Döttrarna ska vara påskakärringar i skolan imorgon, så det har förberetts i eftermiddag. Den ena satsar på färgglatt med övervikt åt det gula hållet, den andra på helrosa. Jag föreslog tioåringen att han också skulle klä ut sig, men det skulle han ju inte. (Förstår honom.) Det är så skojigt när barnen tycker att allt är pinsamt! Det sa jag till gossen, varpå han svarade:

Nio år är hon idag, hon som får glädjetårar i ögonen när hon öppnar sina födelsedagspresenter. De har gått fort de där åren, och om lika många till är hon myndig. Kära nå'n. Hennes ögon lyste lite när jag berättade att hon då kommer få ta körkort och gifta sig om hon vill. Kära nå'n.

Apropå att maken i natt drömde om att det på ett yoghurt-paket fanns angivet näringsinnehållet för en portion yoghurt och en toalett(!), kom jag att minnas en dröm som roar och oroar mig en aning.

Kören jag är med i står på en kulle och sjunger, och en sång framför vi flygandes. Dessvärre går det inte som det ska, och jag faller ner och dör. Dessbättre kommer Jesus och frågar om jag inte ska ta och följa med till himlen nu. Jag vänder mig om och ser en regnvåt gata, upplyst av neonljus och skyltfönster. Med en klump i halsen vänder jag mig tillbaka till Jesus och frågar (nu kommer det som sätter myror i huvudet på mig):
Kan man shoppa i himlen?

Jag tycker förvisso om att strosa på sta'n, och jag är underligt svag för kombinationen stad, regn och kväll, men inte så till den milda grad att himlen förbleknar i jämförelse. Eller?

För den som undrar, är resten av drömmen är lite suddig, men jag tror att jag bestämde mig för att följa med. Jag minns inte om det berodde på att Jesus svarade ja eller på att himlen fick duga ändå.

Är det ett ålderstecken att kroppen gör mer ont när man stiger upp än när man lägger sig?

Ny musik är ingen personlig specialitet, men tidningen Ikon (som jag läser mycket sporadiskt och summariskt) gjorde mig nyfiken på det möjligen ganska välkända bandet [ingenting], och nu, tack vare youtube, presenterar jag något som jag tror att jag tycker om. Det är inte så få textrader som behöver mer än en lyssning i förbifarten för att bli förstådda, så jag är inte helt färdig än. Men iallafall: Hallelujah med [ingenting]!

Det är dagarna som går som är livet.

Håhåjaja.

Jag borde vara med i Guiness rekordbok, tycker minstingen, eftersom jag är världens vackraste och bästa mamma. För ett tag sedan hörde jag hur de båda döttrarna satt och diskuterade varför alla andra mammor är så fula, när deras är så fin. Med en åttaårings emellanåt förbluffande insikt, konstaterade mellantösen efter en stunds funderande att man nog inte tänker så om dem man tycker om. Än så länge verkar hon inte ha kommit på att det även gäller hennes syn på mig, och jag njuter så länge det varar.


Skönhet inifrån

Så var man kompetensutvecklad igen, då. Får se om eleverna märker någon skillnad...

Jag brukar inte skriva så mycket om mitt jobb och jag tänker inte börja göra det regelbundet heller, men idag har varit en speciell dag. Först en kort förklaring: För att invandrare inte ska behöva vänta alltför länge innan de börjar på SFI, tas de in löpande under terminens gång. Där jag jobbar har vi löst det så, att vi har en inslussningsgrupp i två månader, från vilken de sedan placeras ut i olika grupper beroende på i vilken takt de klarar att arbeta. (En person med högskoleutbildning och goda kunskaper i engelska, vill med största sannolikhet gå snabbare och mer teoretiskt fram än den som har mycket kort eller ingen skolbakgrund.) Och ansvarig för inslussningsgruppen, det är jag. Det är roligt; jag får möta alla slags elever och börja med grundläggande ordförråd, uttal, grammatik och allmän förståelse för Sverige och skolan - så långt man nu kan hinna på två månader. 

Häromdagen vinkade jag av en "gammal" grupp, och idag kom det en ny. Sicket kaos det är den första lektionen! Så snabbt som möjligt ska jag identifiera dem som bör börja i annan grupp direkt, antingen för att de redan kan en del svenska, eller för att de är analfabeter eller inte kan det latinska alfabetet. Jag ska också informera om lite av varje så att alla förstår, och så ska vi ju börja prata svenska. Kaos! Men om några dagar har gruppen stabiliserats, och sedan brukar vi ha det roligt och bra.  

Nåväl, jag är allt lite trött nu.


...och om man är trött, kan man ju alltid göra popiga fotomontage i datorn...

Jag roade mig med att googla mig själv, och titta vad jag hittade!  Vår son som webbis för närmare 11 år sedan, alldeles ny.

Vad lite jag visste om honom då! Och om mig själv som mamma, för den delen.

Jag vill halvligga på soffan timme ut och timme in, titta på charmiga men meningslösa filmer och äta kladdkaka med glass. Men det gör jag inte. Suck!

För alla uttråkade nördar... Gör en Simpson av dig själv med hjälp av pilarna till höger.
Mycket nöje!

Scen: Efter jobbet-trött mamma sitter i ett rörigt kök och petar i ett 1500-bitars pussel, alltmedan rastlös son går från rum till rum och till slut stannar upp vid den välfyllda diskbänken.
Son: Varför diskar inte du, mamma?
Mamma: För att jag pusslar. Varför diskar inte du?
Son: För att jag inte kan. Men det kanske skulle vara roligt! Hur gör man?
Guidad av den alltjämt pusslande mamman tar sig sonen an disken med liv och lust, oavbrutet pratande.

Och jag undrar: Hur gick det där till egentligen? Vad gjorde jag för rätt?

Snötäckt isyta är sjöars fängelse.