Såhär säger rösten i luren gång på gång:
"Du behåller din plats i kön."
Men det vill jag ju inte! Jag vill flytta fram i kön!

Drygt fem år har gått sen sist, om man inte räknar den gång jag fick toppa honom en centimeter. På den tiden kan man gå från snagg till detta:
 

Många gånger har han blivit tagen för flicka. Sällan har det bekymrat honom. En period har han haft längst hår i klassen, flickorna inräknat. Det gillade han. Utredning av hårsvallet har orsakat mången tårar och ivriga bedyrande från såväl modern som fadern att trimmern kan lösa problemet på nolltid, men det har inte varit ett gångbart alternativ. Under hösten har dock ett beslut så sakteliga mognat fram hos tioåringen, och nu har vi till slut varit hos frisören.

 
 Det tog en stund. Lillasystrarna hittade serietidningar att försjunka i, tills plötsligt en ny uppenbarelse stod framför dem.





Jag tror att det var mer omvälvande och skrämmande för modern än för honom.

Det blir inte så mycket datortid dessa juldagar, och det är väl som det ska, men en liten stund så här på kvällningen smyger jag till mig iallafall. Töserna är i säng; make, svärmor och son är i kyrkan för julnattsgudstjänst; svåger med familj är på väg att lägga sig. Maten är lagad och äten, julklapparna är öppnade och julevangeliet läst. Nästan all disk är avklarad och presentpapprena är nerknölade i påsarna i vardagsrummets olika hörn. Och nu tror jag minsann att julnattsfriden kan infinna sig.   

Sexåringen talade om för mig att hon vet att kor finns i fler länder än Sverige, för de är hederliga djur.
"?" sa jag.
Till slut trillade poletten ner - hon pratade om Indiens heliga kor.
Fast hon hade kanske inte så fel från början. Nog är det något hederligt med kor ändå.

En ny mobil. Det är vad jag väntar på. Hittills har jag klarat mig bra med ärvda mobiler, men den senaste börjar ge upp nu, efter lång och trogen tjänst. Skärmen lyser något slumpmässigt, vilket kan orsaka problem när man t.ex. vill läsa inkomna sms. De två som maken hunnit avverka medan jag har tagit slut på den nästnäst senaste, vill jag inte ärva eftersom de inte fungerar särskilt bra, och dessutom är ganska fula. (Enligt mig.) Men födelsedagen inföll lämpligt när mobilkrånglet nyss börjat, så jag passade på att önska: en inte så stor mobil, med något bättre kamera än den jag har nu, och gärna lite feminin sådär. I efterhand har jag kommit på att stöttålighet borde ha stått på listan också, för tappar gör jag alltsomoftast. Nåja, så här ser den ut, den han fann. Bra funnet, tycker jag.

Men väntar gör jag fortfarande, för det är något med elkedjor och leveranser som bara inte verkar klicka. Å andra sidan kommer jag vara en av de första som har en sådan när den väl kommer, och det kan ju också vara kul ett tag.

Så nu vet ni det. Tekniska prylar intresserar mig inte nämnvärt, så det kan vara enda gången ni får läsa något jag skrivit som handlar explicit om en sådan. Men visst är den snygg?

Jag tror att jag pratade enormt mycket när jag var puttefnask, iallafall minns jag tydligt att jag ofta blev tillsagd att vara tyst en stund. Det där har gått i arv - till alla tre, men kanske i allra högst grad till mellanflickan. Idag hade vi en timma för oss själva, som vi ägnade åt julklappsletande till släkten. Det är inte lätt att hänga med och engagera sig i riktigt allt hon hinner säga på en timma, men hon utnyttjar tiden när ingen annan avbryter väl!

Det är bra mysigt med de där stunderna, mellanrummen i vardagen, då man hinner med barnen ett och ett. Även om man måste vila öronen efteråt. 

Nog kan man längta efter dagar
som till sin karaktär är sådana
att 
rostiga
vinda
trasiga
skyltar
blir vackra?