Hösttermin

Nu har jag varit tillbaka på jobbet i en och en halv vecka, och det går så bra så - även om det är trist att tiden och orken inte räcker mycket längre än till just jobbet. Under sommaren som gick har jag råkat skaffa mig ett nytt jobb (jag börjar i november), så jag förbereder mig för överlämning av det jag håller på med nu. Strukturerar så att någon annan kan förstå, slänger sådant som jag har sparat "utifallatt" och blir vemodig när jag inser att jag gör saker för sista gången. Det är ändå drygt tio år jag har varit på min nuvarande arbetsplats, utvecklat och utvecklats... På ett nytt sätt håller jag på att inse att mitt arbete skiljer sig från mina kollegors på flera områden, och att det faktiskt bara är jag som har vissa arbetsuppgifter. Det vill till att jag får till överlämningen! Nå, jag har ett par månader på mig både att vara nostalgisk och att organisera, så jag ska nog bli trött på det också.
 
I november är det dags för mig att återvända till folkbildningens ljuva värld, den som jag ursprungligen lärarexaminerades för att verka inom och drömde om att tillhöra. Sedan blev det SFI istället, och det har varit bra, men nu kallar folkhögskolan alltså igen. Borås folkhögskola, närmare bestämt. Jag får väl återkomma när jag faktiskt är på plats, nu är det mest gissningar och grubbel och förväntan för hela slanten...
 
Det artar sig alltså till en ovanligt spännande hösttermin för en annan! Förstås har jag inlett den med att gå ut i skogen och ta kort på svampar. Vissa saker får man ju ändå hålla fast vid. 
 
 
 

Fjäril VI

Så för att påminna mig om sommardagar, behovet av fladder och att det blir bra så småningom, och för att jag tycker att det är fint, sitter nu en fjäril på min axel, gömd i hårsvallet. Så kan det gå.

Fjäril V (fotobomb)

Slutligen - de är ju så fina (och tacksamma att fotografera)! 
 
  
   
   
   
 
Bilderna blir större om du klickar på dem - alla utan den blå med påfågelögat, av någon orsak. Nr 5 är min personliga favorit. Jag är ganska säker på att det är en av alla de tistelfjärilar som livat upp svenska sommarängar som aldrig förr detta år. Därnäst tror jag att jag röstar på den första bilden - nässelfjärilen på det solvarma gruset - och den sista, med påfågelsögat på tisteln för att det är något med färgen. Å andra sidan är ju den svarta lite cool, och den nere till vänster som gömmer sig i gräset är mysig, och den lilla försynta på andra bilden är också rar. Finns det någon bild du tycker om?

Fjäril IV

Det här är något av en parantes i fjärilssammanhanget egentligen, men ändå. 
 
Denna fjäril, just här med en smula sorgsen uppsyn, heter kärrguldvinge. Jag tycker att det är trevligt att det finns guldvingar som lyser upp kärr. Varför inte, liksom? Där behövs det eventuellt bättre än på blomsterängar eller i jordgubbsland. 
 
Jag funderar på andra sammansättningar man skulle kunna göra för att ge lite skimmer åt platser man inte i första hand förknippar med glitter och glans. 
Soptippslilja.
Slumängel. 
Toalettiara.
Fyll gärna på! 

Fjäril III

Och så är det det här med förpuppningen. Metamorfosen. Undret som sker i det fördolda. Hur blir det en fjäril av en larv? Hur kan det vara inte bara möjligt eller troligt, utan något som har hänt med varendaste fjäril vi ser fladdra förbi och varendaste fjäril ingen någonsin får syn på?
 
Puppor är inte snygga. Vissna löv och skräp ser de ut som, och det är väl listigt förstås, så att de får vara ifred från hungriga fåglar. Inte har jag kort på någon, för jag lägger inte märke till dem där de hänger och bidar sin tid. Jag undrar hur det är inne i puppan. Gör det ont att få vingar, känselspröt och ben? I Illustrerad vetenskap läser jag att puppstadiet varar mellan tio dagar och tre år. Tio dagar är sjukt lite med tanke på allt som ska hända, men tre år känns smärsamt länge att vänta på att få krypa ut och börja sitt nya liv. Vilket är värst, tro? Så småningom är vilotiden, förvandlingstiden iallafall över, och resultatet är sagolikt och underbart. 
 
