Påminnelse till mig själv:

 

Just nu, kanske precis idag, är hösten som allra vackrast. Aspar vibrerar guldgult mot mörk barrskog, björkar lyser och lönnar är som fyrverkerier. Glöm inte att titta på det! Lagra lite färg i sinnet inför det stillsamma novembergrå.

Det finns så mycket att välja på när man är på bokmässan! Strosa, stressa, seminariesurfa? I år tänkte jag att jag skulle ta chansen att lyssna på lite av allt intressant, och offra en del av botaniserandet i montrar. Således har jag lyssnat på ett samtal mellan Åsa Larsson och Magnus Sundell om människans behov av mörker. Jag har hört ett anförande om varför minoritetsspråk är lågt värderade och ett om retorik i undervisningen (men jag gick innan det var slut; ljudet var dåligt och retoriken, ironiskt nog, inte framstående). Jag har fått ta del i hur fyra pakistanska kvinnor arbetar för att förbättra kvinnors situation i sitt hemland och jag har lyssnat på Cecilia Uddéns tankar om den arabiska våren.

 

Dessutom har jag deltagit i en manifestation för fängslade journalister, och där fått höra Dawit Isaaks bror samt Martin Schibbye och Johan Persson. De berättade att de för ett år sedan hade konstaterat att "i år missar vi bokmässan", och undrat om de skulle vara med i år. Och nästa år, sa någon, tänk om Dawit är med då. Ja, tänk! Jag höll på att börja gråta en skvätt då, och ändå var de medverkande ganska osentimentala och ville flytta fokus från sig själva som personer till den fria journalistikens värde, och de människor de velat rapportera om. 

 

Mellan programpunkterna har jag tittat på böcker, läromedel och fotoutställningar. Jag har spanat in en och annan kändis och funderat över hur märkligt det måste kännas att vara en sådan som folk liksom blir lite stirriga av att få syn på, när man vet att man egentligen är som folk är mest.

 

Lite gratisgrejer har jag med mig hem, bl.a. en plansch med alla som fått nobelpriset i litteratur. Bara en så'n sak! Vem vill inte ha en så'n?! Ändå tittade monterpersonalen lite menande på mig och frågade om jag var lärare. Vadårå? Och jag har handlat en smula mer än vad jag tänkte i förväg, men inte så hemskt mycket ändå.

 

Och slutligen har jag lett. Till och med småskrattat. Inte bara när jag pratat med mina jobbarkompisar, utan också när jag har gått för mig själv. Jo, för även om man blir trött i fötterna och ryggen, och även om huvudet snurrar av sorlet, så finns det så mycket fint och udda och roligt och oväntat att bli glad åt, och det tycks de allra flesta lägga märke till. Så jag gillar att vara på Bokmässan - om det möjligen har undgått någon. 

Bredvid mig i soffan: En tjock mässkatalog och en blyertspenna. Nu ska alla intressanta miniseminarier och utställningar jag markerat i neon-färger sållas ner till ett funktionellt dagsprogram, med gott om luft för att bara gå runt och insupa. Vill jag helst höra pakistanska kvinnor berätta om sin kamp, eller höra Shabana som med humorn som vapen kämpar för det fria ordet, eller kanske få tips om Smartboard-användning? Allt börjar samtidigt. Smartboarden stryker jag utan sorg, jag kom just hem från en kurs. Om jag lyssnar på de pakistanska kvinnorna hinner jag nog till föredraget om vardagsrasism, för de är i samma del av mässan. Men går jag på det föredraget måste jag nog hoppa över det där om talrädsla, och det lät ju spännande... Jag planerar och kollar, men väl på plats är det inte omöjligt att jag får spring i benen och inte har ro att sitta ner något alls. Det må väl va' hänt isåfall, men det är roligt att planera ändå! 

Lillskruttepluttan läser högt för mig. Mio min Mio. Bra arbetsfördelning, tycker jag! Hon läser med äggklockan tickande bredvid sig, för att hon inte ska råka läsa längre än vad fröken beordrat, men inlevelse har hon. Det är nog rentav svårt att ryckas med när man läser Astrid Lindgren. "Landet Utanför, viskade Jum-Jum." Bara en sådan mening! Precis när Mio och Jum-Jum ser riddar Katos borg första gången, avbryter den kallhjärtade flickan för att räkna hur många sidor hon läst, upptäcker att hon fyllt sitt beting, plockar upp Oppfinnar-Jockes kluriga magasin och läser högt ur det istället. Jaja. Men hon läser det också med inlevelse, det gör hon. 

 

Äntligen lördag.

Dra sig.

Äta frukost tillsammans med familjen.

Se tvätthögen krympa och känna ren-lukten sprida sig.

Orka grädda pannkakor.

Inte precis städa, men iallafall dammsuga.

Läsa lite.

Bli lite rastlös, men demonstrativt sätta sig ner tills det går över.

Inte behöva lägga sig tidigt, för det är sovmorgon imorgon också.

Man behöver lördagar!

 

(Fast den där pastorn vi har i familjen, 

han jobbar för fullt fast det är lördag.

Det blir lätt så när man är pastor

och ska predika på söndagen.)

