De där avbrotten jag hade i veckan visade sig vara lite mer än jag mådde bra av efter en intensiv helg. Man tror att man vet vad man behöver, men tydligen inte. Den här helgen har jag absolut ingenting inplanerat, och det är bestämt lika bra. Denna dag har jag till stor del tillbringat i soffan, om än med avbrott för en riktigt lång promenad, dammning och dammsugning (de där aspfröna som ligger i drivor längs vägarna låg även i drivor under vår bokhylla, minsann!) och lite sådant där som inte hunnits med på ett tag. Det känns lagom och bra, och imorgon är det söndag och mer tid för vila.

 

Ett udda dilemma jag står inför är att jag efter c:a 12 veckors diet har gått ner såpass att jag är som vanligt igen och alltså kan äta lite mer som vanligt igen - men att jag inte riktigt lyckas hitta en bra nivå att lägga mig på. Under vintern har jag ätit i princip oavbrutet (kan bero på en bieffekt av en medicin jag har ätit, men kan också bero på självömkan och dålig karaktär) och det kan jag ju inte börja med igen å ena sidan. Å andra sidan är ju inte tanken att jag ska räkna kalorier och väga mig dagligen, utan bara hitta något slags normalläge som jag kan trivas med och må bra av. Känner inte riktigt att jag är där än, men men. Skönt att vara färdigbantad för den här gången iallafall. 

 

Summa summarum tycks jag ha svårt för lagom. Att äta lagom, att göra lagom mycket. Jag kanske lär mig när jag blir stor. 

Just nu längtar jag i princip oavbrutet efter avbrott i vardagen. Det behöver inte vara några stora saker, bara något som är lite utöver eller annorlunda det vanliga. I veckan som kommer har jag hittills följande att se fram emot:

 

- Imorgon får jag en smula sovmorgon. Visserligen beror det på att jag jobbar längre än normalt på eftermiddagen, men ändå. Jag tänker unna mig att ta det lite lugnare än vanligt när jag går upp.

 

- På tisdag ska jag på kursdag i Göteborg, gissningsvis med intressanta föredrag och god mat däremellan, så det är ju en höjdare som avbrott betraktat.

 

- På onsdag har vi inställda lektioner och lokal kompetensutveckling. Inte lika kul som tisdag, men ändå något annorlunda. (Plus att det också blir en liten sovmorgon för mig, som har valt att börja klockan sju på lektionsdagar. KU-dagar börjar inte förrän åtta. Sömn - heja och hurra!)

 

- På torsdag tänker maken och jag oss på gudstjänst (eller, formellt heter det Filling station) i Göteborg på kvällen och än så länge har vi bara varit där en gång, så det kan inte betraktas som en vana heller. 

 

Det var det hela så här långt. Vad ska du göra utöver det allra vanligaste?

I somras bestämde jag mig för att dra ner på facebookandet - att låta det gå minst ett par dagar mellan gångerna jag tittar in där. Det har gått fint, förutom att jag mycket snabbt blev förvirrad över vad som passar att skriva i en statusrad där. På något vis känns varje uttalande viktigare när man inte gör så många, och så skriver jag ingenting för att pressen blir för stor. Kanske är det samma sak som händer med bloggen. När jag satt här en stund nästan varje dag blev det något av en sammanhållen historia, lite blaha-blaha blandat med något enstaka allvarligare inslag, och det räckte så. Nu vet jag inte riktigt. Vad är intressant, vad är för privat, vad kläggar bara igen internet med mer onödigt jox? (Jodå, jag kollade SAOL. Kläggar är en godkänd stavning.)

 

Instagram, däremot, där är jag mer aktiv för närvarande. Det passar väldigt bra ihop med mitt nyfunna intresse för att ligga i diken och använda kameran för att se detaljerna jag inte uppfattar utan läsglasögon. Dessutom går det alldeles utmärkt att publicera massor av saker utan att egentligen berätta särskilt mycket om min vardag, min hälsa, mitt humör, mina anhöriga eller andra saker som kanske helt enkelt inte behöver finnas till allmän beskådning. (På instagram heter jag "ekkamarin", men jag är lite snål med att godkänna följarförfrågningar. Jag vill gärna veta vem det är som frågar. Då och då blir det ju ett och annat kort på barnen t.ex, och hur det nu är känns det bra att begränsa en smula.) 

 

På något vis känns det nästan lite upproriskt att göra saker utan att berätta om det online. Gå på bio, äta ute, träffa kompisar, få presenter... Om jag inte visar upp det, betyder det då att jag inte uppskattar det? Så knäppt att det kan kännas så! Jag värnar rätten att uppskatta saker utan att berätta om dem för alla och envar. Basta!