Dökul
(från tjuvtittat.se)
Fegis
Skriver, det gör jag också. Inte mycket oförskämdheter, dock, och väl medveten om att de flesta som hittar hit känner mig, blir det allt en del censur också. Tanken har slagit mig om en anonym blogg, där jag inte behöver fundera så mycket på vad folk ska tänka. Inte för att jag känner för att vara ohyfsad eller elak, men för att jag vill välja vem som får veta vad om mig. Om självaste identiteten är okänd, blir blottläggelser enklare. Så kanske. Men det är ganska fegt. Så kanske inte. Vi får se.
Ledig
Obama
Inte har jag så mycket att säga om fredspriset, som inte redan blivit sagt, såhär ett par veckor efter tillkännagivandet. Så jag säger väl inte så mycket då. Men jag delar en liten populär filmsnutt, som kanske kan betraktas som min kommentar...
:(
inte blogga
orkar
inte
trycka shift för stor
bokstav orkar
inte leta
upp vetekudden
fast nackeländet
värker
borde ligga
i sängen
istället för
att
ynka
mig
i
halvoffentligheten
godnatt
Skräckkonsult
En annan sak jag skrattat åt idag, är att vår chef var på vippen att prata om vår kompetens inom analfabetiseringsområdet. Ingen komplimang åt SFI-lärare, precis!
Marie
1. Den är välskriven och rolig.
2. Där väcks en och annan tanke som man kanske gått miste om annars.
3. Man känner Marie och tycker det är kul att veta vad som händer med henne nuförtiden.
(Det sista kanske inte gäller riktigt alla.)
Älskar, älskar inte
En dag när min karriär som moder inte alls kändes rättvald, inhandlade jag en bok att läsa tillsammans med mina barn:
"Vilka barn tycker Gud om?" (Klicka på bilden för mer info.)
Frågan känns ytterligt retorisk - vilket söndagsskolebarn har
inte sjungt att Jesus älskar alla barn - röd och gul och vit och svart...
(I min söndagsskola klämde vi dit ett "brun" också, när en
tjej med ursprung i Afrika påpekat bristen.)
Men när man börjar läsa är det inte så självklart längre.
"Tycker Gud om barn som kissar i sängen varje natt?"
Jajamensan, inga problem där.
"Tycker Gud om barn som bråkar och slåss hela tiden?"
Tveksam tystnad. Så säger minstingen med ett nervöst leende
"Tänk om det står nej!"
Vi vänder blad och kan andas ut. "Det gör Gud."
Vi hör det igen och igen och igen - ty så älskade Gud hela världen,
du vet väl om att du är värdefull, förunderlig nåd mig Herren gav,
Jesus älskar alla barnen... Ändå är det lätt att undra när det verkligen
gäller. När man bara inte håller måttet. "Tänk om det står nej."
Det gör det inte.
Det står
"Ty jag är viss om att
varken död eller liv,
varken änglar eller andemakter,
varken någon som finns eller något som kommer,
varken krafter i höjden eller krafter i djupet
eller något annat i skapelsen
ska kunna skilja oss från Guds kärlek
i Jesus Kristus, vår Herre."
(Rom 8:38-39)
Det är skönt att höra, för både små och stora.
För övrigt är jag stolt över min man idag.
Vykort
Ursäkta pappa, men det här är ett så sanslöst märkligt vykort att det borde finnas med i någon bok. Vem vill skicka ett kort som visar upp att GL fått ramper till sina lokaltåg? Inte kan NHR dragit in storkovan på upptryckningen av dessa vykort? Inte ens fast pappa är med på dem.
Fick du någon royalty?
Men
Idag har jag fyllt elementen med blötsnöblöta vinterkläder, och suckat i vetskapen att jag kommer få hålla på med det ett halvår framöver. Nu kan det ju bli så att det inte är snö oavbrutet till april, men jag är inte den som låter bli att ta ut några sorger i förskott. Då kan man ju missa dem helt! Så jag suckar och klagar, huttrar och gnäller allt vad jag förmår. Doft av sura vantar i hallen, blöta fötter, kyla och vinterdäck - varför gillar folk vintern?
Burk 18
Hos min kreativa, driftiga svärfarmor i Skänninge fann jag en burk, mjukt gräddfärgad med blått landskap, snäll mot ögat.
Och: 
Finns AB Mjölby Karamellfabrik fortfarande?
