Så sitter jag här igen och knappar planlöst fram lite ord på skärmen. Det är inget särskilt som ska förmedlas, inget budskap som behöver framföras - och lika väl är det, för under min långa bloggtorka har läsarskaran krympt från liten till i det närmaste obefintlig. Så varför skriver jag? Kanske för att jag själv tycker att det är roligt att bläddra tillbaka i bloggen och se vad som hände för ett eller två eller ännu fler år sedan. Ganska snart har jag haft min blogg i tio år, så det finns en hel del minnen här. T.ex. hade google kakmonstret på sin startsida 5 november 2009. Bara en så'n sak. Eller så skriver jag för att hålla igång mitt nöjesskrivande litegrann iallafall, till den dagen då jag till slut får en idé och vill börja skriva en bok eller sådär. Eventuellt kan det vara så att jag skriver för att jag tänker bättre när jag formulerar mig "på papper", eller åtminstone tänker mina tankar till slut även om de inte blir bättre för det. Kanske är det bara ett sätt att fördriva tiden när jag är rastlös, vad vet jag. Vad det än är som driver mig att skriva har det räckt för nästan tio års bloggande, så helt meningslöst kan jag ju inte tycka att det är. 

 

 

Jag har precis lyft över datorn från soffbordet till mitt knä, efter att ha suttit uppkrupen i soffhörnet med musen bredvid mig och blängt på datorn för att den stod "för långt borta" så att jag inte nådde tangentbordet utan att luta mig fram. Fastän jag mycket väl visste att jag inte skulla kunna nå tangentbordet med musen, drog jag ner pekaren i nederkanten på skrivbordet och försökte ändå. En sådan fredagskväll är det. Jag började den här veckan med en felplanerad måndag - alldeles för många möten inlagda - som ledde till en hastigt planerad tisdag, som spillde över i en stressig onsdag och så vidare. Mycket skönt med fredagskväll, med andra ord. Jag har sett till att kommande måndag är mer hanterlig, och hoppas att det ska medföra att hela veckan blir bättre balanserad. 

 

Igår hann jag iallafall ut på en promenad med kameran innan solen gick ner. Att promenera med kameran är inte den effektivaste motionen, men genom kameralinsen ser man saker på ett nytt sätt och det är bra för själen, tror jag. Inte minst så här års, när allt vid en snabb blick ser ganska grått och trist ut. 

 

Det finns faktiskt en och annan blomma kvar. Den här tisteln hoppas och knoppas och jag har ganska många fina kort på den, eftersom jag tittar till den på alla mina promenader. 

 

Hej!

 

Här är jag igen. Plötsligt har jag blivit skrivarsugen, efter ett halvår när orken och lusten har varit på botten, så jag gör ett försök - men lovar inget för framtiden.

 

Det här året har varit jobbigt som få år förut, men jag hoppas att saker och ting snart ska falla på plats och att vi inte ska behöva använda så mycket tid till att slicka våra sår. Mitt i alllt det jobbiga har det skapats en hel del fina minnen också. En resa till London hela familjen; ett studentfirande och sedan plötsligt universitetsstudier och hemifrånflyttande för sonen; en storfamiljsresa till Mallorca och, förstås, den varma, soliga sommaren och den fint sprakande hösten. Jag har suttit på huk i vägkanter och diken och fotograferat blommor, fjärilar och svampar så att jag nästan tröttnat på mig själv. Idag lämnade jag kameran hemma för att faktiskt lyckas ta en rask promenad utan massor av stopp och utan att ha blicken i dikeskanten hela tiden. Jag stannade "bara" två gånger för att jag liksom var tvungen att ta ett par kort med mobilen... Det känns lite jobbigt att blomstertiden snart är helt förbi för den här gången. Vintern har väl sina ögonblick föralldel, men inte får den mig att känna mig nära himlen som blommor, ljumma vindar och mjuk grönska får.

 

Se där, det blev ett inlägg idag, det första sedan april. 
Vi hörs igen!