Går runt och plockar ihop saker som ska med till jobbet imorgon. Vad är det nu som kan behövas? Dator, almanacka, nya krukväxter till klassrummet, reservladdaren till min mobil... I skafferiet hittar jag min "Kan innehålla spår av rester"-lunchväska, och inser med en suck att det är dags för lunchlådor igen. Samtidigt har jag mjukstartat jobbläget igen senaste veckan, och blir nog fint att vara på plats igen. Jag gillar mitt arbete och börjar känna att det trots allt ska bli lite roligt att varva jobbet med studier i höst. Det jag kommer sakna är tidsrymderna. Det att vakna och veta att jag kan kliva upp och ta en promenad och vara tillbaka med en timme till godo innan någon vill ha frukost. Att kunna avsluta en bok på en dag. Att tvätta fönster och ändå ha tid att gå och bada, titta på TV-serier och laga mat samma dag. Att inte behöva skynda. Det kommer jag sakna.

Sverige är fantastiskt, Gud är bästa konstnären någonsin och naturen tar andan ur en!

 

En dag ägnade vi åt att ta oss in i Texas och till Houston. I Houston har de ett lustigt kringledssystem, och eftersom vägarna bitvis går på pelare känns det som att köra bilbana.

 

Ungefär då började öronvärken ta fart, och framför allt Lillpluttan hade ont och var lite hängig. Som tur var hjälpte det med ipren och efter ett par dagar var det bättre igen. Maken och sonen hade dock varsin rejäl inflammation när vi kom hem, men vi behövde inte uppsöka vård i USA iallafall, och nu mår de bra igen. Antagligen berodde inflammationerna på mycket poolbadande, och jag gissar på att AC:n och temperaturväxlingarna också gjorde sitt.

 

I Houston ägnade vi oss åt NASA. På den faktiska anläggningen där man jobbar med allt rymdigt, finns ett besökshus fyllt med roligheter. Vi har rört vid en sten från månen, vilket var en av orsakerna till att en del av oss ville dit. Ska man vara petig, ville egentligen Lillan äta upp den, men någon hade nog varnat NASA, för den var ordentligt fastsatt och inglasad så att man bara kom åt den med fingertopparna. Vi såg rymdskepp utanpå och inuti, utställningar, filmer, föreläsningar etc, och souvenirer förstås - alla dessa souvenirer! Jag tror att man skulle kunna pynta en hel gran med bara julgranspynt från alla ställen vi varit på, t.o.m. på alligatorfarmen fanns det grejer till granen! Nå, det var ett sidospår. På en rundtur per tåg runt området, gjorde vi ett par stopp. Det ena var kontrollrummet varifrån bl.a. den första månlandningen styrdes upp - och det är ju lite coolt!!

Från San Antonio till Dallas är det en bit, så det blev en långkörardag till. Vi stoppade bara för viktiga saker såsom att köpa boots, amerikanskt godis att ta med hem och en extra resväska för att få plats med allt.

 

Sista dagen träffade vi Hannah, som snart hon får lov av Sverige, ska flytta till sin man i Borås. Hon tog med oss till ett stort mall, där vi brände våra sista dollar. Tänk er Nordstan eller A6, men förutom affärerna finns det blacklight-minigolf, akvarium, tufftuff-tåg m.m. Knasigt med tåget, men barnen som åkte det såg glada ut. 

 

Och så flög vi hem. Fyra timmar till New York, ungefär sju och en halv till Berlin, och så knappt en till Landvetter. 

 

Slut!
(som man skulle ha skrivit om det var en uppsats i skolan.)

 

 

Så var vi framme i trakterna där maken tillbringade sitt läsår som utbytesstudent. Tre nätter huserade vi i Shreveport, och därifrån gjorde vi turer i trakten. Vi var förstås i Coushatta, som är så litet att det knappt går att kalla för stad, och tittade på var han bodde, gick i skolan osv. Det var en mysig plats! På söndagen gick vi till kyrkan där han var med, och det är alltid spännande att gå på gudstjänst i nya sammanhang. Det här var en liten församling där alla kände alla, och det passerade minsann inte obemärkt att en europeisk familj plötsligt fyllde en bänkrad... Om vi hade velat hade vi nog fått sjunga och spela och allt möjligt, men vi lyckades begränsa det till att maken berättade lite om sig och vad församlingen betytt för honom.  

