Här händer det inte mycket och det beror nog på att jag har varit lite småtjurig i några dagar. Kommer på allt möjligt att klaga på utan att anstränga mig, och det blir ju inte så roligt att läsa. Nu ska jag tänka efter och så ska jag skriva minst tre bra saker. Vänta lite.

En del dagar skulle det vara skönt att ha ett jobb där man inte interagerade med andra, där man kunde ta sig igenom en dag utan något särskilt engagemang eller utan att ens behöva vara särskilt fokuserad. I längden skulle det förmodligen bli väldigt tråkigt, men en del dagar...

Onsdag = huvudvärk. Men genom taket hör jag det trevliga ljudet av när maken läser högt för barnen - han läser med röster och de skrattar högt. Just nu läser vi en av de helskruvade böckerna om "herr Grums", de rekommenderas!

Minns ni Per-Erik Hallins insats i Melodifestivalen 1985? Morgonluft hette sången, och kom att bli en innelåt i ett antal frikyrkliga ungdomskörer. Min med, och jag har således skavt på både melodi, stämmor och text. Litegrann har jag förundrats över att den fick ett så'nt genomslag i kyrkor runtom i landet - visst, herr Hallin var ju kristen och sjöng gospel tillsammans med Carola och allting, men den handlade ju inte om något annat än att folk sjöng tillsammans. Tyckte jag. 

Så idag var det dags igen. Ihop med predikan spelades Morgonluft med tillhörande bildspel (maken hade snickrat ihop ett, kanske kommer det på youtube snart och då kan jag länka). Till frasen: 
"Jo, om du lyfter upp din blick bort mot kullen mitt i byn
ser du ett gammalt torn som alltid sträckt sig emot skyn"
visades en bild av ett kyrktorn, och plötsligt förstod jag hela sången.

Den bild jag har sett i mitt huvud har sett ut så här:

...och då betyder texten typ ingenting. Alla går till ett torn och där sjunger de. 

Om det däremot handlar om att folk plötsligt börjar strömma mot kyrkan och att alla får vara med i det som händer där - japp, då kan man förstå populariteten... En aha-upplevelse och ett gott skratt blev en oväntad bonus i dagens gudstjänst! 

Ett stort steg i mellandotterns liv togs häromveckan, när de återkommande trasslorna i nacken helt enkelt blev för mycket. Jag tycker att det blev väldigt snyggt! Det är inte heller precis någon nackdel att tårarna och tjatet som hörde ihop med hårborstningen nu är ett minne blott. 

Dagens boktips 1:

Dåså, operationen är genomförd och dottern tycker i det stora hela att dagen har varit suverän. Sjukhuspersonalen gör verkligen sitt bästa för att det ska gå så smidigt som möjligt - förklarar, bjuder på glass och gosedjur, låter oss titta på film, låter mig följa med in i operationssalen och vara med tills hon sover och hämtar mig så att jag är där när hon vaknar... Småsaker som gör upplevelsen så mycket lättare!

Först drogs mjölk-framtänderna ut, och sedan opererades de märkliga skapelser som suttit i vägen för de riktiga tänderna bort. De hade inga rötter, men var stora och bulliga och inte alls särskilt framtandslika. Tandfén får inte lov att hämta dem, säger lillan, för det är inga dussintänder precis. De ska sparas. Sydd är hon också, och det är kanske det otrevligaste. Det är definitivt det som ser läskigast ut iallafall, och därmed blir det inte bara otrevligt utan också ganska tufft. Hon speglar sig gärna, men storasyster tjuter och tittar åt ett annat håll...

Nu följer en troligtvis lång väntan på permanenta tänder. Över ett år ska vi räkna med att det tar, och det är ju lite drygt. Eventuellt kan det bli en tandställning med "löständer" på under väntetiden, för att inte tänderna bredvid ska växa in mot mitten. Vi får väl se. Just nu är vi glada över att allt gick bra. Lillskruttan är som sagt nöjd, och det har hon all rätt att vara. Hon har skött sig exemplariskt!