När jag vill få gåshud eller så, då tittar jag på klipp på youtube med olika sånger. Helst ska det vara okända supertalanger som chockar världen - Paul Potts, till exempel. Jag misstänker att jag blir lite lurad av det väl genomtänkta ihopklippandet och redigerandet, men ändå ryser jag och blir gråtmild. 

 

Melanie Amaro är en favorit sedan några månader - oj, vad hon kan sjunga! (Hon vann hela faderuttan sedan, förresten.)

 

Igår upptäckte jag Ella Henderson, en sextonåring med galet mycket känsla i sin sång.

 

Och idag hittade maken den här snyftaren; Jillian Jensen som blivit mobbad i många år, och förmedlar sådan smärta när hon sjunger:

 

 

När man tittar på klippet med Jillian Jensen, förstår man att även en av jurymedlemmarna blivit mobbad som barn, och vi (ja, vi, för maken är lika rörd som jag - eller mer) hittade denna sång med henne, och snyftade en stund till.

 

Och om ni nu inte orkar titta igenom klippen, så har jag dem iallafall samlade på ett ställe för eget bruk...

 

Aaaaningens mycket på jobbet nu. Varit på väg att börja gråta då och då senaste veckan, och jag har normalt sett inte så värst nära till tårar (utom när jag ser på film, läser böcker eller annat hittepå). Men minsann om inte gruppen jag har de närmsta veckorna kommer bli en så'n där toppengrupp, som ställer massa bra frågor och suger åt sig det jag försöker lära ut och genast sätter igång att praktisera det! Det blir kokalolasosfofinontot! Så om jag bara hinner med det jag ska, och inte gräver ner mig alltför mycket i att det avtal som är på väg att tas fram verkar bli en kombination av diverse försämringar, ska jag nog få en ganska bra höst.

 

(Haha, jag låtsas att jag är positiv, fast det märks ju att jag inte är det egentligen. Inte så bra på att låtsas... Men det är sant, det där med gruppen iallafall.)

 

Och så ska jag på bokmässan nästa vecka. Det ser jag fram emot!

Hej!

 

Jag ser på blogg.se att jag kommer få fler annonser i min blogg. Beklagar! Så länge jag är basmedlem (alltså inte betalar för att ha bloggen) kan jag inte styra över annonserna. Jag hoppas att ni, liksom jag, reflexmässigt undviker att läsa dem. Förmodligen påverkas man väl litegrann ändå, så det tål att tänka på ifall det jag skriver är värt risken att bli undermedvetet påverkad av annonserna mellan mina texter? Hm. Får väl anstränga mig lite mer...

Kristallbröllop är vad vi har firat i helgen, min make sedan femton år och jag. Vi har haft det så enormt lyxigt! En god vän överlät en vistelse på Varbergs kurort till oss, och den har vi utnyttjat nu i helgen. Alltså: fint hotellrum, det stormiga havet att lyssna på och titta på och skvättas ner av precis framför ytterdörren, tokiga mängder god mat, ljuvligt välgörande massage, eucalyptusångande bastu, salt bad, sött bad, bad med bubblor och utan... Förutom det har vi klämt in lite shopping, lite Trivial Pursuit, prat om smått och stort - och sömn. Å, vad vi har haft det bra! Och å, vad vi passar bra ihop, min make sedan femton år och jag!

Igår var jag på konsert med storband och idag funderar jag på om det skulle vara överkomligt att lära sig spela klarinett. Inte för att det var någon klarinett med i storbandet, men vi har varken saxofon, bastuba eller trombon hemma. Klarinett, däremot, eftersom maken spelade en gång i forntiden. Jag har aldrig lyckats få ton i den, men det kan ju inte vara omöjligt. Det finns fullt med folk som klarar det - varför inte jag?

 

Kanske. Tänk om jag är världens talang?! Nästa år kanske jag ger konserter! 
Ska bara lära mig ta ton först.
Om jag orkar leta upp klarinetten, då.

Min dotter tycker om träd. Eller kanske är det så att hon mer ogillar när träd fälls än vad hon gillar träd, vad vet jag. Vad det än är, har det tagit sig uttryck i tårar och ilska den gången när skogen nedanför oss gallrades, och när världens bästa träd höggs ner för att ge plats för parkeringar, plockade hon kvistar och satte i vatten i förhoppningen att de skulle få rötter och gå att plantera. Det tog månader innan hon gav upp det projektet. 

 

Och så förra veckan var det dags igen. I Dungen, dvs favoritlekplatsen vid skolan, togs gamla sjuka träd ner. Vad gör man åt det om man är 11 år och inte har något att säga till om? Jo, man strejkar. Ett lämpligt sätt, tycks iallafall dottern tycka, är att vägra att nyttja saker av trä under den tiden man sörjer som värst. Således tillbringade vår älskade, men kanske för läraren aningen prövande, dotter lektionen efter den förfärliga upptäckten sittandes på golvet. Bänken och stolen var båda bevis på nedrig skövling, nämligen. 

 

Kära hjärtanes. Men ingen lärare ringde hem, det var dottern som glad och nöjd och aningens fnissig själv berättade om sitt tilltag. Ja, vad säger man? Inte säger man "Hurra, det var bra gjort!" inte - men skrattar lite i smyg, det gör man allt.