 

Vi träffade också delar av familjen maken bodde i, och hade en riktigt trevlig eftermiddag med nya (nygamla) bekantskaper. Stämningen var varm och lite små-tjötig, så det var lätt att hänga på och slappna av. Vi grillade, testade fyrhjulingen, hängde i skuggan, diskuterade politik/tittade på tecknat på TV alltefter intresse. Jag är lite avundsjuk på sonen som satt på verandan och fick se kolibrier, och så är jag stolt över minstingen, som trots att hon avskyr engelska, helt på egen hand sprang runt och kommunicerade med ett av barnen i huset.  

En dag åkte vi till en alligatorfarm och tittade på alligatorer (jaha!), emuer, tvättbjörnar, söta getter och lite annat. Det var lite High Chaparall-stuk på hela anläggningen; ganska gemytligt sådär. Väldigt varmt också. Väldigt. Vi testade att äta alligatorkött, och det gick väl ner, men det kommer inte göra ont att avstå resten av livet.

Den äldsta staden i Louisiana heter Nachitoches (uttalas ungefär som McIntosh), och där gjorde vi ett snabbstopp. Jag hade gärna promenerat där längre, för det var väldigt fint längs strandpromenaden, men värmen var överväldigande så vi nöjde oss med en snabbtitt och lunch.

 En kväll träffade maken ett par gamla klasskompisar också, men då hängde familjen på hotellet. Pool, Wifi och Disney Channel, så klarar man sig långt...

 

Den dagen vi lämnade Shreveport hann vi med följande:

- fortkörningsböter

- träsktur

- bilkö

- inkvartering i Baton Rouge hos makens Area Coordinator från utbytesåret.

 

Fortkörningsboten fick jag, håhåjaja, för att vi hade fel uppgifter om hur lång tid det skulle ta att ta sig till träsktursstället. Min första fortkörningsbot, måste jag tillägga. Om någon undrar vad det kostar att köra för fort i USA, vet jag - det kostar på ett ungefär som i Sverige. 

 

På en hårsmån hann vi med träskturen - de hade precis lagt ut när vi kom susande (lagligt, förstås), men vände för att plocka upp oss. Det var en underbar upplevelse! Naturen var så trolsk att man liksom såg älvor flyga fram mellan de mossbeklädda träden. Värmen byttes ut i åska och störtskur efter en stund, och även om regnet var befriande skönt, var åskan för mycket för mellantösen, så jag och tjejerna avbröt turen i förtid. Det var lite trist, tycker jag, men jag är ändå glad över det jag hann se. 

 

 

Därifrån körde vi till New Orleans, som tyvärr inte återhämtat sig efter orkanen Katrina. Maten var god, och man kunde tänka sig hur det har sett ut med de fina husen, men det var rätt nedgånget och lite sunkigt sådär. Vi stannade bara ett par timmar och gick längs Bourbon Street och tittade på krimskrams. Sedan körde vi västerut igen, mot Texas.

Det är häftigt att köra nere i träskmarkerna, för mil efter mil består vägen av långsträckta, raka broat tvärs över träsken. Någon gång då och då kommer det en avfart, och sedan är det träsk igen, och så sitter man i bilen och undrar vem i hela världen som kommer på tanken att bosätta sig så att man har miltals av träsk åt alla håll. Någon som gillar älvor och alligatorer, kanske. 

 

 

 

Alltså, det kommer ta jättelång tid för mig att bli färdig med USA-rapporten om jag inte skärper mig! Den senaste pausen beror på att jag har varit i skärgården några dagar, och det finns minsann bilder att visa därifrån också, men det kanske blir senare. Först ska jag få ihop ett kort litet inlägg om de två dagar vi körde mot nästa större mål; Louisiana. 