Förstås gör jag paralleller till våra liv. Det kommer perioder som är mörka, tunga, smärtsamma -  hopplösa. Då hoppas jag att det är puppstadiet som pågår. Rätt som det är - om tio dagar eller om tre år - är förpuppningen färdig och något nytt kan ta vid. Världen öppnar sig igen, och jag kanske inte har fått vingar, men sommarvinden smeker och färgerna sprakar...  Så jag tycker om fjärilar. Det kan se ut som skräp ett tag, men det behöver inte vara slutet, och det behöver jag påminnas om ibland.  
 
Inte så olikt påskevangeliet, när man tänker på saken. 
 
(Om jag vore fjäril hade jag velat ha randiga känselspröt. Just saying!)

Fjäril II

Den andra orsaken till att jag gillar fjärilar är hur de flyger. De fladdrar hit och dit, oförutsägbart och till synes planlöst. Kanhända finns det en orsak till att de rör sig som de gör - de kanske utnyttjar vindar, förvirrar förföljare, letar efter den mest lovande doften - och de tar sig faktiskt framåt ganska snabbt trots allt. Hursomhelst ser det härligt och fritt ut och det får mig att ifrågasätta min vilja att vara effektiv hela tiden. Är den kortaste vägen mellan två punkter alltid den bästa? Tänk om jag skulle bli lite bättre på att fladdra...
 
 

Fjäril I

Detta är upptakten till en liten, möjligen något ointressant, inläggsserie om fjärilar. Jag gillar fjärilar av flera orsaker, och här kommer den första och kanske mest uppenbara: 

Fjärilar hör sommaren till. På sommaren har varje plats och tid sin egen färgskala, från mjukaste blårosa skärgårdskvällar till grönmättade hagar överströsslade med knalliga blommor. Sommarvinden kan vara som en varm smekning mot skinnet. Sommar är hur ett enda nyplockat smultron ger en hel smakexplosion i munnen. Om sommaren kommer ibland en känsla över mig: Om himlen ser ut så här, då är jag nöjd.
 
Och, förstås, det är semestertid. Det är sannerligen inte heller oviktigt!
 
Fjärilar representerar sommaren så väl - färgerna, blommorna, vinden, lättheten... Japp, jag gillar dem.   
 
 

Långhelg igen

Terminens sista långhelg har varit tämligen underbar. Hör här: 

Fredag (=midsommarafton): Jag och tjejerna var själva hemma, och ingen av oss är särskilt förtjust i traditionellt firande med dans och sill, så vi gjorde det vår stil. Blommor, jordgubbar och kladdkaka. Jag tog en promenad på dryga milen och fröjdades över skapelsen. Jag hängde också tvätt och röjde på köksbänken - vilket kan vara nog så skönt när det legat efter ett tag.
 
Lördag: Jag åkte alldeles själv till Nyhem (maken jobbar varendaste storhelg för närvarande), gick på två bra möten, och fick en del att tänka på med mig och en del tänkande gjort direkt på plats. På kvällen övertalade jag tjejerna att ta en promenad runt sjön med mig. Det är ändå något oemotståndligt med soliga sommarkvällar!
 
Idag: Tydligen har jag varit gift i halva mitt liv precis idag, så jag vaknade till ett enormt uppblåst hjärta som blockerade vägen till toaletten. Rolig överraskning! I eftermiddag har vi varit och spelat minigolf, och det var mitt livs runda - jag ska aldrig spela igen, tror jag, utan bara minnas den här omgången. Sedan fikade vi "lite". Förmiddagen var också härlig, för då tog jag med mig en bok och gick upp till en favoritplats på ett kalhygge i och satt där och läste och lyssnade på näktergalen och alla brummande insekter. Skönt!
 
Så jag har haft ännu en fin långhelg!
Nu ska jag bara jobba två veckor till, sedan har jag oöverblickbara sju veckors semester. Ljuvligheters ljuvlighet!
 

Långhelg

Kristi himmelsfärdshelgen går mot sitt slut, och den har varit fin. Jag inledde den med en riktigt lång och fin promenad. Tyvärr stöp jag i backen av pur klantighet, och jag är lite öm efter det, men barnen uppskattade iallafall när jag förklarade hur jag bar mig åt. Det är minsann inte alla som kan dra i sin egen jacka så hårt att de drar ikull sig själva! Resten av dagen ägnades åt att pussla och spela spel med barnen - alla hemma, långhelgen till ära.
 