En google-sökning ger information. Mellan 1919 och 1944 gjorde fabrikör Carl Printzell (vars sonson för övrigt sedemera kom att tillverka Nötcreme i Hässleholm) geléhallon i Mjölby.
Så ska godis förpackas, tycker jag: I burkar som man kan och vill använda uppemot ett sekel efter att godiset tagit slut. 
Och som rymmer en hel del.
Ändra
Så'n är jag (som Tiffany Persson skulle sagt). Därför är det lite otillfredsställande att blogga på det sätt jag gör - att relativt snabbt svänga ihop några rader, och låta språkliga missklädsamheter och halvfärdiga tankar publiceras. Ord kan vara så mycket mer än min hast tillåter. Kanske skulle jag skriva mer sällan, och låta inläggen vila och finslipas i utkastmappen, innan jag klickar "Spara & publicera"? Eller blir det bara massa pretentioner av alltihop då? Det ska jag fundera på när jag ändrat oavbruten till obruten.
oktober
färgerna
höstlövsfras kring fötterna
regnmättade djupblå kvällar
kastanjer
bonus-soldagar
men med åren tycks vintrarna bli
längre
gråare
svårare att orka igenom
så en del dagar
blir jag trött av
att suga musten ur höstfägringen
att önska att löven ska hålla sig kvar
att låtsas som att vintern inte
lurar bakom alla färger
då tycker jag
att det hellre kunde vara överstökat
att gråheten kunde få ta över
att kylan blev obruten verklighet
så att jag kunde slappna av
och acceptera faktum
men egentligen
gillar jag
hösten
Huset
Jag är varken remarkabelt strukturerad eller ordningsam, så själva idén att ålägga mig huvudansvaret för ett hems organisation är lite skrämmande. Hur ringa min förmåga än må vara, tycks den alltjämt vida överstiga övriga familjens (än så länge), så skrämmande eller inte - ska det bli städat är det oftast jag som får rulla upp ärmarna. Mina och de andras. Det går ärligt talat sådär, det där att ha det fint här. Vi är trots allt fem personer som med liv, lust och lättja stökar ner oavbrutet, och bara städar sporadiskt. Men å andra sidan är vi samtliga väldigt snygga, och det är ju inte heller illa...
Grattis
Man vet att man är gammal när skolfotona har brun bakgrund.
Oj, det åskar mitt i hagelovädret - jag stänger av!
Hemma
Att se "mitt" lilla samhälle kanske inte är så spännande för dig, men nog är det något visst med flygfoton? (Du har väl upptäckt http://earth.google.com/?) Det är roligt att få överblick över vardagsvärlden, som dessutom ser så vacker och idyllisk ut uppifrån. Det kanske är för den effekten som flygbilder oftast tas på sommaren. Vem vill se grådassiga novembermåndagsförmiddagar på kort, menar jag. Nejdu, vardag kan jag se utanför fönstret eller framför näsan - tacka vet jag Nils Holgerssons julivy!
Ja!
En brevlåda jag hittade för ett tag sedan.
Just nu, när både jag och maken jobbar heltid för första gången på mycket länge (möjligen någonsin), känns allmosor inte nödvändiga, men ändå... Nog vore det ett trevligt komplement till Ingen reklam-märket?
Aftonbön
Aftonbön är en god och fin tradition, tycker vi, och tillämpar den i vårt hem. Det är inte alltid den harmoniska stund som man lätt föreställer sig, men poängerna är å andra sidan fler än jag väntat mig. En stund att stilla sig, få ro inför natten och återfå rätt perspektiv på saker och ting - jajamensan, men också en stund att förmedla till syskon och föräldrar vad man bär med sig efter dagen. Saker som varit besvärliga i skolan, besvikelser, oväntade glädjeämnen, längtan, förväntan och oro. Inte sällan är bönen av den arten att man som förälder får en viss press på sig att bidra till bönesvar, alternativt får en liten näsknäpp - "jag vill att du hinner hjälpa mig med det där pysslet imorgon" var t.ex. en återkommande bön för ett tag sedan. Andra gånger blir det svårare att formulera böner som faktiskt känns relevanta. Det hände ikväll: "Jag vill att Harry Potter ska sluta bra." Jag har aldrig hört talas om att Gud har ändrat i färdigskrivna böcker, men *SPOILERVARNING* i det här fallet behöver Han ju inte det heller. Aftonbön för oss är småprat med Gud och familjen, i bästa fall i harmoni, men även de andra - vanliga - dagarna viktiga stunder.
