"When it rains, it pours" brukar maken säga, vilket jag personligen tycker är aningen klatchigare än "En olycka kommer sällan ensam". Hursomhaver så tycks det stämma, eller beror det på att man (jag) har en tendens att bli aningens svartsynt när tillfälle ges?

Att maken missar en månadslön p.g.a. att försäkringskassan gör en annan bedömning än den sjukskrivande läkaren ställer till problem, särskilt som det sammanfaller med min icke a-kasse-berättigade arbetslöshet. När vi sedan (läs "igår") på det får ett akut elfel i huset - ja, då känns det lite ösregn, faktiskt. Ett kallt, hårt och otrevligt ösregn.

Så långt tycker jag att jag är hyfsat saklig i min bedömning av att olyckorna hopas, men det är lite frestande att lägga till massa andra saker, som i och för sig inte är trevliga, men som i ärlighetens namn egentligen inte direkt berör oss. Som att när eländesglasögonen ändå är på, kan man ju passa på att titta på utsikten... Å andra sidan är det ju faktiskt så, som det står i Bibeln (1 Kor. 12:26), att vi känner med varandra i både glädje och sorg, även när vi rent faktiskt står vid sidan av.

Nåväl, vi ämnar ta oss igenom denna månad av bräcklig ekonomi, och det finns de som ställer upp för oss ifall vi inte klarar det på egen hand. Jag hoppas att vi i vår tur kan finnas till hands i de problem som berör andra, när vi nu ändå ser dem igenom våra eländesglasögon.