Jag har noterat att det börjar bli glest mellan adventsljusstakarna i fönstren igen. Hemma hos oss är alla julpynt kvar - det har faktiskt inte varit tjugondedag än, så det så! Granen barrar förresten inte, det har nog aldrig hänt oss förut. Det finns visst de som inte har hjärta att slänga ut en icke-barrande gran, men dit hör inte jag, det är bara det att vi inte är framme vid stora plundraredagen än.

Faktum är att jag inte är helt såld på julgranar. Endast väldigt korta stunder lyckas jag bortse från att det egentligen är mycket underligt att hugga ner ett träd, ta in det och hänga upp allsköns krafs i det. Men luktar gott gör ju granen, lite stämning bidrar den med och ljuskedjan sprider ett varmt och fint ljus, så jag pratar inte högt om hur knasigt det är. Förrän på fredag, kanske, när även vår gran ryker all världens väg, eller hur långt vi nu orkar hiva den. Till verandan, kanske.

För precis 18 år sedan - halva mitt liv ungefär - blev en av de människor jag tyckte bäst om i hela världen påkörd och dog. Vi var jämnåriga och vårt gäng hade en del roligheter för oss. Jag var ingen vidare mogen tonåring och inte särskilt smidig (då heller), medan min vän däremot visserligen var fnissig och osäker ibland, men ändå helgjuten som person, omtänksam och genomtänkt. Fortfarande, arton år efter den där surrealistiska dagen när hon dog, är hon ett föredöme för mig.

Hon och jag hade franska tillsammans på gymnasiet, och efter nästan varje lektion blev vi sittande på en bänk utanför klassrummet och pratade tills hon var tvungen att springa för att hinna till nästa lektion. När hon var borta, blev jag en gång istället sittande med en gemensam vän efter lektionen. Jag grämde mig för en sak jag aldrig hade fått sagt innan det blev för sent. Då målade den andra vännen upp en bild för mig: Min vän och jag sittandes på en bänk igen - inte i skolans korridor, men i himlen - och vi tog igen det osagda och fnissade tillsammans. Jag längtar efter den dagen.

Slöat mig igenom en av de sista lovdagarna, bortsett från den där stunden när jag körde dottern till stallet och passade på att veckohandla medan hon red. I vår familj är det bara en som kan konsten att veckohandla på mindre än en timma, så därför får jag, jag menar "den personen", göra det. Jag har dessutom inga som helst krav på att shoppinglistan ska vara strukturerad efter hur varorna står i affären, så det är dessutom lättare att skriva listan till mig.

Vi är lite olika - jag vill verkligen ha ordning på vissa saker och gott om tid vid utvalda tillfällen, men när det gäller annat har jag inga problem med att se ordning i kaos eller vara väldigt effektiv hellre än att få väntetid. Maken har också sina områden där han vill ha ordning och extra tid, men jag tror inte att hans och mina områden överlappar varandra nästan alls. När vi är pigga och mår bra betyder det att det är hyfsad ordning på det mesta eftersom vi tar hand om olika saker, men när det är mycket annat blir det snarare kaos överallt. Vi är nog inte unika i det, förresten. Ni som hänger med vet att vi har haft saker som har sugit massor av kraft året som gått, så vi har byggt upp en grundlig oordning för oss att ta itu med när krafterna återvänder.

Jaja, det var inte det jag skulle skriva om. Jag håller på att baka en glutenfri tårta också, med mandelmaräng-botten. Får se hur det blir. Ska improvisera lite med fyllning och glasyr; tror det blir philadelphiaost/hallon. Återkommer med recept om den blir något att ha. Jag hoppas att det blir det, för det var väldigt så drygt det var att mala mandel...

Hej hej!

Vet inte vad jag ska blogga om idag.

Gott nytt år från oss till dig!