Nyårsafton - i år firar jag hemma med mina töser, och maken i Göteborg med sonen och ett par hundra andra ungdomar. För att få kvällen att gå har jag - om jag får säga det själv, ganska självuppoffrande - lovat tjejerna ett maraton. Vi ska se

 

I kyrkan idag sjöng vi Värdigt är Guds lamm - en sång som säkert är lite svårbegriplig om man inte är van vid bildspråket, men för en annan som har'et i blodet blir det desto bättre... Den handlar om dubbelheten med Jesus dels som offerlammet, det som slaktades för människors rening, och dels som den ärade, värdiga kungen på en tron i himlen. Och just idag kändes det så väldigt skönt, att den Jesus jag tror på är en sådan som inte håller på rättigheter och yta, utan tar den jobbiga, enkla, smutsiga vägen när det behövs. Så väldigt skönt med ödmjukhet och tjänstvillighet och offervilja i motsats till sådana värden som vår "glossiga" värld bjuder på. Så väldigt skönt att ha en sådan Gud.

Nu har vi firat jul så det står härliga till! Det märks att barnen börjar bli äldre - det är betydligt lugnare än för några år sedan, och inte ens enstaka bråk... Det är skönt, men det gör också att det blir desto mysigare att fira med släktingar som har yngre barn. De minsta kusinerna på vardera sida släkten är så fantastiskt söta att man bara sitter och tittar på dem och fånler!

 

Nu är vi nöjda och lite trötta, och hoppas att julmaten ska ta slut idag så att vi slipper äta så'nt igen förrän nästa jul.

 

God fortsättning på er alla!

Jag önskar dig en god och fridfull jul!

 

Till hjälp tar jag några av årets marsipanalster:

Veckan före jul är den perfekta tiden att öva sig i att inte göra saker man "måste", att skjuta saker på framtiden och slappa i soffan. 

Lördag, det blir en alla tiders dag.

Då börjar jorden luta åt rätt håll igen, så att ljuset når över horisonten.

Och då börjar julledigheten.

Alla tiders!

Vilken grupp jag har nu! De pratar och pratar, men de får mig att skratta som sällan förut. Det är så roligt när de tar sina få ord svenska och sätter ihop skämt! Och ibland blir det roligt fast det inte är meningen - men det ska jag skriva om någon annan gång. 

Advent är här, och jag är lika häpen som alltid. Hur kan det vara dags igen? Vart tog hösten vägen?

Igår var det stora pyntardagen, och det gick trögt, trögt, trögt att få upp allting - jag vet inte vad det är med mig nuförtiden - men nu anar man jul både här och där hos oss. Lite finns det fortfarande kvar att plocka fram, men det gör inte så mycket, tycker jag. Det är ju faktiskt bara första advent än.

 

Adventspredikningar har jag ju hunnit höra några stycken genom åren, men även denna gång fick jag en ny tanke med mig hem. "Hosianna" tänker jag på som ett jubelrop, en glädjehyllning till Jesus, och så har det ju kommit att användas, men ursprunget till ordet är en bön om räddning. Herre, rädda oss! Jag föreställer mig hur det var när Jesus red in i Jerusalem och folket ropade "Hosianna!" Var det hyllning? Var det ett rop på hjälp? Vilka olika bilder jag får i huvudet beroende på innebörden i ropet! Kanske var det bådadera. Det var det nog. Folket längtade efter räddning - Herre, rädda oss! - och hyllade Jesus för att de såg räddningen i honom. Glädje med djup.