I fredags tog vi en sväng på vårmarknaden, köpte i det närmaste ingenting, men fick strosa och spankulera och ha det trevligt ett tag. Måhända gjorde vi något mer, men jag kan inte riktigt dra mig till minnes.
 
Igår var vi med mina föräldrar och syskon med familjer på Liseberg, och det var roligt. Betyg: Valkyria var fantastisk, men Helix kan jag nog stå över i framtiden. Den känns helt okej att åka, men illamåendet efteråt höll i sig för länge.
 
Idag hade maken predikouppdrag och efter det var vi hembjudna på middag till vänner. Så visst har jag haft en fin långhelg! Och om bara några dagar har jag en till. Härliga vår!

Hoppsan

De där avbrotten jag hade i veckan visade sig vara lite mer än jag mådde bra av efter en intensiv helg. Man tror att man vet vad man behöver, men tydligen inte. Den här helgen har jag absolut ingenting inplanerat, och det är bestämt lika bra. Denna dag har jag till stor del tillbringat i soffan, om än med avbrott för en riktigt lång promenad, dammning och dammsugning (de där aspfröna som ligger i drivor längs vägarna låg även i drivor under vår bokhylla, minsann!) och lite sådant där som inte hunnits med på ett tag. Det känns lagom och bra, och imorgon är det söndag och mer tid för vila.
 
Ett udda dilemma jag står inför är att jag efter c:a 12 veckors diet har gått ner såpass att jag är som vanligt igen och alltså kan äta lite mer som vanligt igen - men att jag inte riktigt lyckas hitta en bra nivå att lägga mig på. Under vintern har jag ätit i princip oavbrutet (kan bero på en bieffekt av en medicin jag har ätit, men kan också bero på självömkan och dålig karaktär) och det kan jag ju inte börja med igen å ena sidan. Å andra sidan är ju inte tanken att jag ska räkna kalorier och väga mig dagligen, utan bara hitta något slags normalläge som jag kan trivas med och må bra av. Känner inte riktigt att jag är där än, men men. Skönt att vara färdigbantad för den här gången iallafall. 
 
Summa summarum tycks jag ha svårt för lagom. Att äta lagom, att göra lagom mycket. Jag kanske lär mig när jag blir stor. 

Vardag

Just nu längtar jag i princip oavbrutet efter avbrott i vardagen. Det behöver inte vara några stora saker, bara något som är lite utöver eller annorlunda det vanliga. I veckan som kommer har jag hittills följande att se fram emot:
 
- Imorgon får jag en smula sovmorgon. Visserligen beror det på att jag jobbar längre än normalt på eftermiddagen, men ändå. Jag tänker unna mig att ta det lite lugnare än vanligt när jag går upp.
 
- På tisdag ska jag på kursdag i Göteborg, gissningsvis med intressanta föredrag och god mat däremellan, så det är ju en höjdare som avbrott betraktat.
 
- På onsdag har vi inställda lektioner och lokal kompetensutveckling. Inte lika kul som tisdag, men ändå något annorlunda. (Plus att det också blir en liten sovmorgon för mig, som har valt att börja klockan sju på lektionsdagar. KU-dagar börjar inte förrän åtta. Sömn - heja och hurra!)
 
- På torsdag tänker maken och jag oss på gudstjänst (eller, formellt heter det Filling station) i Göteborg på kvällen och än så länge har vi bara varit där en gång, så det kan inte betraktas som en vana heller. 
 
Det var det hela så här långt. Vad ska du göra utöver det allra vanligaste?

Social

I somras bestämde jag mig för att dra ner på facebookandet - att låta det gå minst ett par dagar mellan gångerna jag tittar in där. Det har gått fint, förutom att jag mycket snabbt blev förvirrad över vad som passar att skriva i en statusrad där. På något vis känns varje uttalande viktigare när man inte gör så många, och så skriver jag ingenting för att pressen blir för stor. Kanske är det samma sak som händer med bloggen. När jag satt här en stund nästan varje dag blev det något av en sammanhållen historia, lite blaha-blaha blandat med något enstaka allvarligare inslag, och det räckte så. Nu vet jag inte riktigt. Vad är intressant, vad är för privat, vad kläggar bara igen internet med mer onödigt jox? (Jodå, jag kollade SAOL. Kläggar är en godkänd stavning.)
 
