För ett tag sedan skrev jag om vanan att misstänka andra men tro att man själv är felfri. Som exempel tog jag min inställning till vägbeskrivningar - att de som lämnar dem förmodligen inte säger riktigt rätt, och att jag, som aldrig kört vägen förut, vet bättre.

Nå. Igår insåg jag att den inställningen gäller även vägbeskrivningar som jag skrivit till mig själv! Min storebror fyllde 35, och eftersom jag inte har kört själv till honom förut, skrev jag en vägbeskrivning utifrån en karta på eniro.se. Jag följde den troget, tills jag plötsligt fick för mig att jag måste ha svängt på fel ställe. Resolut vände jag bilen och körde en helt ny väg. Det gick sådär, och så småningom ringde jag brodern och fick en vägbeskrivning som jag faktiskt höll mig till, och en halvtimma sena var jag och barnen på plats.

Det ironiska är att när jag sedan körde hem igen, insåg jag att jag vid det tillfälle när jag hade vänt var på helt rätt väg! Hade jag fortsatt ytterligare c:a 200 m istället för att vända, hade det blivit uppenbart. Jag hade sluppit oroliga barn (tala aldrig om för dina barn att du har kört vilse!) och dessutom kommit fram lite närmare utsatt tid. Men så är det - inte ens mig själv litar jag på längre.



För övrigt vill jag välkomna Leo till världen, och gratulera gossens föräldrar och min kära moster som har blivit farmor!