Jag har noterat att söndagkvällen är bloggläsartid, så jag tänkte belöna er som klickar in här med ett nytt inlägg. Dessvärre har jag inte så mycket att skriva om. Helgen har varit lugn, så jag har t.o.m. haft tid att städa lite noggrannare än vanligt och spela spel med gossebarnet.

Han vaknade med feber idag, stackarn, så det blev inte ens kyrka på förmiddagen för mig och honom. Vi spelade Disney-TP, och det är en upplevelse. Svårighetsgraden på vuxenfrågorna varierar nå't väldigt, från "Vilken färg har Nalle Puhs tröja på den här bilden?" till "Vilken relation har Mary Norton till Sängstolpar och kvastskaft?". Vi tog oss iallafall igenom spelet så att alla blev nöjda - jag vann två gånger, gossen en, men han hade sammanlagt fler "pluttar" än jag. Rättvist och bra.

Bibelläsningen - jodå, jag läser på. Jag har ju ett återkommande bekymmer med GT; att folk beter sig så rysligt illa och dumt utan att det står något om att det är dåligt. Nu häromda'n läste jag om när David ligger med en annan mans hustru, och när hon visar sig vara gravid ser han till att maken dör i strid. I det sammanhanget (som står i 2 Sam) är det ingen tvekan om att Gud tycker illa vara, men då får jag problem med bestraffningen istället, för den går ut över Davids barn - som inget gjort. Kära nå'n, jag är visst aldrig nöjd... Och trots det fortsätter jag att tro att Bibeln är Guds ord. Någonstans tänker jag att det väl är klart att jag inte kan förstå Gud - han är trots allt Gud och jag bara människa. Dessutom misstänker jag att synsätt och värderingar som är självklara för oss idag, kanske inte är så tidlösa som vi tror. Det är lite spännande och läskigt att utsätta sig för sådana tankeexperiment, där djupt rotade referensramar ifrågasätts. Något åt jordbävningshållet, för att anknyta till aktuella (gräsliga) händelser; när det mest pålitliga och grundläggande visar sig inte vara fast. Å andra sidan gör jag väl inte ett sådant experiment fullt ut (iallafall inte den här gången), eftersom det allra mest grundläggande inte är mina värderingar, utan Gud själv. Och han vacklar inte.

Dagens bibelläsning: 1 Mos 22, 1 Sam 10, Ps 9-10

En snabb kommentar om Moseboks-texten:
Den handlar om när Abraham blir åtsagd att offra Isak (näpp, inte en av de mest lättillgängliga texterna), men hur Gud hindrar honom i sista minuten. Istället offrar de en bagge, som trasslat in sig i ett snår strax intill. Den där texten finns i barnbibeln också, men dottern misstolkade vilket djur det egentligen rörde sig om - hon trodde det handlade om en skalbagge!

Så till Psaltaren. Det händer då och då att den boken lyfts fram för att den håller hur livet än ser ut. Själv har jag faktiskt lite svårt att relatera till David - hans bekymmer och fiender är så väldigt påtagliga, och hans förslag på lösningar är så drastiska. Själv är jag mer åt det pacifistiska hållet, och tycker det är lite besvärligt med verser som "Du röt åt folken, förgjorde de onda... Fienden är borta, krossad för alltid..." Å andra sidan är det svårt att tänka sig en god Gud som har överseende med ondskan, en som inte dömer. David skriver också: "Herren är en borg för den förtrampade, en borg i tider av nöd. De som känner dig, Herre, litar på dig, ty du sviker inte dem som kommer till dig." Så enkelt. Gud finns där, som en trygg borg. Varför skulle jag kämpa emot?

Som jag förut har skrivit, följer jag en bibelläsningsplan i år för att läsa igenom hela Bibeln innan nyår. Det blir inte första gången, för jag var ett ganska envist barn och visste inget annat sätt att läsa böcker än från pärm till pärm. Alltså trängde jag mig igenom lagar, släkttavlor och psykedeliska sista-tiden-profetior innan jag uppnått tonåren, och när jag var färdig började jag om igen. Jag tycker att det var en god vana jag skaffade mig och höll fast vid länge, den att läsa lite i Bibeln varje dag.

När jag var i tjugoårsåldern arbetade jag ett år i församling, och det vände upp och ned på en del saker för mig. Kanske var det mest plågsamma upptäckten under året att jag inte var den jag trott. Det var också speciellt att ha det som låg närmast hjärtat som arbete, och att plötsligt räkna bön och bibelstudium som arbetstid. För mig blev det svårt att bara vara med Gud - det blev arbete av allting. När jag slutade församlingsarbetet blev det därför viktigt för mig att inte ha pliktkänsla eller krav som grund till varför jag gjorde vissa saker, och eftersom bibelläsningen hörde dit tog jag en paus från min vana.

De senaste åren har jag känt att jag har saknat bibelläsningen och att jag har börjat glömma sådant jag vetat förut om vad som står i Bibeln, och jag försöker grundlägga vanan igen - för att jag vill, inte för att jag måste. Jo, på ett sätt för att jag måste - det känns fattigt att ha en tro utan att ständigt återvända till grunden för den - men inte för att jag måste inför någon annan.