Instagram, däremot, där är jag mer aktiv för närvarande. Det passar väldigt bra ihop med mitt nyfunna intresse för att ligga i diken och använda kameran för att se detalljerna jag inte uppfattar utan läsglasögon. Dessutom går det alldeles utmärkt att publicera massor av saker utan att egentligen berätta särskilt mycket om min vardag, min hälsa, mitt humör, mina anhöriga eller andra saker som kanske helt enkelt inte behöver finnas till allmän beskådning. (På instagram heter jag "ekkamarin", men jag är lite snål med att godkänna följarförfrågningar. Jag vill gärna veta vem det är som frågar. Då och då blir det ju ett och annat kort på barnen t.ex, och hur det nu är känns det bra att begränsa en smula.) 
 
På något vis känns det nästan lite upproriskt att göra saker utan att berätta om det online. Gå på bio, äta ute, träffa kompisar, få presenter... Om jag inte visar upp det, betyder det då att jag inte uppskattar det? Så knäppt att det kan kännas så! Jag värnar rätten att uppskatta saker utan att berätta om dem för alla och envar. Basta! 

Decennium

Idag har jag haft mitt nuvarande arbete i ett helt decennium. För en vanemänniska som jag är det enormt skönt att ha tio års erfarenhet i ryggen. Jag minns att jag i början kunde vänta lite med att säga "hej" bara för att den långa, läskiga lektionen skulle bli några sekunder kortare - utifall att jag hade för lite material för att fylla hela den. Att inte veta vad jag egentligen ska lära ut, vilken nivå som är lagom att lägga sig på, vad som passar att ta upp på personalmöten, vad alla olika förkortningar står för, vem man frågar när man inte vet hur allt fungerar osv etc mm... Nej, minsann, det saknar jag inte!
 
Det är skönt att ha ett gäng pärmar, mappar och böcker med bra och beprövat material - mycket som jag själv har satt ihop (dock inte i böckerna). Det känns fint att förstå varför verksamheten ser ut som den gör, att faktiskt ha varit med och utformat den för att den ska fungera på bästa sätt. Det är gott att veta att många elever har lärt sig det som var meningen att de skulle lära sig, och att jag således har någorlunda kläm på hur man lär ut. Det är tryggt, helt enkelt. Trygghet är kanske inte det coolaste, men jag uppskattar det. Mycket.  

Helgen

Jag är så nöjd och glad med min helg, och det känns så skönt för jag har haft rätt dåligt grundhumör ett tag nu.
 
Så'nt som gjort helgen bra:
- Ett roligt besked på jobbet precis innan jag gick hem för helgen.
- Sol och tre långa promenader.
- Jag var duktig igår och tvättade, bakade och plockade skräp i trädgården (hittade bl.a. en alkomätare!?!) så det stod härliga till, men hann ändå vila. 
- Bio med maken för första gången på länge. (Såg En kvinna bland män, sevärd!)
- Jag har inte haft huvudvärk på en och en halv vecka, och jag vet ärligt talat inte när det hände sist.
- Jag håller på att försöka hitta tillbaka till någon slags rimlig normalvikt, och efter knappt tre veckor är jag halvvägs. 
- Bokat in en tjejkväll med gänget från jönköpingstiden nästa helg, så jag har något extra att se fram emot också. (Förutom 18-årskalaset som vankas här hemma, då.)
- Och som alltid, familjen!
 
Skönt att vara glad - bara det blir man ju glad av!

Skenet bedrar

Har ni tänkt på björklöv? De nyutspruckna, ljusgröna som ser så ömtåliga ut tål egentligen kyla mycket bättre än den mörkgröna, stadiga sommarversionen. Hela björkar ser förresten också ganska skira och bräckliga ut, men långt upp på fjällen växer de ändå, till skillnad från den mycket mer bastanta eken som du inte lär hitta ett enda exemplar av i Norrland. 
 
Eller maskrosor. Hur kan en maskros tränga sig upp genom asfalt? Den är inte hård, vass, stadig eller någonting som man skulle kunna tro behövs för det kraftprovet. 
 
Och blåklockor. De har så tunna kronblad att de närapå är genomskinliga, men fortsätter blomma långt in på kalla hösten. 
 
Tunna små grässtrån bara vajar i stormen medan stora, stadiga träd bryts av och faller. 
 
En del av oss uppfattas av andra som ganska så ömtåliga. Det må väl vara hänt. Vi är i gott sällskap. 

RSS 2.0