Apropå gårdagens inlägg:

När man är sådär irriterad och trött på anhopade problem, är det också lätt att glömma/bortse från det positiva. Är självömkan månne ett bekant fenomen? Vill jag, så kan jag ju rada upp allt möjligt som är trevligt och bra som har hänt den senaste tiden.

Det handlar väl om vilka glasögon man tar på och vilket perspektiv man väljer att betrakta livet ur. Glasögon och perspektiv var återkommande termer under folkhögskolelärarutbildningen - lektioner, undervisning, ämnen etc kan betraktas ur exempelvis lärarens, den studerandes eller det omgivande samhällets glasögon, och ur nytto- eller nöjesperspektiv, kortsiktigt eller långsiktigt osv. Med lätthet kan det appliceras på många (alla?) aspekter i livet. I mitt perspektiv är sönderbrutna asfaltsbitar i skog och mark ointressanta, ur någon annans är de kanske miljöförstöring, medan barnen och deras skolkamrater kallar dem "skogsdiamanter". En del bygger vindskydd, andra väderkvarnar...

Haha, vad löjligt positiv jag blev nu! Kanhända kan jag en dag leva som jag skriver, men då finns det nog en och annan som tycker att jag är ganska odräglig... Såg en seriestripp en gång, där en kille står med ena foten fastklämd i en dörr. När en förbipasserande frågar: "Foten i kläm?" svarar han med ett brett leende: "Jajamensan!" 

Men jag gillar den här versen: "Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga." (Matt. 6:34)
Det finns två orsaker till att jag har fastnat för dessa Jesus-ord. Dels förnekas det inte att det finns bekymmer och plåga - ett sådant förnekande är väl det som gör att positiva människor kan uppfattas som odrägliga. Desutom visas en ljuvlig insikt i hur människan fungerar: Gör er inga bekymmer. Det är konstigt hur vi liksom inte kan nöja oss med de bekymmer vi faktiskt har, utan gärna vill lägga till nya och större... Så onödigt!