Det är lite intressant att se vad man tar sig för när man är ledig. Rättså ofta hinner och orkar jag inte så hemskt mycket mer än det som måste göras - städa, tvätta, titta på youtube, diska, kolla facebook... Så'nt man måste... Nu har jag varit ledig flera dagar, städningen är redan gjord och det börjar klia i fingrarna, och vips!

 

 
 

Alltså! Nioåringen och elva-snart-tolv-åringen har börjat väga sig då och då, jämföra sina vikter och oroa sig. Hur galet är inte det?! Självklart säger vi till dem att de är fina, och att de måste gå upp i vikt eftersom de växer, men de fortsätter att diskutera. Lillan är nöjd med att hon väger under 30 fortfarande. Kära nå'n, om hon tror att hon kan fortsätta med det! Mellis är på väg in i puberteten, och så sannerligen om hon ska tro att det är något fel när hon plötsligt börjar öka i vikt, när det bara beror på att formerna dyker upp. Huvaligen! 

 

Hur har det blivit så här? Man undrar ju. Maken bantar ibland eftersom han faktiskt behöver det, och det har väl barnen noterat. I somras bantade jag också - en hel vecka... - för första gången i mitt liv. Det såg de förstås också. Men därifrån till att de själva oroar sig - nog måste de påverkas från andra håll också. (En samfälld suck över dagens samhälle, tack.) Dessbättre har de inga planer på att sluta äta, och jag har helt sonika gömt vågen. Hoppas att det ska göra att det (förhoppningsvis) tillfälliga vikt-dillet går över. 

Till er alla från oss alla: 

 

Jesus gick in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sa: "Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till." Herren svarade henne: "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det ska inte tas ifrån henne."

 

Luk 10:38-42

Jag vet, men det är faktiskt december. Vem har tid att blogga, liksom? Har inte bakat pepparkakor, köpt färdigt julklappar, gjort marsipan, fixat gran eller postat julkort. Bland annat. Så vad är en blogg?

 

Fryser som en tok och blir på dåligt humör av det. (Nej, jag vill inte ha elektriska tofflor o.dyl. i julklapp. Jag vill att världen ska bli varmare.) Går på luciatåg och blir på bättre humör igen. Bästa luciatåget idag var barnens, förstås. Lillan (som inte är så liten längre) går på en åldersintegrerad skola, så hon har lussat ihop med 4-åringar idag, och det är faktiskt alldeles makalöst sött med småttingarna som glatt sjunger solo. De sjöng med stor övertygelse om adventsljusen och hur de "ser den lilla lådan och känner mig så glad". Klart man blir upplivad då! Västgötskan är också härlig, som när djäknarna sjunger för att "undschlippa" nöd. 

 

Så'n är december. Om en vecka är det nästan lov - lika välkommet som vanligt. 

Inledde dagen med att skotta snö med en handduk virad runt mitt blöta hår. Resonerade som så, att klockan är inte ens sex än och inte särskilt många borde se mig. Och han som plogar Icas parkering (den där som vi kör tvärs över för att komma till vårt hus), han ser nog mycket tokigheter ändå så han höjer nog inte på ögonbrynen ens. Om han gjorde det vet jag inte, men han var iallafall snäll och lät bli att ploga fram en snövall framför vår brevlåda, och dessutom tog han en sväng ner mot vår tomt så jag fick en meter mindre att skotta. Det, bestämde jag mig för, var nog en födelsedagspresent och inte en reaktion på att en tokig medelålders kvinna i handduksturban grinade in i strålkastarljuset. 

 

Jobbat har jag gjort också - passade på att lära mina elever "födelsedag" och "grattis", så att de kunde gratulera mig...

 

Och så kom jag hem och blev firad av finaste familjen. Det förstås - när det var dags för presentöverlämnandet kom tonåringen på att han ju inte slagit in sin present än, så han sprang iväg och gjorde det i all hast. Den presenten fick jag öppna först, för han var rädd att han inslagningen inte skulle hålla ihop så länge. (Om jag hade använt smileys - vilket jag ståndaktigt undviker på min blogg - hade jag gjort det nu.) En burk, en önskad penna, handledsvärmare (sedär, kusin A, inte bara i Alingsås!), en bok, en CD, en egenhändigt slöjdad kudde, rättvisemärkta smycken... Älskad, nöjd och glad! 

 

Och äldre.

I år har jag och maken fått varsin hemmagjord adventskalender av lilltjejen. Hans är söt med Rapunsel-tema, min är utan tema och väldigt spännande. I dag var det en snökula bakom luckan, vad som kan väntas imorgon är omöjligt att veta. Jag minns när jag var liten och fick en adventskalender från söndagsskolan varje år. Några bilder var väldigt söta, men det var samma bilder varje år. Spänningen var inte hur bilderna skulle se ut, utan snarare hur bilderna var fördelade över dagarna. Speciellt tyckte jag om en bild av två små blå fåglar på en fågelholk mot en rosa himmel; kom den på min födelsedag var allt fullständigt. I år har jag inte den blekaste aning om vad födelsedagsluckan gömmer, men att det är något fint är jag säker på.

Saker jag gillar med vintern:

Saker jag ogillar med vintern: 

• Kyla
• Halka
• Mörker
• Hur det svider, kliar och skaver i mitt skinn 
• Hetsen