När modern ska firas, åker barnen till lämplig second hand-affär och finner de mest förunderliga, vidunderliga gåvor som de förmår betala ur egen kassa. Då kan det sluta så här:


En glittrande krona

 
Hjärtan i pärlemorskimrande porslin respektive mjukaste plysch

samt

Lotta Engbergs LP "Fyra bugg och en Coca-Cola" anno 1987.

Gåvorna lyckas förmedla precis det tänkta: Jag är älskad i övermått.


Dito!

Jo, jag skrev ju om Faktum helt kort häromdagen. Jag tycker
det är en så bra idé! Hemlösa kan köpa tidningar för 20:- och
sedan sälja dem för 40:-. På så sätt kan de tjäna pengar på ett
värdigt sätt. Försäljningen är dessutom ganska välorganiserad;
försäljarna har avtal som bl.a. innebär att de har ett eget
försäljningsställe, och att de inte får sälja om de är drogpåverkade.
Alltså: Genom att köpa Faktum bidrar man till att göra världen en
smula bättre.

Tidningen är dessutom läsvärd! De samhällskritiska reportagen
kommer nära, och vem vill inte läsa en krönika som tar upp tanken
att utomjordingar skapat finanskrisen som ett sätt att rädda jordens
miljö?

Summa summarum: Du blir glad och du kan göra någon annan glad.
Köp!

Titta vad jag hittade, strategiskt och diskret placerad på köksbänken häromkvällen.



Är det bara jag, som den berörda modern, som blir alldeles glad? Texten, instruktionerna, det egenhändigt uppfunna systemet för att markera takt... Härligt!

Dagens ljuspunkter:

1. Regnbågen
2. Faktum (köp om ni har tillfälle!)
3. Bibelgrubbel i soffan med go'a ungdomar

Morgonens sol genom fjäderlätta moln blev åska och regn på eftermiddagen, och det stämmer på både väder och humör. Allteftersom dagen har gått, har det känts alltmer som att den lilla koll jag börjat få på mitt jobb slunkit ur greppet som sand i en knuten hand. Samma sak hände med förhoppningen om att få fortsätta på arbetsplatsen nästa termin. ...vilket kanske i och för sig är lika bra, med tanke på den förstnämnda känslan...

Jag har dock varken åskat eller regnat med någon vidare energi. Om jag har tur kanske humöret ändå vänder redan ikväll och blir lika njutbart som luften efter åskskuren.

Ljuvliga långhelg! I min iver att vara ledig, har jag inte hunnit med datorn... Istället har jag varit på fotboll, barnkalas & Ge-Kås, ägnat mig åt hushållsgöromål som är svåra att hinna eller orka med i veckorna, varit på fotboll igen, läst mycket och hunnit vila en hel del. Bland annat.

Det är skönt att inte koppla upp sig på flera dagar! Och det är underbart att inte behöva ägna kvällarna åt studier. Det känns som en lyx att kunna läsa skönlitteratur mitt i terminen. När jag studerade kunde jag inte göra det, eftersom kurslitteratur inte har en chans när jag är mitt i en fängslande roman, men nu tillåter jag mig att försjunka i den ena boken efter den andra. Dessvärre tog en trilogi slut när jag drog mig i morse, så nu står jag villrådig. Vad ska jag läsa på bussen i morgon bitti? En gammal goding eller något oprövat kort?
Ett alldeles lagom svårt och oviktigt beslut att fatta!

Det är OK att bada och lyssna på melodifestival, men det är inte optimalt av tre orsaker:
Bubblorna frasar i öronen så att melodierna hörs dåligt (vilket möjligen inte är en nackdel alla gånger).
Barnen tycker att det som händer i badrummet är spännande, och jag vill ha ensamhet när jag badar!
Melodifestivalen är för lång. Jag var, med god marginal, uppe ur badet innan alla bidrag var framförda.

Så nu vet ni det!

Jag kan vara på väg att inleda en ny tradition. Ikväll, har jag beslutat, ska eurovision höras per radio - i badkaret. Åtminstone första delen av den; den som utspelar sig medan jag fortfarande kan hålla mig vaken. Möjligen har jag kommit på ett riktigt bra sätt att ta del av detta evanemang för den som endast har sovande barn som sällskap. Jag får avrapportera när jag vet hur kul det kändes.
Nu ska jag leta upp en förlängningssladd, så att jag kan ha en radio i badrummet. 
Trevlig afton! 

Säg, vad går väl upp mot att komma hem till lugnet efter en lång arbetsdag? Jag tror att få ting kan tävla med det, men jag är inte riktigt säker eftersom det aldrig händer mig. Av någon outgrundlig orsak brukar nämligen barnen spara sina vredesutbrott och gråtattacker till den stund jag kliver innanför dörren. Den glädje som de har uppvisat tidigare under dagen rinner av, och alla oförrätter blir blottlagda innan jag har hängt av mig jackan. 

Möjligen är det ovanstående en överdrift, om än med en kärna av sanning. Följande är däremot inte det minsta överdrivet. När vi så småningom samlas kring matbordet, har alla mycket de vill berätta. För mig. Vi är fem personer i familjen, och fyra av oss vill bara prata med mig. Inte sällan slutar det med att jag får fördela ordet och se till att var och en får möjlighet att säga det den vill, men helst en i taget. Det borde kanske kännas smickrande, men är mest tröttande. Dock har jag upptäckt att det är en ypperlig träning för klassrumssituationen.

Till slut faller ändå lugnet över vårt hem, och jag tar semester från arbetet som världens medelpunkt
och kurar skymning.  

