Sist Sverige tog sig igenom en lågkonjunktur, beslöt jag mig för att använda tiden till studier. Dessa drog ut på tiden något mer än planerat, eftersom jag fick tre barn och var hemma med dem ganska länge, men efter 10,5 år tog jag min examen. Under den tiden hann Sverige med en högkonjunktur, som ni kanske minns - det är inte särskilt längesedan den pågick för fullt. Faktiskt tog den slut ungefär samtidigt som jag skrev det sista på mitt examensarbete. Nog känns det en gnutta typiskt att jag läser när arbetskraften efterfrågas och står tillgänglig för arbetsmarknaden när uppsägningarna kommer klasvis!

Det lär vara som så, att politiker gärna satsar på vuxenutbildning när arbetslösheten ökar, så möjligen är jag i rätt bransch. Medan jag väntar på att dylika satsningar ska bli verklighet ägnar jag mig åt allsköns märkligheter. Idag var jag, Kan-inte-reglerna-i-fotboll, vikarie på en idrottslektion. Jomen. Sämre lärare har de sällan haft, men de fick iallafall spela fotboll. Jag lyckades någotsånär hålla räkningen på målen, vilka som var där och när de skulle sluta, men mer än så var det just inte. Undrar vart nästa utmaning, en genus-lektion, kommer ta vägen... Då och då får jag faktiskt vikariera i ämnen jag känner mig mer hemma i, och jag kan ju tacka nej om jag tror att jag blir en risk för de studerande. Nationalekonomi t.ex. är bevisligen inget jag bör lära ut. 

Följande är ingen rekommendation.

Om man lånar film på biblioteket, kan det bli hur spännande som helst. Jag är pinsamt förtjust i filmer av typen Music & Lyrics, Notting Hill, You've got mail, Sömnlös i Seattle... Ja, ni fattar. Lättsmälta romantiska komedier; förutsägbara och med osannolikt lyckliga slut. Sådana filmer går att hitta på biblioteket, men där finns också en helt annan kategori, som jag tycker är ljuvlig. (Kom ihåg att jag inte rekommenderar några filmer.)

Igår såg vi en sådan: Eagle vs Shark. Jag fnissade nästan oavbrutet åt skämt som jag inte alls skulle uppskattat i en annan sorts film. Andra favoriter är The Station Agent, Salmer fra kjökkenet och den fullständigt obegripliga Min japanske vän.

   

Jag vet att jag tjatar, men detta är inte rekommendationer. Vill du se dem så gör det, men skyll för all del inte på mig om du blir besviken. De är konstiga, och ganska långt ifrån Hollywood-produktioner. Karaktärerna är rakt igenom udda  (det är nog därför jag faller pladask) och tempot är lågt. Möjligen är filmerna menta för den djupa publiken, men jag är inte säker. Jag menar, jag gillar dem ju.

   
 Favoritklätterträdet fick besök när vi njöt av sol och ljummen luft.

Annars har jag städat, tvättat, lagat mat och annat hemmafruaktigt. Det händer att jag undrar hur allt ska hinnas med när jag börjar jobba "på riktigt", men nu tror jag att jag har kommit på hur det fungerar. (Bortsett från det där med att hjälpas åt allihop, förstås, som än så länge tar mer krafter än det ger hjälp...) Denna  vecka har jag vikarierat måndag - torsdag, och när fredagen sedan kom var jag så glatt överraskad över att ha massa tid till mitt förfogande att jag passade på att skrubba te-ränder ur muggar, diska spisfläktens filter och städa i skåpet under vasken. Om jag hade varit hemma hela vecka, hade jag förmodligen befunnit mig i en mycket lugnare lunk, där bara det allra nödvändigaste tycks hinnas med. Så nu hoppas jag att ett jobb ska ge mig en energikick som kommer medföra ett skinande rent hem.

Jamen, hoppas kan man ju...

För att inte lämna alltför många trådar hängande lösa, kommer här en avrapportering om sådant jag skrivit om tidigare.

Operationer: Både systerns och faderns operationer gick enligt planerna, och nu återstår "bara" återhämtningsperioden.

