Vintervinden sliter i knutarna, julblomman tappar blad var gång någon passerar och längst ner i kylskåpet ligger en sista, bortglömd och nästan tom flaska julmust. Jag drar upp fötterna under filten och tänker på de där böckerna jag vill läsa, men inte riktigt kommer mig för att slå upp. Jag tänker på promenaden som inte blev av, och på att det verkligen vore bra med en sockerfri vecka. Jag tänker på systerdottern som pluggar i Californien, och undrar hur det är att varje dag ett helt år kunna gå ut i sommarkläder. Sedan funderar jag en stund på att det verkligen är intensivt på jobbet just nu, och att vi behöver komma iväg och simträna med dottern snart. Och hela tiden, i bakgrunden, finns vetskapen om att det blir lite ljusare varje dag.

 

 

 

 

Förresten är det inte så lätt att vara melankolisk, när man bli avbruten av två halvsjungande, viftande tjejer som vill måla med vattenfärger på golvet. Golvet? Jag hoppas de menade sittandes på golvet, målandes på papper, för jag sa ja. Kanske bäst att kolla upp det där. 

Å, vilken skön dag!

 

Maken och sonen har varit med konfa-gänget på Boda Borg (en anläggning där man lagvis arbetar med att lösa uppgifter), och de har haft det riktigt roligt.

 

Tjejerna har stängt dörren om sig, men varje gång jag gått förbi har jag hört dem sjunga och fnissa. Mysigt!

 

Och jag, jag har varit lite duktig men mest bara kopplat av. 

 

En lördag så som jag vill ha den!

 

En kort arbetsvecka, blott tre dagar, men likafullt är fredagen efterlängtad och välkommen. Vi har rott i land våra morgnar och klarat av resten av dagarna också. I ärlighetens namn tyckte Mellan inte att jag klarade den här morgonen något vidare, och snart trettonåriga flickor kan verkligen konsten att vara förorättade. Å andra sidan sa tandläkaren att hon får minska ner på användandet av nattandställningen, så jag tror att dagen i det stora hela ändå ligger på plus. 

 

I kväll kommer maken hem från Stockholm, arla i morgon drar han iväg med konfirmanderna till Boda Borg och på söndag är det årsmöte i kyrkan. Ibland hopar det sig verkligen... Min helg ser något lugnare ut, och jag blir allt bättre på att inte vara stressad å makens vägnar, även om jag inte är riktigt framme än. 

 

Och hur firas fredagskvällen, då? Med skjutsning, veckohandling och förhoppningsvis något roligt också. Eller vilsamt. Eller bådadera. 

Sista dagen på jullovet, och jag kombinerar förberedelser för att inte vara hemma hela dagarna (städning, tvätt etc) med att ta det lugnt. När man är hemma dagar i sträck, är det inte så betungande att städa ett par timmar, till skillnad från hur det känns när man åker hemifrån innan gryningen och kommer hem långt efter att det blivit mörkt - så det gäller att passa på!

 

Vi har några småstökiga dagar framför oss, för maken - som brukar ta "morgonskiftet" här hemma eftersom mina lektioner börjar en halvtimme före barnens och dessutom är tre mil härifrån - är på utbildningsdagar i Stockholm. Ett par dagar har jag skyfflat om, så att jag ska kunna ta till skola och tandläkare, men en dag väcker jag dem och så får de fixa resten själva. Egentligen är de rätt stora, men det förhindrar inte att det är svårt att vakna på morgonen och komma ihåg det viktigaste. Onekligen är det ändå lite lättare när maken är bortrest nu, när barnen är större, än vad det var för några år sedan. 

 

Så ser det ut idag. Nu borde jag varva min lugna period med en stunds arbete (rensa lite i kylskåpet, byta tvätt i maskinen). Kanske gör jag det, kanske inte. Jag gör det nog. Jag kan skriva att jag gör det i alla fall; ni kan ju ändå inte kontrollera... 

 

So long!

Har ni lagt märke till vilken fantastisk vinter vi har i år? Det är ju plusgrader hela tiden! Inte är det vacker, precis, och inte så många plusgrader heller, men ändå - ingen skottning, inga möss inomhus, fryser sällan... En vinter helt i min smak!