 

Det tog oss två dagar att korsa Alabama och Mississippi och komma in i Louisiana, och de två dagarna var det mest bil, shopping, pool och mat - men det är inte det sämsta! I Alabama åt vi på en mysig lunchrestaurang där klientelet var pensionärer. Med andra ord fick vi southern husmanskost, att ätas med enbart gaffel. Maken var så lycklig att han jublade högt (mycket pinsamt, enligt barnen) och det var gott! Fast salladen med marshmallows fick jag avstå, för den innehöll äpplen som jag ju är allergisk mot. Tragiskt...

Vi hittade ett par affärer som blev favoriter: Books A Million - så mycket böcker och saker inspirerade av böcker! Jag tror att det var den affär som alla i familjen kunde gå i längst utan att någon tröttnade. Det blev ett par gånger till under resan, för den fanns lite här och var. Vi hittade också en gigantiskt pysselaffär - Hobby Lobby - där jag var den som handlade mest (vilket faktiskt inte hände särskilt ofta) och där jag för första gången såg maken bli så överväldigad av något att han inte klarade av att handla någonting. Nämligen det här: 

Atlanta är en stor stad med alldeles för många filer på motorvägarna. Sju i ena körriktningen var inte ovanligt. Sju! Usch. Tänker man på saken var det nog likadant i Houston och Dallas, men det var ett par veckor senare när vi hade hunnit vänja oss lite. 

 

I alla fall, vi stannade ett par nätter i Atlanta, och tre olika saker tog vi oss för att se. 

 

Det första var en minnesplats för Martin Luther King Jr. Tänk vad en människa kan betyda för så många! I många av städerna vi åkte igenom fanns gator som var uppkallade efter honom, framför allt söderöver förstås.

 

Georgia Aquarium - har varit (kanske är fortfarande?) världens största inomhusakvarium. Där såg vi allehanda skönheter, bl.a. väldigt stora valhajar med sina hov av småfiskar som ständigt simmar under magen på dem. Det fanns läckra maneter, coola drak-aktiga sjöhästar, enorma rockor, vitvalar med snäll uppsyn och mycket, mycket mer. 

Tvärs över en gräsmatta från akvariet, ligger Coca-Cola-museet. Det var en lustig upplevelse på sitt sätt, som en enda stor reklam-happening som man betalade för att vara med på. Rundvandringen piffades upp med högteknologiska finesser av alla de slag, blandat med retroskyltar och konstiga souvenirer. Höjdpunkten var förstås smakhallen, där man förutom coca-cola i alla tänkbara varianter, kunde smaka på runt 200 drycker från hela världen. Lingondricka, t.ex. Min favorit var en afrikansk fanta med päron och kiwi, om jag minns rätt.  

 

 

 

Nu börjar det svåra - att komma ihåg vad som hände när. Betänk att vi har betat av drygt 550 mil på knappt tre veckor, så kanske ni förstår att det blir lite rörigt. 

 

Nästa större mål på resan var Atlanta, och det tog oss fyra dagar att köra ner dit. Eftersom vi fick vänta på vår hyrbil tre timmar extra, kom vi inte så långt den första resdagen. Det tog ett par dagar att komma ikapp vår planering, faktiskt, trots att den var ganska lös i kanterna.

 

På vägen till Atlanta hade vi lite delmål. Det första var Hershey, som lever på att det finns en stor chokladfabrik där. Det är ungefär som Alingsås och potatis, fast mer uppskruvat och så är ju choklad så mycket godare... I alla fall, vi tog oss an fabriken. Först åkte vi runt på ett spår och fick veta hur chokladen blir till, bl.a. medelst sjungande kor. Jag kan fortfarande nynna låten ("Hershey's milk chocolate") mot min vilja. Souvenirbutiken var ganska ljuvlig, och jag blev så rysligt sugen på att köpa muggar, burkar, t-shirts och allt möjligt, fastän jag som svensk ju faktiskt inte har någon relation till Hersheys. De av barnen som ville, fick göra sin egen chokladkaka - välja innehåll och designa förpackning. 