Så här ser den ut - en dröm i marinblått med vit dekor. Bör innehålla jasminte, enligt texten, men det stämmer bara halvvägs nuförtiden. (Alltså: inte jasmin, men te.) Faktiskt minns jag inte var den kommer ifrån, men gissar jag second hand-affär är jag troligtvis inte helt fel ute.

Ursäkta detta halvhjärtade inlägg, men nu stundar pizza & Friends!

För ett tag sedan skrev jag om vanan att misstänka andra men tro att man själv är felfri. Som exempel tog jag min inställning till vägbeskrivningar - att de som lämnar dem förmodligen inte säger riktigt rätt, och att jag, som aldrig kört vägen förut, vet bättre.

Nå. Igår insåg jag att den inställningen gäller även vägbeskrivningar som jag skrivit till mig själv! Min storebror fyllde 35, och eftersom jag inte har kört själv till honom förut, skrev jag en vägbeskrivning utifrån en karta på eniro.se. Jag följde den troget, tills jag plötsligt fick för mig att jag måste ha svängt på fel ställe. Resolut vände jag bilen och körde en helt ny väg. Det gick sådär, och så småningom ringde jag brodern och fick en vägbeskrivning som jag faktiskt höll mig till, och en halvtimma sena var jag och barnen på plats.

Det ironiska är att när jag sedan körde hem igen, insåg jag att jag vid det tillfälle när jag hade vänt var på helt rätt väg! Hade jag fortsatt ytterligare c:a 200 m istället för att vända, hade det blivit uppenbart. Jag hade sluppit oroliga barn (tala aldrig om för dina barn att du har kört vilse!) och dessutom kommit fram lite närmare utsatt tid. Men så är det - inte ens mig själv litar jag på längre.



För övrigt vill jag välkomna Leo till världen, och gratulera gossens föräldrar och min kära moster som har blivit farmor!

Tänk vad man vet saker som man inte vet att man vet!
Denna veckan ställdes jag inför frågan om varför det man kan köpa i affärer inte heter gods, vilket det utrikiska lexikonet förordade, utan varor. Efter en stunds intensivt grubblande - försök själv, det är inte så lätt, faktiskt - kom jag fram till att gods är saker som transporteras. Och mycket riktigt, SAOL gav samma besked. Jag hade ingen aning om att jag hade denna kunskap! Vad jag kan minnas har jag aldrig någonsin ens behövt fundera på vad en vara är.

Det allra svåraste är dock att förklara de alldagliga och självklara orden: samtidigt, göra, min, väder, mörk... Ord som man själv är fullständigt på det klara med vad de betyder, men som är i det närmaste omöjliga att göra begripliga för den som kan så lite svenska att den inte redan behärskar just dessa ord.

Jag är så tacksam för att jag inte är utslängd i en situation där jag varje dag måste anstränga mig till det yttersta för att dechiffrera minsta lilla budskap, och för att jag kan samtala om ting bortom det konkreta och dagsaktuella.

Jag tycker
att det är konstigt
och trist
när ens barn tror
att man är
fattig
och
underbetald
för att man inte har råd
att åka till
Gran Canaria.
Är det inte
en underlig tid
när utlandsresor
framstår som en
självklarhet?

Ett författartips till er som gillar tämligen lättsmälta böcker som innehåller älvor, dvärgar, kentaurer, avancerad teknologi och irländsk humor:
Eoin Colfer.


(Ovan beskrivs hans Artemis Fowl-böcker. Den jag läser nu - Aeronauten - håller sig dock enbart till människor och utspelar sig strax innan mänskligheten fick kläm på flygning. Jag gillar den också.)

Varför kan barn falla ur träd utan att bryta ett enda ben?
Varför kan barn dansa runt, runt, runt utan att bli yra?
Varför kan barn åka ner för trappan på rumpan utan att få ont?
Varför kan barn häva sig upp på saker som når till deras haka?
Varför kan barn springa runt en hel dag utan att få träningsvärk?
Varför kan inte jag något av allt det där längre?

Att pyssla i trädgården är ingen favoritsysselsättning för någon i familjen, och den ser ut därefter. Igår och idag har jag dock tagit mig i kragen och dragit upp två skottkärrelass ogräs ur grusgången, samt ytterligare ett med kirskål ur gräsmattan. Maskrosor, gräs och annat smått och gott satt ganska stadigt i gruset, så jag har fått riva hårt med stålkrattan för att komma ner till rötterna. Det är effektivt, men å andra sidan luckrar jag ju upp jorden samtidigt, och förmodligen har jag skapat en drömmiljö för nytt ogräs. Med andra ord behöver jag sprida något ohälsosamt över grusgången om jag inte ska behöva göra om alltihop nästa långhelg - ogräsättika är kanske minst miljöfarligt, men nog skulle bensin vara mer effektivt...

Den största orsaken till att jag inte är så förtjust i trädgårdsarbete är ren lathet, men det spelar också in att jag egentligen tycker att vi har så underliga saker för oss i våra trädgårdar. Vissa blommor gör vi allt för att utrota, men andra, som inte alls är intresserade av att växa hos oss, anstränger vi oss till det yttersta för att de ska trivas. Gräs i gruset är ett elände, men i gräsmattan suckar vi när det inte vill ta sig - men när det väl växer där, skyndar vi oss att klippa ner det. Ju mer jag tänker på det, desto underligare blir det. Som att vi människor gör det bara för att bevisa att vi har makt över naturen. Så är det nog.

Så:
Glöm det där med lathet! Det är klart att vår trädgård ser ut som den gör bara för att jag är så väldigt ödmjuk och har insett hur liten jag är i det stora hela!  

Svärmor står bakom veckans burk. Dekorationen är lantlig och mjukt blå.
Ögonen kan vila på burken likt kossorna på ängen. 
Ack, det var poesi på hög nivå, det!