Jobb: Det där jobbet som jag trodde var nästan avgjort, börjar glida mig ur händerna. Det hade inte varit regelmässigt utannonserat, och när detta inte går att kringgå blir både tidsperspektiv och konkurrensbild förändrade. Jag är dock rankad tvåa för ett längre vikariat på en annan skola, och tackar ettan nej kan det ju alltid vara ett tidsfördriv. Tills vidare vikarierar jag vidare, en dag nu och en dag då. 

El: Vi lever på provisorisk lagning, men nästa vecka ska det hela ordnas permanent och bättre än någonsin förut. Dessutom blir det inte riktigt så dyrt som vi befarat, vilket vi förstås är tacksamma för.   

Vår: Ja, kanske. Solen har faktiskt lyst nästan hela dagen, och jag har sett snödroppar under den blå himlen. Ett bakslag mindre kvar till sommaren!

Härmed erkännes att det idag är en lättnad att inte behöva tänka mer än att det räcker till Veckans burk.



Samtidigt som jag visar upp mina läckra men opraktiska salt- och pepparkar i orangerött och lila, vill jag passa på att göra reklam för stället där sådana fynd kan göras: Loppmarknaden i Lund. På sommaren kan man kombinera allépromenaden med shopping av allehanda ting, ty då flyttar loppmarknaden utomhus. I flera hundra meter kan man flanera under susande trädkronor och glädjas åt alla märkligheter som dväljs i andra människors hushåll. Rekommenderas å det varmaste!

Inga kloka tankar, underfundigheter eller lustiga anekdoter idag.
Den här dagen hör till de där som kan kvitta.
Som gärna får ta slut snart, så att världen kan passa på att bli en trevligare plats under natten.
Tänk om morgondagen överraskade - jag menar verkligen tog andan ur en - med vårblommor, fågelkvitter och sol från klarblå himmel.
Om snö, värk och irritation hade smält bort.
Det vore väl nåt!

Gossebarnet har en bonusdag hemma efter ett par dagars feber, och liksom far sin använder han gärna sådan tid till datorspel och musik. Den skiva han avnjutit avslutas med att alla sånger spelas instrumentellt en gång. Jag fick för mig att vara pedagogisk, och förklarade att det är för att man ska kunna sjunga sångerna även om man inte har någon som kan spela till. "Det heter singback, mamma." svarade han. Jaja.

Jag kommer ihåg när det var min mamma som inte hade någon koll. Hon försökte ihärdigt lära sig att säga "träskalle", men fick det sällan rätt. (En prestation i sig, tycker jag allt fortfarande.) 

Nu är frågan: Ska jag tala om för sonen att jag faktiskt redan visste att det heter singback, eller ska jag låta honom förundras över min okunnighet? Jag lutar åt det senare; det hör trots allt till att barn ska tro att föräldrarna är lite bakom...

 

Se och njut! Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
.

En av de saker som är struligast med att vara vikarie är att få ambitionen att sammanfalla med kunskapsnivån. Eller snarare tvärtom. För att kunna iscensätta en så bra lektion som du vill, måste du hinna införskaffa lämplig och tillräcklig kunskap i vilket ämne det vara månde. Om du till äventyrs skulle lyckas med det, kvarstår andra tillkrånglande faktorer: Du känner inte klassen, du kan inte rutinerna och hittar inte materialet. Skulle du lyckas att hantera allt det där är du fortfarande vikarie och har därför oddsen emot dig.

Å andra sidan: som vikarie har du också alla ursäkter för att inte vara den bästa läraren någonsin. Du är bara där en bråkdel av elevernas utbildning, och kan därför ta det lite coolare än de ordinarie lärarna - det ingår faktiskt nästan i vikariekonceptet.

På måndag, när jag ska ha trippellektion om kommunens utgifter, tror jag att jag mår bra av att fokusera på den senare bilden av vad en vikarie kan och bör klara av.

Att ropa hej innan man är över bäcken lär inte vara att rekommendera, men jag drar efter andan så att jag är redo när det blir dags.

