I somras fick pappa flytta hem till himlen. På begravningsprogrammet hade vi en bild som min kusin, pappas systerson, hade ritat och den föreställer pappa som tar tag i Guds hand och reser sig ur rullstolen han varit bunden till i så många år. Det är vackert. 

 

"Vila i frid" brukar man säga när någon går bort, och jag tycker att det är fint att tänka mig hur kampen i jordelivet är över och vi kan släppa oro, stress och bekymmer. Till pappa vill jag kanske ändå säga något annat. Han har nämligen vilat. Så ofta har han varit tvungen att dra sig undan och vila. När han fortfarande hade sin ostaffär hände det inte sällan att man kom in på kontoret längst in i affären och hittade honom liggandes på rygg på golvet med benen upp på en stol eftersom MS:en redan då, för sådär trettio år sedan, gjorde att vilan var nödvändig lite oftare än för de flesta andra. Allteftersom åren har gått har orken räckt till allt mindre och vilopauserna har blivit tätare och längre. Pappa har inte klagat på det, åtminstone inte så att jag har hört, men det har säkert grämt honom eftersom han till naturen varit en handlingarnas man, inte sällan otålig. Därför känns det bara delvis rätt att önska pappa ännu mera vila. 

 

Jag vill tänka mig att pappa får göra ett rejält, fysiskt dagsverke nu. Gräva upp ett land, kratta löv, kapa ved, skrapa färg och stående på en stege måla ett hus. Med hjälp av sin starka storebror och sin envisa svärfar med spett bända upp stenar som tittar upp i en åker. Känna hur musklerna fungerar, hur armar och ben samarbetar. Se tydliga resultat av sina ansträngningar. Jag vill tänka mig att han tar långa cykelturer på det där sättet när man utmanar sig själv att inte bromsa i nerförsbackar och inte ställa sig upp när det går uppför. Klättrar upp i ett träd, går i svårtillgängliga klippor längst ute vid havet, simmar med lugna, stadiga simtag tvärs över en sjö. Låter kroppen bli trött igen, men trött på friska kroppars vis efter hårt arbete.

 

Frid och träningsvärk, det tror jag bestämt att jag önskar pappa.