hinner bara tänka lite på att det inte är så långt kvar. Det är mycket av det gamla vanliga som ska göras, men inte bara. Förra veckan var vi på bokmässan och i tisdags var vi på Göteborgsoperan med eleverna och såg musikalen Oliver. Det var otroligt roligt och jag går fortfarande och nynnar på sångerna ur den. Men det nya pockar också på uppmärksamhet - igår var jag en sväng på folkhögskolan och hälsade på kollegorna där, och på novemberlovet ska jag åka med dem till Stockholm på folkhögskoledagar. Det kommer vara massor av nytt att sätta sig in i, så jag försöker tjuvstarta lite - när orken räcker, då och då. I ärlighetens namn har jag inte fått så mycket gjort i den vägen... Det rullar som sagt på i full fart!