Iallafall; en idé jag har är att regelbundet (kanske rentav dagligen, men jag lovar inget) dela någon liten tanke eller vers med er utifrån något jag läst under dagen. Kan det vara något, månne? Jag har dock inte läst än idag, så det får bli senare ikväll.

Det finns mycket att fundera på när man kommer in på det här med Gud.

Det är pingst och jag minns en gång när en klasskompis frågade varför vi egentligen firar den. Fast det för mig är mycket mer självklart än vad Valborgsmässoafton kommer ifrån, fick jag börja om några gånger innan jag hamnade på en begriplig våglängd.

Idag predikades det förstås om helig ande, andedop och tungotal - jag tänker mig att det senare kan tyckas som det märkligaste kyrkfolk har för sig. Det skulle jag nog tycka iallafall, om jag inte var mitt inne i smeten... För övernaturligt måste man nog säga att det är. När det gäller Gud är övernaturligt liksom naturligt.

Tungotalet är, såvitt jag kan förstå, ett språk ämnat för privata samtal med Gud. Det kommer stunder när jag inte förstår mig själv och det som händer mig, och Gud är alltid bortom det jag fattar. Ibland känner jag att jag behöver uttrycka mer än jag kan, helt enkelt för att orden och förståelsen inte räcker till. Då är tungotalet en gåva - Gud hjälper mig att lätta mitt hjärta för honom, att formulera det jag inte kan. Det är väldigt snällt, tycker jag, eller kyrkligare uttryckt - vilken nåd! Jag kan inte påstå att jag vet hur det går till, men det fungerar och det räcker. (Jag använder många saker jag inte förstår. Mobiltelefoner, datorer och blixtlås, till exempel. Så jag är van, menar jag.)

Alltså - jag säger något som är verkligt viktigt för mig att säga. Jag vet inte vad, men Gud hör och förstår, och eftersom han är Gud och inte jag, är det nog. Det gör mig extremt beroende av honom, förstås, men det är okej. Alla gånger att jag hellre är buren av Gud än utlämnad åt min egen pyttiga styrka. 

En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sa en av hans lärjungar till honom: "Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar." Då sa han till dem: "När ni ber ska ni säga:
Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning."
(Luk 11)

Och sedan pratar Jesus om vad bönen kan ge. Han säger inte: "Ty riket är ditt, och makten, och härligheten, i evighet. Amen." Faktiskt. Någon gång under årens gång är det någon som gjort tillägget som blivit så självklart. Det är rättså pampigt, tycker jag; "riket - makten - härligheten", men ändå... Är det inte lite märkligt? Å ena sidan vill man be exakt så som Jesus instruerade, men å andra sidan är man inte riktigt nöjd med det.

Jag vill inte driva frågan på bred front, för jag vet inte riktigt vad jag tycker. Mer än att det är lite märkligt.

Syster påpekade att det inte finns några kakor alls i bloggens nuvarande utseende. Så sant, så sant. Lite förnöjande omväxling, tänkte jag, men för den som känner sig otrygg vill jag dela en bild. Den finns som t-shirt, och jag tycker att det är helt oproportionerligt roligt, men eftersom jag är lite mesig och dessutom inte använder t-shirts (de värmer knappt alls) har jag inte införskaffat någon.

 

...jomen, lite roligt var det väl?
Eller?

Men det förstår ni ju, att fromma jag inte kan gå runt med ett behornat monster som försöker locka folk till den mörka sidan - inte ens fast monstret är gulligt och bjuder på kakor. Istället skrattar jag lite förskräckt i smyg, och visar den på bloggen som nästan ingen läser ändå... Å andra sidan skulle samma t-shirt, fast med Jesus och good istället för monster och dark, nog vara mer absurd. "Kom och bli fri från skulden du bär på - du får ett par kakor på köpet!" Kanske gör kyrkan så emellanåt; lockar med bagateller istället för det verkligt häftiga. Det tål att tänka på. Jag kanske borde köpa t-shirten ändå (det är ju faktiskt sommar och varmt då och då), som en påminnelse om vad som är viktigt - som en lite rolig och udda variant av WWJD-armbanden ungefär. 


(Inte så att kakor är precis oviktiga. Det beror lite på vad man jämför med.)

Om man inte räknar med detta blogginlägg, har jag skrivit 161 stycken. Av dem finns det absoluta flertalet under kategorin "allmänt", 21 kategoriseras "barn" och 14 "burkar". Under kategorin "Gud & Jesus & så'nt" finns blott sju inlägg. Det blir var 23:e inlägg i snitt, alltså mellan 4 och 5%. En ganska liten andel, om man tänker att Gud är tillvarons centrum och huvudperson. Det tål att tänka på.

En snabb analys av varför jag inte skriver mer om min tro, ger tre orsaker:
1. Jag tänker en hel del på annat också...
2. Jag vill gärna föra samtal om tron, ha en dialog - att uttrycka sig i skrift till okända läsare är svårt!
3. Jag funderar och tampas en del med tron och Gud just nu, och det känns alltför privat för bloggosfären.

Men jag tycker att det är viktigt, och jag önskar att Jesus syns genom mig även när jag inte pratar eller skriver om honom.
Så var det med den saken!