För nu är jag vederbörligen intervjuad, och intervjun för det jobbet jag helst vill ha kändes väldigt hoppfull - och då menar jag VÄLDIGT. Faktiskt ska jag på en annan intervju imorgon, den tredje denna veckan. Det är en ny erfarenhet att vara eftertraktad på arbetsmarknaden, men det är klart, någon sorts fördel borde väl många års utbildning ge. Det blev sammanlagt 10,5 år jag kom att läsa efter att jag var arbetslös sist. I och för sig har jag under den tiden hunnit med ganska mycket barnledighet också, men det är ändå ett bra tag sedan jag var ute i arbetsmarknaden. Men snart verkar det alltså vara dags igen... 

Håll i er, för jag förbereder mitt "hej" med en Vicks-inandning! 
(Ni vet "-Shouldn't we be somewhere else? -Vicks blue, captain!")

...lekte vi ikväll, barnen och jag. De tänkte och jag frågade. Mellandottern tänkte på sin första (och nuvarande) kärlek, vilket var fullständigt förutsägbart, men jag lyckades dra ut på det till hela sex frågor. Sonen tänkte på en fotbollsspelare som jag aldrig har hört talas om. Fotboll kom jag till på fem frågor, sedan gissade jag fel femton gånger och förlorade. Minstingen var, i vanlig ordning, mest surrealistisk. Hon började med att förklara att det är något levande.
-Är det en flicka?
-Ja.
-Är det någon du känner?
-Mm, sådär.
-Är hon gammal?
-Jag kom på en sak, hon lever inte tror jag.
-Nähä. Var det någon som bor nära oss?
-Nej!
-Är vi släkt med henne?
-Nej.
(Jag börjar inse att det här med att känna någon kanske inte betyder samma sak i dotterns värld som i min.)
-Är det någon som har skrivit en bok?
-Nej, eller ja... Kanske. Hon har skrivit en bok eller finns med i en.
-Är det någon ni har pratat om i skolan?
-Nej!
-Finns den med på film?
-Ja!
-Är det Ronja?
-Nej!
-Är det Pippi Långstrump?
-Ja!

Tja, det är ju faktiskt ganska svårt att beskriva fiktiva personer. De är ju inte precis döda, fastän de inte lever.



Apropå inget särskilt.

Ifall någon undrar hur det gick på anställningsintervjun igår, har jag efter moget övervägande beslutat att inte skriva om den än. Den andra intervjun är på torsdag, och efter det kanske jag kan återkomma i ämnet. Det lär ju vara så att man som arbetssökande kan bli googlad, så det gäller att passa sig!

En mycket retlig detalj kan jag dock berätta innan jag skriver om annat: Ett av de många betyg jag hunnit skaffa mig genom studieåren är försvunnet, och givetvis var just det betyget väsentligt igår. Jag antar att jag har råkat skicka med originalet i någon ansökan - klantigt, och som sagt, igår var det ytterst olämpligt. Idag har jag skaffat ett nytt elektroniskt intyg och mailat över det, så att de får se att jag inte bara låtsas vara meriterad, men det är kanske för sent att rädda det första intrycket. 

Det här med första intryck kan verkligen vara ett elände! Tänk bara hur svårt det är att lämna förutfattade meningar bakom sig. Jag tror dock inte att jag har problem med att folk får en felaktig bild av mig, utan snarare är det nog så att jag i regel knappt gör något intryck alls till en början. Å andra sidan vinner jag förstås i längden. ;) Jag lyssnade på en föreläsare i höstas, som pratade om att man som lärare hela tiden behöver låta sina elever omdefinieras, d.v.s. att man inte fastnar i sin bild av en person, utan varje dag är beredd att se något nytt, något annat än det man tycker sig veta. På det sättet spelar ett par dåliga dagar inte så stor roll, och människor ges möjlighet till förändring. 
Det tycker jag är värt att hålla i minnet!  (Inte minst för dem som ägnar sig åt anställningsintervjuer.)
 

En dag lät jag bli att blogga. Det var igår, och det räckte visst för att komma ur form. Jag sitter här, tom på idéer, fastän jag har haft en go' helg, varit på anställningsintervju, haft min sämsta nattsömn på månader, insett hur klen jag är i armarna och funderar på en hel del olika saker.

Bättre lycka imorgon!