 Dagen därefter är något av ett mysterium. Förseningen och de ovana måttenheterna måste ha snurrat till det i huvudena på oss, för vi bokade ett hotell som låg lite väl långt bort. Jag tror att vi körde över 50 mil den dagen, och en del av oss hann bli lite åksjuka innan vi kom fram. Ändå måste jag säga att naturupplevelserna den dagen var en av resans höjdpunkter för mig. Vi körde en utsiktsväg som delvis gick längs en bergsrygg i Appalacherna, och utsikten från höjderna var helt överväldigande vacker! 

Vi stannade och fikade i en dal, och där fanns ett vattenfall och massor makaonfjärilar - de största fjärilar jag sett i vilt tillstånd. Klart värt åksjukan, skulle jag säga. (Alla håller dock inte med mig.)

 

De här dagarna började värmen stiga ordentligt, och med den kom också åskoväder tre kvällar/nätter i rad. Mellanbarnet gillar verkligen inte åska, så det var något av en prövning. Med ökad värme följde också tilltagande krav på att hotellen skulle ha pool - Lillskruttan tycker nog inte att det räknas som semester om man inte badar. Dessbättre blev det allt lättare att hitta hotell med pool ju längre söderut vi kom; jag tror knappt att det fanns hotell utan längst i söder.

 

 

Sedan kom vi till Atlanta, men det får bli nästa inlägg. 

Hur sammanfattar man tre veckor av idel upplevelser? Vi har mängder med minnen och mängder med bilder, men jag gör ett litet axplock här. Jag måste ju ha några bilder kvar att terrorisera den närmsta släkten med när vi ses! Startplatsen får bli New York, helt enkelt eftersom det var där vi var de första dagarna. 

 

Vi hyrde en lägenhet på andra sidan vattnet, i Union City (New Jersey). Därifrån kunde man ta sig in i smeten medelst buss eller färja på ungefär 20 minuter. Helt okej, med andra ord.

One World Trade Center är uppfört på en del av platsen där gamla World Trade Center låg. Med sina 541 m är det ett rejält högt hus, faktiskt högst i västra hemisfären. Det invigdes i höstas, och i våras öppnades utsiktsvåningarna för allmänheten. Oss, bl.a.

Bredvid One World ligger minnesplatsen för 11 septemberdåden. Det är två stora kvadratiska hål med vattenfall längsmed insidorna, och namnen på de omkomna graverade i stenplattor hela vägen runt hålen. Det var en värdig minnesplats, som gav en bra känsla för omfattningen av katastrofen. Inte minst grep det tag i en att läsa alla brandmäns namn.

 

 

 

Förut gick det tåg på upphöjda spår i sta'n, och längs en strand har en del av ett sådant spår gjorts om till en smal promenadpark. Där gick vi...

 ...liksom förstås i Central Park. Som man för övrigt kan gå vilse i. Vilket vi gjorde. Men bara en stund.

(Ja, jag får magpirr när Lillan står sådär.)

 

Och så handlade vi krimskrams och souvenirer i China Town, trängdes i folkmassan på Time Square

 

Två barn passade på att fylla år medan vi var i NY också, och vi firade förstås dem litegrann. Det riktiga firandet hade vi dock gjort innan vi åkte hemifrån. Vi hade velat säga till om deras födelsedag på restaurangen, så de hade blivit sjungna för och fått gratis efterrätt, som verkar vara traditionen enligt amerikanska filmer, men eftersom barnen utlovade att dö av pinsamhet om vi gjorde det så avstod vi. 

 

Vi fick ett par oönskade övningar i tålamod under våra första dagar, men när bagaget kom till slut var det väldigt skönt att byta kläder, och vi fick ju en hyrbil så småningom, och efter lite tjat en smula rabatt på den också. 

 

Det var väl en ganska återhållsam rapport!
Å andra sidan täcker den bara in de första tre-fyra dagarna...