Med en suck av lättnad noterar jag att julhelgen är över. Vi kan möjligen ha ett litet julmonster i vårt hem; en sådan där gammaldags, tjurig gårdstomte som ställer till ofog när han inte är nöjd. Vi tyckte att det var bra retligt det året granen välte, men det var ju ändå rättså lindrigt jämfört med åren när kylskåpet respektive akvariet gick sönder. Föga anade vi vad sur-tomten hade för klappar åt oss i år. Klappar i plural, ja, för vi fick två.

 

Dagen före julafton upptäckte vi en vattenläcka, troligen härrörande från diskmaskinsregionen. Vi vet ännu inte, eftersom försäkringsbolaget har lång-lång-helg och inte tycker att vi är akuta nog för helgutryckning. Två väggar i vardagsrummet, precis under diskmaskinen, är nu bubbliga och smutsvattens-randiga. Igår avtog till slut rinnandet, och nu väntar vi med spänning på vad vi ska finna när golv och väggar öppnas upp. 

 

På juldagen åkte maken till akuten med en böld, som tagit helgen i akt att växa till en storlek av två hönsägg. Inte helt bekvämt eller fräsht, tyckte varken vi eller läkarna, och efter en hel del väntan och undersökningar, blev det operation igår. Två dygn på sjukhuset mitt i julhelgen, alltså. Tack för det, lilla griniga monster. 

 

Nu är vi alla hemma, och det är skönt så. Att julhelgen är över för den här gången, gör mig inte minsta sorgsen eller vemodig. Men det ska sägas, att vi har ändå haft det förhållandevis bra. Klappar med omsorg och tanke är bytta och gläder oss, huset är ljuspyntat och fint - t.o.m värmefläkten som ska torka väggarna har en liten röd lampa; alltid nå't - och Frälsaren blev yttepyttig och hjälplös för vår skull.

Vad kan jag säga? Häromdagen tänkte jag en tanke som jag minns att jag tyckte kunde vara värd att utveckla på bloggen. Nu minns jag inte mer än just det, vilket man skulle kunna mena är tämligen värdelöst. 

 

Jobbar gör jag, så det står härliga till och så att det är svårt att sluta. Vad ska jag egentligen göra hela långa jullovet? Vad gör människor som inte jobbar? 

 

Köpt färdigt alla julklappar... Nja, men jag har kommit en bit på väg. Däremot är pepparkakorna inte bakta, marsipanen inte formad och mandlarna inte brända. (Kanske är det sådant folk som inte jobbar gör?)

 

Nej, vad dumt, jag har ju faktiskt varit arbetslös till och från, och det är inte meningen att raljera med det tillståndet. Det är mer meningen att raljera med mig själv, som för tillfället kanske låter mitt arbete uppta lite för mycket av min tid. Balans är bra, har jag hört. Kan man önska sig det i julklapp, måntro?

 

Sisådär, några rader skrivna. Får se hur många veckor det tar till nästa gång. Kanske kommer jag på vad det var jag skulle utveckla, man vet ju aldrig!