Men usch, vilket sunkigt inlägg jag skrev igår! Ber om ursäkt och lägger upp en länk till en hjärteknipande videosnutt som plåster på såren.

Jag har några viktiga frågor. Varsågod att svara, du som vet.

Hör inte finnar tonåren till? 

Saker jag är glad för idag:

Jag har aldrig tänkt på köksmöbler som förbrukningsvaror. Såvitt jag kan minnas hade vi samma köksmöbler hela min uppväxt, fast mamma målade om dem ibland och bytte tyg på dynorna. Mamma är proffs på att måla om saker, medan jag å andra sidan verkar ha en annan sorts superkraft - förmågan att förstöra köksmöbler eller, eventuellt, gåvan att införskaffa möbler av låg kvalitet.

Det första bordet (ljusgult, mamma hjälpte mig måla) bytte vi ut när vi fick morfars gamla, eftersom det faktiskt var lite svårt att få in benen under det gula, och så tog det för mycket plats i vårt pyttekök. Stolarna - så'na där gamla äppelstolar som egentligen är rättså fina - är slitna, reparerade och vingliga, men de står kvar vid morfars bord. Familjen har dock blivit för stor för att äta vid det, och nu fungerar det som pysselbord, missklädsamt inplastat i vaxduk för att inte förstöras helt. Det målade jag förresten om på egen hand, och jag är inte alls nöjd med färgen.

Nästa möbelset inköptes begagnat per annons - snyggt och stort med stolar som troner, men dessvärre i det närmaste färdiganvänt. Vi har hållt ut några år, men nu i veckan vek sig plötsligt benet på en stol till (ja, det har hänt förut), och sonen, som förvisso är störst av barnen men ändå ingen tungviktare, befann sig häpet sittandes på golvet.

Kände att bloggen var oförskämt juni-ljus, och började pilla med en ny design. Det ville sig dock inte, så jag återanvänder en gammal som jag tyckte var helt okej. Om inte annat kanske någon blir glad för att kakorna är tillbaka?

Här finns en ganska fin krönika om begravningen i Alingsås igår. Jag antar att skribenten inte kände Torgny & Inger egentligen, men jag tror bestämt att han lyckades väl med att fånga upp stämningen i kyrkan.

Min syster, va' - hon imponerar!

För första, men knappast sista, gången den här terminen kom jag till jobbet innan solen gått upp och gick därifrån när den gått ner. Men himlen var iallafall svagt rosa både på dit- och hemvägen, och jag såg solen genom fönstret nästan hela dagen. Alltid nå't.

Klockan är halv sex och skymningen är förbi. Jag kan inte påstå att jag längtar efter julen - nix, för jag har alltid så rysligt bråttom den tiden och jag tycker inte om bråttighet - men det ska onekligen bli trevligt med lite ljusbombning om en månad. Det är fint det, med alla glittrande ljusprickar i allt det mörka.

Träffade en kompis i affären, och hon var sådär trött som man kan vara när barnen är små och helt beroende av en som förälder. Fastän det var så nyss jag var där själv, har jag bestämt hunnit glömma en del av hur det var. Ett tag bad jag varje kväll till Gud om att få sova, och när det inte blev så drabbades jag av tankar som: Om Gud inte svarar på en såpass enkel bön, hur kan jag då veta att han svarar på böner som gäller verkligt viktiga saker - syndernas förlåtelse till exempel? Jag slutade att be om att få sova för det blev så jobbigt att inte få svar. 

Nu är minstingen åtta år och nätterna tack och lov lugna. Kanske fanns det någon poäng med de där åren med sönderhackad sömn, eller så är det bara så livet är. Inte vet jag. Jag kommer inte försöka skriva något så värst klokt om det heller, men det är iallafall lättare att tro på Gud när man får sova om nätterna!

Det blev jag påmind om när jag fick en kram mitt i affären, bara för att jag försäkrat kompisen om att hennes barn också kommer bli större och mer självgående.

Då och då får jag en dag för mig själv, och igår var det dags för första gången på riktigt länge. I förrgår var vi i Ullared och storhandlade, nej, vänta, storhandlade räcker inte... Superhandlade. Så igår höll jag mig i kragen och tittade mest, men det är helt okej eftersom själva njutningen är att strosa i egen takt efter egen smak. I tystnad. Och faktiskt - igår njöt jag av hösten för första gången i år. Jag hade på mig en skön jacka som jag swoppade till mig i lördags, så jag frös inte, och några färgglada blommor och löv hänger i än så länge. Mulna höstdagar är som gjorda för stadspromenader, tycker jag! Dessutom lät jag frisören pyssla om mig och göra mig snygg, och vi enades om att jag inte har varit där sedan i januari, så det tog sin tid.