bland blir man så nöjd med ett kort att man till och med sätter dit sitt namn i ett hörn. Idag, till exempel. 

 

Det är ingen vidare maj, det här. Kallt och regnigt mest hela tiden, men ändå... 

 

 

Vitsippor och lungört börjar nästan kännas gammalt, nu när körsbärsträden blommar,

Nedräkningen till semestern pågår för fullt. Tre veckor - knappt. 

 

Den här veckan, alltså... Stress och huvudvärk och dålig sömn och en allmän leda till och med vid sådant jag annars hämtar kraft i. Så vaknar jag idag. Solen lyser, det är lördag, det är maj och jag längtar ut i naturen. Under promenaden drabbas jag av glädje över allt möjligt: Att jag inte behöver stressa, att jag har hittat en ny promenadväg som jag inte har hunnit gå flera hundra gånger, att jag upptäcker en sträng paddrom i en damm, att ett superfint gammalt hus som har varit på väg att förfalla har börjat renoveras, att jag ser grodor, tranor, rådjur och fjärilar där jag går och att jag för en stund inte hör något annat än trädens sus och fåglarnas kvitter. Hemma igen stökar jag undan lite av allt som behöver göras och sedan sitter jag i lugn och ro med mitt senaste pussel (pussel är min coronahobby) länge och väl.

 

Sedan är huvudvärken plötsligt tillbaka. Rastlösheten också. 

Jag börjar pilla med datorn och hur det är hamnar jag i mappen med mina naturfoton. De är sorterade efter månad, och hur är det nu det ser ut i maj, tänker jag och plockar fram förra årets bilder. Det är full försommar med blommor, fåglar, en igelkott, skalbaggar och fjärilar. När jag kommer till den här bilden hugger det tag i mig.