Var så ryslans trött och förväntade mig en stressig arbetsdag p.g.a. bristfällig planering. Stressigt var det också mellan lektionerna, men när t.o.m. jag, läraren, tycker att lektionstiden släpar sig fram, vad ska då inte eleverna tycka? 

Men så råkade jag titta ut genom fönstret och solen sken från klarblå himmel. När hände det sist? Varmt var det också! Det solskenet letade sig in innanför skinnet och allt blev mycket roligare. Vad jag tycker om känslan av solvärme som sprider sig i kroppen fastän jag inte rör mig det allra minsta! När jag kom hem fanns det liksom inget annat val än att duka fram fika på altanen. Tack för det vädret, det gjorde gott!

Förresten, någon av er andra på blogg.se som har samma problem som jag, nämligen att de radbrytningar man lägger in försvinner när man publicerar? Jag måste gå in och lägga in </br> manuellt i HTML-koden, och det är i bökigaste laget, tycker jag. Tips, någon?

Att använda sitt språk är roligt. Det är spännande att hitta formuleringar som ger en aha-upplevelse för andra. Jag gillar att ta ut svängarna, att blanda nya och gamla uttryck, att sätta ihop invanda ord så att de plötsligt sticker ut. Kanske känner heminredare, modedesigners och kockar likadant för det de håller på med - genom att skapa nya kombinationer och tillsätta någon oväntad detalj blir hela intrycket fräscht och mottagaren blir kanske både lite häpen och lite glad. Eller lite irriterad, för all del, det kan också ha en poäng. När jag har hittat en träffande metafor eller en underfundig formulering, kan jag suga på den som en syrlig karamell, vända runt den i munnen och se fram emot att någon annan ska känna likadant. Ord gör mig glad.

Om jag har förstått saken rätt, fungerar skolan i Nederländerna så här: Vid 12 års ålder gör alla barn tester efter vilka de bedöms tillhöra olika grupper; A, B, C och D. A- och B-eleverna har möjlighet till akademiska studier, övriga får välja ett praktiskt yrke. Punkt slut. Man kan inte testa upp sig när man bli äldre, typ på Komvux eller så, utan är man i nedre halvan så är man.

Jag vet inte om det här stämmer - det råder en viss språkförbistring mellan min uppgiftslämnare och mig - men blir ändå en smula upprörd. Tänk att slutbedömas och etiketteras redan som tolvåring! Stackars ungar! Hoppas jag fattade fel.

Lördag, och möjligheterna är oändliga. Städa, tvätta, grädda pannkakor, baka glutenfritt bröd, klippa gräset - hur ska jag kunna välja? Nåja, trots den drypande ironin - det är lördag, det regnar inte, jag har sovit tio timmar inatt och har inga tider att passa resten av dagen. Gött!

För 14 år sedan satt jag på min bröllopsfest (och föralldel makens). Det var en bra dag, det där, med många glada minnen. Ändå är jag bestämt ännu mer tacksam för det som kom efter - livet tillsammans.

För tio år sedan bodde vi utanför Jönköping, och åkte in till sta'n för att handla. Medan maken tog ut pengar, satt jag kvar med tvååringen och babyn i bilen. Vi hade parkerat utanför en frisersalong, och jag satt som bäst och begrundade deras låga priser när maken kom tillbaka och var helt uppskärrad. Han hade sett TV-bilder i ett skyltfönster, trott att det var en film, men sedan förstått det oerhörda - att någon faktiskt kraschat flygplan rakt in i World Trade Center. Själv hade jag nog inte direkt insett vikten av händelsen på en gång om inte maken varit - för mig var WTC bara ord; jag hade inte kunnat placera dem i stad och inte heller förstått deras status som symbol för USA. Ja, och så är jag inte alltid så kvick i reaktionen heller... 

Nu började dock tankarna om ett tredje världskrig att snurra direkt, och vi frågade oss samma frågor som resten av världen när vi körde vidare mot affären. Vem? Varför? Vad händer nu? Situationen krävde kladdkaka, minns jag att jag resonerade när vi var i affären, och att vi nog gjorde klokt i att tanka på hemvägen. Det kändes småaktigt, men vad hade vi kunnat göra?

Vi hade ingen TV på den tiden heller, och det var liksom inget alternativ för tio år sedan (den sk modemåldern) att titta på rörliga bilder över internet, så vi knackade på hos grannarna för att få se mer och kunna ta in det som hänt. Rökmolnet runt de fallande tornen, skriken, de springande människorna, skräcken...

Och sedan? Vad blev skillnaden för oss här i Sverige? Vi är räddare, tror jag, och övervakning är lättare att acceptera. Det är lite krångligare att flyga. Men annars? Jag klippte mig på den billiga frisersalongen, men bara en gång för det var ofräscht där. Bensinen blev inte så värst mycket dyrare, kriget bedrevs långt, långt borta och det var inte så svårt att glömma.

Det är konstigt att världen kan förändras i ett slag och ändå inte bli så värst annorlunda.
Eller?

Installationen av nya bokhyllor har påbörjats, och fler böcker än någonsin
ligger i högar på golvet. Bara att börja sortera!


...och detta är inte alla böcker...

Ibland tror jag att mitt liv är kaotiskt, men så tänker jag efter. Jag har en familj som jag älskar och som älskar mig, jag har fast jobb som jag sköter helt okej, jag är inte sjuk, jag sover om nätterna osv. Egentligen finns det nog bara två orsaker till att jag uppfattar livet som rörigt:
-att det oftast är mycket att hålla reda på (har inte ställt om från mammaledigheten än, trots att minstingen är åtta år vid det här laget) och
-att det är stökigt hemma. För det är det. Som jag säger ibland: Det är inte klokt att jag - jag - har råkat få yttersta ansvaret för städningen och ordninghållandet i ett hushåll. Det säger sig själv att det inte kan gå bra. Men trots allt tycks min obetydliga talang på området vara större än övriga familjens, och så står man där. Håhåjaja.

Just nu är det faktiskt värre än vanligt, för vi har lite nya grejer som inte är på plats än:

Ett terrarium (sonens 12-årspresent) som håller på att inredas för ödleinflyttning nästa vecka. Ja, och för att det ska få plats måste en del annat omorganiseras/försvinna.

Tre stora bokhyllor ska placeras ut i huset, liksom två mindre vägghyllor. Jag är helt galet trött på att ha böcker i högar precis överallt - här och där har vi boktravar på golvet som har blivit permanenta installationer. För närvarande har vi alltså bokhyllor mitt på golvet i vardagsrummet. Très chic!

Dammsugaren har säckat ihop alltmer det senaste åren, och när slangen gick av och silvertejpningen inte höll, så investerade vi i en ny. Därmed har vi en som behöver slängas stående, och så kartongen till den nya förstås.

En ny lysrörsarmatur till köket väntar också på installation.

Osv.

Men tänk vad fint här ska bli när allt är i ordning! Aldrig mera kaos!!?

Okej, här kommer de då, bilderna på de söta pysslen!

Ni stackars trogna få som fortsätter att titta in här då och då, det är sannerligen inte mycket ni får för besväret. Imorgon ska jag försöka komma ihåg att ta kort på toarullesgubbarna som tjejerna knåpade ihop ikväll, för de är väldigt gulliga. Nu är jag föralldel mamma och det kan måhända grumla objektiviteten något, så ni får avgöra gulligheten själva  om inte minnet sviker mig imorgon.